https://twitter.com/i/status/1271396166505320448
Men kan förvisso fnysa en aning åt hennes klagan, och kommentera det med att konservativa människor måste ju alltid klaga över varje förändring. Det ligger ju i deras natur.
Men jag är inte säker på att hon är konservativ i den bemärkelsen. Ty den förändring hon pekar på är inte förändring som sådan, utan den förändring som hon uppfattar och beskriver som inslag av främmande kulturyttringar som hon inte finner berikande, utan förbundet med ett kraftigt ökat våld.
Hon beskriver det som kan kallas alienation, en process av förfrämligande, där individen känner sig bortkopplad från en verklighet. Hon är förvisso del i verkligheten, men hon känner inte igen den som en produkt av henne, och definitivt inte som en produkt för henne.
Alienation förstått på detta sätt är inte en konservativ reaktion, utan kan vara mycket radikalt. Samhället, som man inte kan vända sin rygg till, ty man är dömd till samhället, kan utvecklas på ett sätt som strider mot den utveckling man själv vill se. Alienation känner inte blott den konservative, utan också den radikale som tvingas åse hur samhället fjärmar sig från den radikales vision om det goda samhället. Fjärmandet är inte ett oskyldigt fjärmande, utan ett konträrt fjärmande. Det innebär med nödvändighet att individen, fångad i samhället, finner sig själv i utkanten av samhället, utan möjlighet att befria sig från samhället, det som tar en annan väg än individen önskar. Därav hennes fråga, hur åker man hem, när hemmet har lämnat en?
Jag har inget problem att känna igen mig i hennes känsla av alienation, av att vara utelämnad, att ha förlorat ett hem. Jag erfar så många inslag i dagens samhälle som är mig helt främmande, ja, t o m motbjudande, som gör att jag vill byta samhälle. Om det nu hade funnits ett annat samhälle att välja.
Jag läste om att man installerat duschbås, med draperi, så att de unga människorna inte exponerar sin nakenhet. En eftergift till prydheten. Medan jag tycker att nudisterna är de som rätt förstått människan, som kan vandra i sin nakenhet, ty kroppen är ju människan själv. Där nakenheten blott är människan, och det är situationen som avgör om nakenheten blir ett uttryck för sexualitet. Förvisso är jag själv så pryd att jag skulle ha svårt för nudistens nakenhet. Men jag inser, detta till trots, att nudisten är mer utvecklad som människa än jag är. Men samhället, som ett tag såg ut att närma sig mitt ideal, tycks idag fjärma sig från mitt ideal. Det står inte stilla, utan det avlägsnar sig.
Skolorna skall vara en rak vänster in i klassamhället. Men så är det inte idag, ty skolan har inte vunnit i kapacitet att möjliggöra att varje individ utvecklar sina förmågor. Istället har skolan minskat sin förmåga. Samhället fjärmar sig från mitt ideal. Det har inte behållit sin kapacitet, utan tappat i kapacitet. Det är mig mer främmande.
Demokratins ideal skall genomsyra samhället. Men idag genomsyras samhället av marknaden, där vi inte deltar som medborgare och tillsammans utvecklar samhället. Idag är vi kunder i stigande antal relationer. Och därmed styr penningen styr vårt agerande. Vi ökar inte människors möjligheter att agera, utan begränsar dem genom penningen. Biltullarna till städerna innebär att de rika ges friheten att köra in med sin bil, medan den fattige hänvisas till bussen. Samhället fjärmar sig från mitt ideal.
Vi hade nästan vunnit kampen mot vidskeplighet och tryckt tillbaka de vidskepliga till sina kyrkor och sina synagogor. Men idag har utvecklingen gått tillbaka, då islam har etablerat sig i det svenska samhället, med hijabs och imamer som konsulteras för att få social ro i utanförskapsområdena. Totalitära ideologier och vidskepelse såg ut att ha försvunnit. Men har idag kommit tillbaka, med styrka och kraft. Samhället fjärmar sig från mitt ideal.
I Riksdagen har ett främlingskritiskt parti etablerat sig som mycket stort parti, medan de traditionella liberalerna, som alltid varit en tvekande, men god kraft i samhället, ramlar ur Riksdagen. Så ser inte mitt ideal ut. Det samhället är mig främmande.
Jag vill vända ryggen åt detta samhälle, som är mig så främmande. Men i detta samhälle lever mina barn. Och om barnbarn kommer, då kommer de att få leva i detta samhälle. Kan jag då överge samhället? Det som övergett mig?
Den grymma insikten är att jag inte kan överge samhället. Trots att det vänt mig ryggen. Trots att det har övergett mig.
Över åren på akademiska institutioner, har jag lärt mig att man måste skydda sig från organisationen. Gäller nu samma insikt i samhället? Man lever i samhället, men måste utveckla strategier som skyddar en från samhället. Det jag lärde mig på de akademiska institutionerna är att man måste bygga bubblor i organisationen, som skyddar en. Skall man då bygga bubblor i samhället, för att skydda sig från samhället?
Därmed ser det ut som om jag tvingas ansluta mig till dagens marknadssamhälle, där man kan skydda sig genom att via penningen och andra resurser undvika delar av samhället. Det sorgliga i detta är att den alienerade socialisten deltar i klassamhället.
Öllsjö den 29 juni 2020