​Identitetsvänster vet inte vad empati är. Så här skriver en av dem, Frida Söderlund, krönikör på Aftonbladet, angående kravallerna i USA efter dråpet på den svarte mannen Floyd:
” Jag kommer aldrig att förstå hur det är att bli bedömd eller bemött baserat på hudfärg. Bli diskriminerad, utsatt, hotad eller mördad – på grund av etnicitet, hudfärg, ursprung. Mitt vita privilegium ligger som ett skyddande täcke över allt. Hela mig.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/nadoea/anvand-ditt-vita-privilegium-ratt

Jag satt i ett rum, med en av mina bästa vänner, tillika kollega, Timur Uman, sidan om mig. Han var mitt biträde när jag stod inför domen. Rummet var rikt befolkat. Där fanns rektor, HR-chef, dekan, vice dekan, vice-rektor. Akademiska sk chefer.

Syftet med mötet var att berätta att jag inte behövdes mer på högskolan. Det var rektorn som talade, blott han som talade. Jag undrade vad de andra hade där att göra, när det nu ändå blott var rektor som talade.

Väntade de sig att jag skulle försvara mig genom angrepp, så att rektorn behövde deras moraliska stöd?

Väntade de sig att jag skulle argumentera inom delar som rektorn inte visst något om, varför de behövdes som informatörer till rektorn?

Eller var det pöbeln som tysta skanderade att de ville ha Barabbas och att upprorsmannen skulle offras? Var det en publik jag hade framför mig, som ville se förnedringen av professorn, avskedet av honom?

Så måste Jesus ha känt sig när han hörde pöbelns skanderande: Vi vill ha Barrabas, döda honom. Så utelämnad måtte Floyd ha känt sig när han trycktes ner av polisens knä.

Jag känner känslan av att vara utelämnad, sedd blott av dem som vill en oväl. När jag ser den mörke mannen ligga på marken, knyter det sig i min mage. Känslan från det där rummet, den där timmen, återkommer. Han kunde inte andas. Polismannen ströp honom. Jag kunde förvisso andas, även om andningen var tung av obehaget. Men de där, hela gruppen, hela publiken, satt där för att se hur min akademiska andning ströps. De lyfte inte en hand för att ge mig akademiskt syre. Jag var där för att strypas, och de var där för att se strypningen.

Med den erfarenheten i min själ, har jag, till skillnad från identitetskvinnan på Aftonbladet, ingen svårighet att, genom min mänskliga egenskap av att kunna känna empati, erfara hans plåga.

Han dog, den stackaren. Jag fick leva, men min vision om den goda utbildningen dog. Ja, den kanske hade flämtat efter luft ett bra tag, då syret för den goda utbildningen var så litet att det inte räckte till för visionen. Publiken kanske satt där blott för att försäkra sig om att syret var slut.

Floyd är död. Han har ingen möjlighet att förstå varför han ströps. Han har ingen möjlighet att förlåta den som dräpte honom. Jag har haft tid att förstå. Jag har haft tid att förlåta. Men jag är ingen Jesus. Jag vänder inte den andra kinden till. Från mig kommer ingen förståelse. Från mig kommer ingen förlåtelse. Ty deras ondska var inte tillfällig, bara där och i oförstånd. Den är kvar. Varje student får erfara den genom utbildningens kvalité. Likt den kvardröjande rasismen i USA.

​Öllsjö den 9 juni 2020

- Det här huset ser bra ut.
- Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser förskräckligt ut.
- Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?
- Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!
- Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.

Detta är början på den berömda avslutningen av kapitel 16 i Strindbergs Röda Rummet, där propra överklassdamer lämnat sin vana överklassmiljö för att idka välgörenhet bland de fattiga, de utstötta, de miserabla. Den ena kvinnan säger, med gillande, att misären ser bra ut. Den är tilltalande för hennes välgörenhet.

De blir dock förödmjukade av den fattige snickaren, som inte önskar deras välgörenhet, utan arbete och goda löner. De får återvända utan att ha frälst dem.

Den historia påminns jag om när jag ser demonstrationerna för Black Lifes Matter, i Malmö och i Göteborg, där folk demonstrerade mot rasism riktad mot svarta och mot polisvåld. Den kändes malplacerad, ty rasismen mot svarta och polisvåld är en ganska marginell företeelse i Sverige. Det är betydligt mer etablerad i USA.

