Idag kräver svarta att vita skall gå ner på knä, som en akt av respekt, men med ett stort mått av underkastelse, för att balansera den underkastelse de svarta får erfara idag och erfor under slaveriet.
Mobben på gatan kräver att polisen skall gå ner på knä, fr att visa sin underkastelse under mobbens krav. Mobben kräver att polisen skall delta i deras demonstration. Trots att polisens funktion är att tillförsäkra varje demonstration sin rätt att uttrycka sig.
De kristna går ner på knä, i underkastelse under den väldige guden. Muslimerna går ner på knä och trycker t o m pannan mot jorden i underkastelse.
Min farfar fick stå med mössan i hand och visa underdånighet och tacksamhet för att få ut sin stat.
Jag böjer mig för ingen!
Jag är en rimligt hederlig och rimligt god människa som är värd respekt. Från gudar, från svarta och från arbetsgivare.
Jag står upp och tittar den andre i ögonen. Ty jag är en människa. En ärans man, un uomo d’onore. Precis som alla andra. Där hälften är una donna d’onore.
När någon böjer sig ner, har relationen mellan likvärdiga försvunnit. Respekten har försvunnit och ersatts med underkastelse. Att underkasta sig någon genom att knäböja är inte att visa respekt, utan att visa underkastelse. Det är att förminska sig.
Knäböjandet innebär att en står över och en står under. Det är en hierarkisk relation. En hierarkisk relation kan jag acceptera när det gäller t ex fotboll. Zlatan får stå på en stol så att han höjer sig över mig, som inte står på en stol. I det avseendet finns en skillnad som kan manifestera genom höjden. Men avseende att vara människa, får Zlatan gå ner från stolen, och vi står likvärdiga. Och notera, jag skulle aldrig gå ner på knä, inte ens inför Zlatan avseende fotboll, trots att jag beundrar honom mycket. Ty vi är bägge människor och därför skall visa varandra respekt genom att se varandra i ögonen. Jag böjer mig för ingen.
Men, som i alla mänskliga sammanhang, finns det ingen princip som är utan undantag. En gång i mitt liv har jag gått ner på knä. Men just då och där, var det inte underkastelse, utan en begäran och önskan att få bli omfamnad. För livet. Av en människa som fångat mitt hjärta och som jag ville skulle bära mitt hjärta, för livet. Hon accepterade min begäran, sade jag till min önskan. Jag reste mig upp och vi omfamnande varandra. Och lever fortfarande omfamnade i äktenskapet.
På en strand på norra Sicilien finns ett knäavtryck i sanden. Men det är ett avtryck, inte av underdånighet eller respekt, utan av något så oerhört mycket större. Ett avtryck av kärlek.
Öllsjö den 21 juni 2020