Jag har nu under två dagar skrivit om principlösheten hos de som stormar mot utsagor och statyer. De är enögda, när de ser tillbaka i historien och gör den levande genom att en del av gårdagens oförrätter skall bäras av dagens människor.
Den stora frågan är hur levande historien skall vara och hur den skall representeras.
På det väldiga torget i centrala Kharkiv, i Ukraina, stod en väldig staty av Lenin. För något år sedan revs den. Jag frågade en kvinna på torget hur hon såg på rivningen. Jag hävdade att man inte tar bort historien genom att riva dess monument. Snarare tystar man historien. Hon svarade: ”Vad tycker du då om att man tog bort alla bilder av Hitler, alla nazistiska monument i Tyskland. Var det fel?” Jag blev svarslös.
Hegel har hävdat att vad historien lärt oss, är att vi inte lär av historien. Det tycks som om historien intet kan lära oss, ty om vi tar fram historien, så tar vi fram det som vi idag kan få användning för. Historien är inte det som varit, utan det som vi idag finner användning för. Historien är alltid aktuell, men inte som historia, utan som medel i dagens görande.
I Matteus 8:2 kan vi läsa vad Jesus sade till en person han ville rekrytera, men som sade att han inte hade tid, ty han skulle begrava sin släkting: ”Låt de döda begrava sina döda”. Det kan betyda att Jesus menade att om skall man bygga himmelriket, kan man inte blicka tillbaka, ty riket kommer, det ligger i framtiden. Det är framåt man skall blicka. Inte bakåt.
Den väldige vikingen Ragnar hävdar, i TV-serien Vikings: ”Don't waste your time looking back, you're not going that way (https://www.youtube.com/watch?v=O485yazCwes). Även han tycks hävda att historien tynger dig, likt Jesus säger han att man måste blicka framåt, ty det är dit man skall gå. Det är vad som ligger framför en, som man skall bekymra sig om.
Riv ner historien, ty den håller dig tillbaka.
Mina farföräldrar var de sista slavarna i Sverige. De som kallades statare. De förtrycktes av jordägarna. Men 1945 frigjordes de när statarsystemet avskaffades genom ett avtal, utformat av Sträng och Netzèn. Min farmor mindes det som att hon och hennes likar fick rätten att vara människor. En rätt som hon och hennes likar utnyttjade till att bygga ett välfärdssamhälle. Därefter ankom inte jordägarna henne, ty nu hade hon rättigheter. Hon hade fått bli en människa, precis som de. Det hon mindes var att det hade funnits förtryck, och att det aldrig skall få återkomma.
Idag har jag en nära vän som lever med en jordägare. Han har anställd personal, med reglerad arbetstid och avtalsenliga löner. De kommer vare dag till stallarna och maskinerna och utför sitt arbete. Ingen av dem begär att han skall gå ner på knä och begära absolution från vad hans förfäder gjorde. Jag begär inte att han skall knäböja framför mig, för vad som en gång drabbade min farmor. Hans förfäder är inte förlåtna, men han har ingen arvsynd. Han lever här och nu. Han skall dömas för det han gör, här och nu. Inte för vad hans avlägsna släktingar gjorde.
Min farmor hade gillat honom, ty han behandlar alla människor som människor. Inte som slavar. Han har vänliga ögon och hjälper hellre till, än gapar och skriker. Hon hade nog gillat att arbeta på hans gård.
Tänk om historien är en tyngd som får oss att leva om historien? Inte lära av den, utan leva om den. Med all sin hisklighet. Kanske det är bra att rensa bort historien, på det att vi inte lever om den? Att den inte kan lära oss, men att den kan få oss att göra om våra misstag?
Skall vi ha historien, skall vi ha den för att inte göra om, inte för att göra om.
Öllsjö den 17 juni 2020
Den stora frågan är hur levande historien skall vara och hur den skall representeras.
På det väldiga torget i centrala Kharkiv, i Ukraina, stod en väldig staty av Lenin. För något år sedan revs den. Jag frågade en kvinna på torget hur hon såg på rivningen. Jag hävdade att man inte tar bort historien genom att riva dess monument. Snarare tystar man historien. Hon svarade: ”Vad tycker du då om att man tog bort alla bilder av Hitler, alla nazistiska monument i Tyskland. Var det fel?” Jag blev svarslös.
Hegel har hävdat att vad historien lärt oss, är att vi inte lär av historien. Det tycks som om historien intet kan lära oss, ty om vi tar fram historien, så tar vi fram det som vi idag kan få användning för. Historien är inte det som varit, utan det som vi idag finner användning för. Historien är alltid aktuell, men inte som historia, utan som medel i dagens görande.
I Matteus 8:2 kan vi läsa vad Jesus sade till en person han ville rekrytera, men som sade att han inte hade tid, ty han skulle begrava sin släkting: ”Låt de döda begrava sina döda”. Det kan betyda att Jesus menade att om skall man bygga himmelriket, kan man inte blicka tillbaka, ty riket kommer, det ligger i framtiden. Det är framåt man skall blicka. Inte bakåt.
Den väldige vikingen Ragnar hävdar, i TV-serien Vikings: ”Don't waste your time looking back, you're not going that way (https://www.youtube.com/watch?v=O485yazCwes). Även han tycks hävda att historien tynger dig, likt Jesus säger han att man måste blicka framåt, ty det är dit man skall gå. Det är vad som ligger framför en, som man skall bekymra sig om.
Riv ner historien, ty den håller dig tillbaka.
Mina farföräldrar var de sista slavarna i Sverige. De som kallades statare. De förtrycktes av jordägarna. Men 1945 frigjordes de när statarsystemet avskaffades genom ett avtal, utformat av Sträng och Netzèn. Min farmor mindes det som att hon och hennes likar fick rätten att vara människor. En rätt som hon och hennes likar utnyttjade till att bygga ett välfärdssamhälle. Därefter ankom inte jordägarna henne, ty nu hade hon rättigheter. Hon hade fått bli en människa, precis som de. Det hon mindes var att det hade funnits förtryck, och att det aldrig skall få återkomma.
Idag har jag en nära vän som lever med en jordägare. Han har anställd personal, med reglerad arbetstid och avtalsenliga löner. De kommer vare dag till stallarna och maskinerna och utför sitt arbete. Ingen av dem begär att han skall gå ner på knä och begära absolution från vad hans förfäder gjorde. Jag begär inte att han skall knäböja framför mig, för vad som en gång drabbade min farmor. Hans förfäder är inte förlåtna, men han har ingen arvsynd. Han lever här och nu. Han skall dömas för det han gör, här och nu. Inte för vad hans avlägsna släktingar gjorde.
Min farmor hade gillat honom, ty han behandlar alla människor som människor. Inte som slavar. Han har vänliga ögon och hjälper hellre till, än gapar och skriker. Hon hade nog gillat att arbeta på hans gård.
Tänk om historien är en tyngd som får oss att leva om historien? Inte lära av den, utan leva om den. Med all sin hisklighet. Kanske det är bra att rensa bort historien, på det att vi inte lever om den? Att den inte kan lära oss, men att den kan få oss att göra om våra misstag?
Skall vi ha historien, skall vi ha den för att inte göra om, inte för att göra om.
Öllsjö den 17 juni 2020
RSS-flöde
