Negerboll ansågs av en del människor vara uttryck för rasism. Ordet neger skulle inte uttalas då det ansågs ha fått en negativ klang. Att uttala ordet innebar att degradera de mörka. Det skulle försvinna från vokabulären.
Den gamla klassiska kakan, så enormt god och uppskattad av så många, skulle byta namn. Chokladboll skulle den kallas. Ja, när man tittar på den och smakar på den, är onekligen choklad en mer träffande beskrivning än neger, vare sig neger kommer från den gamla beteckningen på en mörk människa, eller om det kommer från spanskan.
Men tilltaget att döpa om negerbollen till chokladboll stötte på motstånd. En annan grupp gjorde revolt och uttalade ordet negerboll demonstrativt. Man gjorde dekaler som sattes på bilarna. Man hävdade att man hade frihet att kalla en negerboll för negerboll. Det var namnet på kakan och uttryckte ingen värdering om de människor som var mörka som en negerboll. Lika lite som finska pinnar uttrycker varken förakt eller aktning för finländare.
Den gruppen fick veta vad den gick för. De gick för noll och intet. De var antingen som en tjurig tio-åring som inte får godis i butiken och lägger sig på golvet och skriker och tjurar, eller så var de rasister, oaktat deras försvar om den vita pinnen. De var usla människor. De var dåliga människor.
Gruppen av protesterare var arbetarklass. En klass van att bli trampad på. Van att bli marginaliserad. Van vid dessa översittare som går före dem i köer, och som, om de skulle råkas, läxar upp dem, antingen med ord, som i kakans fall, eller genom att inte bevärdiga dem en blick, och skulle blicken komma, är det en blick av förakt.
Den respekt för en klass av förtryckta personer, genom ett nedsättande uttryck, negerboll, fanns inte tillgänglig när man själv råkade på en underordnad grupp. Den gruppen hade de inga problem med att kalla för både det ena och det andra, och att sätta stigmat ’rasist’ på. Då var respekten för en underordnad grupp som bortblåst.
De förstår inte att kampen om ordet negerboll var underklassens krav på respekt. Det var den underordnades reaktion på kravet att den skall vara underordnad och ändra sitt språkbruk. När kravet övergår till att förödmjuka den underordnade med ord som uttrycker förakt, stigmatiserande likt ordet neger, blir deras motreaktion än starkare, och de sätter dekaler på sina bilar. Det är det enda sättet de kan protestera, ty de har inte tillgång till de tidningar och den media där de överordnade för fram sina krav och förödmjukar underklassen.
Så ser kakans klasskamp ut. Och, som vanligt, förlorar underklassen. Den får böja sig. Den är en underordnad grupp. Den skall veta sin plats. Som Mona Sahlin uttrycker det: ” Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker”. De är töntar.
Att negerbollen numer inte alls kallas negerboll utan chokladboll, beror inte på att det är en mer träffande benämning. Det beror på att den övre klassen bestämmer språket och kräver och får underordning av de andra. Negerbollens transformation till chokladboll är blott och enbart ett uttryck för klasskampen.
Öllsjö den 11 juni 2020
Den gamla klassiska kakan, så enormt god och uppskattad av så många, skulle byta namn. Chokladboll skulle den kallas. Ja, när man tittar på den och smakar på den, är onekligen choklad en mer träffande beskrivning än neger, vare sig neger kommer från den gamla beteckningen på en mörk människa, eller om det kommer från spanskan.
Men tilltaget att döpa om negerbollen till chokladboll stötte på motstånd. En annan grupp gjorde revolt och uttalade ordet negerboll demonstrativt. Man gjorde dekaler som sattes på bilarna. Man hävdade att man hade frihet att kalla en negerboll för negerboll. Det var namnet på kakan och uttryckte ingen värdering om de människor som var mörka som en negerboll. Lika lite som finska pinnar uttrycker varken förakt eller aktning för finländare.
Den gruppen fick veta vad den gick för. De gick för noll och intet. De var antingen som en tjurig tio-åring som inte får godis i butiken och lägger sig på golvet och skriker och tjurar, eller så var de rasister, oaktat deras försvar om den vita pinnen. De var usla människor. De var dåliga människor.
Gruppen av protesterare var arbetarklass. En klass van att bli trampad på. Van att bli marginaliserad. Van vid dessa översittare som går före dem i köer, och som, om de skulle råkas, läxar upp dem, antingen med ord, som i kakans fall, eller genom att inte bevärdiga dem en blick, och skulle blicken komma, är det en blick av förakt.
Den respekt för en klass av förtryckta personer, genom ett nedsättande uttryck, negerboll, fanns inte tillgänglig när man själv råkade på en underordnad grupp. Den gruppen hade de inga problem med att kalla för både det ena och det andra, och att sätta stigmat ’rasist’ på. Då var respekten för en underordnad grupp som bortblåst.
De förstår inte att kampen om ordet negerboll var underklassens krav på respekt. Det var den underordnades reaktion på kravet att den skall vara underordnad och ändra sitt språkbruk. När kravet övergår till att förödmjuka den underordnade med ord som uttrycker förakt, stigmatiserande likt ordet neger, blir deras motreaktion än starkare, och de sätter dekaler på sina bilar. Det är det enda sättet de kan protestera, ty de har inte tillgång till de tidningar och den media där de överordnade för fram sina krav och förödmjukar underklassen.
Så ser kakans klasskamp ut. Och, som vanligt, förlorar underklassen. Den får böja sig. Den är en underordnad grupp. Den skall veta sin plats. Som Mona Sahlin uttrycker det: ” Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker”. De är töntar.
Att negerbollen numer inte alls kallas negerboll utan chokladboll, beror inte på att det är en mer träffande benämning. Det beror på att den övre klassen bestämmer språket och kräver och får underordning av de andra. Negerbollens transformation till chokladboll är blott och enbart ett uttryck för klasskampen.
Öllsjö den 11 juni 2020
RSS-flöde
