Den demokratiske socialisten hyllar arbetets värde. Tankefiguren går tillbaka till Marx, som ärvde den efter de klassiska ekonomerna, som hävdade att en produkts värde bestod enbart i det nedlagda arbetet i produkten, och efter filosoferna, som hävdade att den rätta egendomen var den som människan hade lagt sitt arbete i.
Jordränta, att få betalt för att man intet gör, annat än monopoliserat en produktiv tillgång, som man sedan hyr ut, och får betalt för, är inte Egendom, ty jordägaren har ju inte lagt sitt arbete i jorden. Arrendatorn är den rättmätige ägaren, ty jorden ger avkastning, inte genom att vara jord, utan genom att brukas. Avkastningen kommer av arbetet.
Arbetet får sin framskjutna plats genom den Hegelska dialektiken, där Anden känner sig själv genom att externalisera sig, dvs gå utanför sig själv och genom att skapa något, och därvid lär känna sig själv. Så blir människan till, genom Praxis, genom att bearbeta sin värld och utvinna något ur den, och se sig själv genom det som den gjort med sitt arbete.
Genom arbetet manifesterar sig människa, och gör sig till människa. Därav den stolthet som arbetaren kunde känna när den demokratiska socialismen, med Marx och alla filosofer i ryggen, kunde känna sig stolt över att vara arbetare. Genom arbetet blev den människa och gav till samhället. Den blev en viktig del av samhället. Betydligt viktigare än aristokraten eller kapitalisten, vars enda gärning var att monopolisera produktionsmedlen.
Numer kan vi ha invändningar mot arbetsvärdeläran då organiserandet av produktionsmedlen, skötseln om dem, och risken i organiserandet, även är ett värde i produktionsprocessen. Men hyllandet av arbetet finns kvar. Utan det, inget samhälle.
Därför tror den demokratiske socialisten att arbete har ett värde för både individen och för samhället. Den tror därför att varje individ skall arbeta. Det är en plikt gentemot sig själv och mot samhället.
Den som icke arbetar, skall ej heller äta, ty den tillför inte, efter sin förmåga, till samhället. Den är som forna dagars aristokrati, en tärande klass. Den har inte gjort den plikt som ger den rätt att äta.
Men samtidigt har samhället ett krav på sig, att se till att alla ges möjligheten att arbeta. Därav kravet: Rätten till arbete. Arbetet är såldes både en rättighet och en skyldighet. Den som har någon form av hinder i sin arbetsförmåga, skall beredas möjligheten att fullgöra sin skyldighet att arbeta. Det innebär att samhället, kanske ytterst staten, skall arrangera produktion på sådant sätt att även de med större hinder i sin arbetsförmåga, skall ges möjligheter att fullgöra sin samhälleliga skyldighet att arbeta. Och de med dessa hinder skall fullgöra sin samhälleliga plikt, att arbeta.
Därför anser jag, och nu får du säkert hålla i dig, att även de funktionsnedsatta skall arbeta. De skall inte blott beredas möjligheter till arbete, utan de skall avkrävas arbete. Ty den som icke arbetar, skall ej heller äta. Ingen kan undkomma arbetets krav. Både för sin egen skull och för samhällets skull. Alla arbetar, efter sin förmåga, till samhällets gagn. Och till sitt eget gagn.
Öllsjö den 18 juni 2020
Jordränta, att få betalt för att man intet gör, annat än monopoliserat en produktiv tillgång, som man sedan hyr ut, och får betalt för, är inte Egendom, ty jordägaren har ju inte lagt sitt arbete i jorden. Arrendatorn är den rättmätige ägaren, ty jorden ger avkastning, inte genom att vara jord, utan genom att brukas. Avkastningen kommer av arbetet.
Arbetet får sin framskjutna plats genom den Hegelska dialektiken, där Anden känner sig själv genom att externalisera sig, dvs gå utanför sig själv och genom att skapa något, och därvid lär känna sig själv. Så blir människan till, genom Praxis, genom att bearbeta sin värld och utvinna något ur den, och se sig själv genom det som den gjort med sitt arbete.
Genom arbetet manifesterar sig människa, och gör sig till människa. Därav den stolthet som arbetaren kunde känna när den demokratiska socialismen, med Marx och alla filosofer i ryggen, kunde känna sig stolt över att vara arbetare. Genom arbetet blev den människa och gav till samhället. Den blev en viktig del av samhället. Betydligt viktigare än aristokraten eller kapitalisten, vars enda gärning var att monopolisera produktionsmedlen.
Numer kan vi ha invändningar mot arbetsvärdeläran då organiserandet av produktionsmedlen, skötseln om dem, och risken i organiserandet, även är ett värde i produktionsprocessen. Men hyllandet av arbetet finns kvar. Utan det, inget samhälle.
Därför tror den demokratiske socialisten att arbete har ett värde för både individen och för samhället. Den tror därför att varje individ skall arbeta. Det är en plikt gentemot sig själv och mot samhället.
Den som icke arbetar, skall ej heller äta, ty den tillför inte, efter sin förmåga, till samhället. Den är som forna dagars aristokrati, en tärande klass. Den har inte gjort den plikt som ger den rätt att äta.
Men samtidigt har samhället ett krav på sig, att se till att alla ges möjligheten att arbeta. Därav kravet: Rätten till arbete. Arbetet är såldes både en rättighet och en skyldighet. Den som har någon form av hinder i sin arbetsförmåga, skall beredas möjligheten att fullgöra sin skyldighet att arbeta. Det innebär att samhället, kanske ytterst staten, skall arrangera produktion på sådant sätt att även de med större hinder i sin arbetsförmåga, skall ges möjligheter att fullgöra sin samhälleliga skyldighet att arbeta. Och de med dessa hinder skall fullgöra sin samhälleliga plikt, att arbeta.
Därför anser jag, och nu får du säkert hålla i dig, att även de funktionsnedsatta skall arbeta. De skall inte blott beredas möjligheter till arbete, utan de skall avkrävas arbete. Ty den som icke arbetar, skall ej heller äta. Ingen kan undkomma arbetets krav. Både för sin egen skull och för samhällets skull. Alla arbetar, efter sin förmåga, till samhällets gagn. Och till sitt eget gagn.
Öllsjö den 18 juni 2020
RSS-flöde