Men även i USA är det frågan om fokus på polisens våld mot svarta är en korrekt, eller i alla fall, en god problembeskrivning. Speciellt om man har en mer, traditionell vänstersyn på saker och ting.

Den vänster som jag tillhör, den demokratiska socialismens vänster, är ju mer hängiven till en marxistisk världsuppfattning, dvs att materiella förhållanden ligger till grund för många dominansförhållanden, där klassen är den främsta diskrimineringsgrunden. Därför finner vi att problemet som bör uppmärksammas är underklassen och dess levnadsförhållanden, där vi ser deras överrepresentation i våld, utsatthet av polisvåld, fattigdom, och i dessa dagar, dess överdödlighet i Corona.   
https://www.gp.se/ledare/antirasismen-d%C3%B6ljer-usa-s-fattigdom-1.28828615?fbclid=IwAR2N-RKamGHUIMtY_MIMjXLb7eaqMcpnerbNzRKGqr9M-44BaZxSecsZDfg  

Men ungdomarna har inte gjort sin klassanalys. De ser en del av underklassen, den del som är svart, och ömmar för dem. Och blott för dem. De liknar därvid mer överklasskärringarna som lämnar sina ombonade hem, för att under en stund, ömma för de utsatta och ge dem av sin välgörenhet. För att därefter tåga hem till sina fina kvarter igen, och på en lämplig uteservering dricka sitt ekologiska öl eller vin, och njuta av sin varma välgörenhet. Långt från underklassens villkor.

De liknar den välgörenhetsvänster som jag erfor under min universitetsutbildning i Lund. Medelklassens barn kom till Lund och kämpade för arbetarklassen, de förfördelade, de förtryckta. De demonstrerade för en enad arbetarklass, mot kapitalisterna och deras förtryck. Själv erfor de inget förtryck likt arbetarklassen, och när de sedan gick vidare till sina fina akademiska yrken, var de lika fjärmade från arbetarklassen och dess villkor, som de var under sin studietid.

Även de liknade välgörenhetskärringarna. Kanske än mer. Ty likt den avsmak som de fattiga visade mot välgörenhetskärringarna i Strindbergs bok, visade arbetarklassen ingen tillgivenhet och tacksamhet för medelklasstudenternas välgörenhet. De betackade sig för deras uppmärksamhet och deras välgörenhet. Den dominerande delen av arbetarklassen anslöt sig aldrig till dem, utan var nöjda med sin egen kamp, den de förde i arbetarrörelsen, i dess parti och i dess fackföreningar. De behövde inte den unga medelklassens stöd i sin kamp. De behövde jobb och goda löner, vilket partiet och fackföreningarna, där de var organiserade, gav dem.

Välgörenhetskärringarna berusade sig med sin egen godhet. Den var mer riktad mot deras egen förträfflighet, som de kunde erfara när de hade kommit hem och förnöjt kunde konstatera att de gjort välgörenhet. Medan de fattiga fortsatte att vara fattiga. Välgörenhetskärringarna och Vänstern blev rika på sin förträfflighet, på sin godhet. Men offrade intet. De tog godhet, men gav inget.

Som vår store narr Roberto Benigni berättar, ungefär 1.38 in på följande klipp, de stora hjältarna är de som kommer in rika, men som lämnar fattiga, efter att ha gjort sin plikt. Att göra väl, är inte välgörenhet, utan uppoffring, med effekt för alla.
https://www.youtube.com/watch?v=gxc6q6EqpN0

​Öllsjö den 8 juni 2020

Under min studietid i Lund var jag organiserad SSU:are. Jag lärde mig om det som min farmor hade lärt mig från den praktiska sidan, den demokratiska socialismen. Men på den korridor jag bodde, fanns de som monopoliserade uttrycket ’Vänster’. De var den riktiga Vänstern. Jag var blott reformist, och därmed en klassförrädare. Trots att det var jag som drack brännvin och de drack vin. De var Vänster, och jag gavs stigmat ’klassförrädare.’

Jag tyckte de hyllade det totalitära, förtrycket, våldet. Men det var jag som stigmatiserades.  

Idag är deras tankar glömda. T o m av dem. De som då var den riktiga Vänstern, sitter idag fortfarande med sitt vin och är lite leende nostalgiska över sitt ’engagemang’. Men de som övertagit deras projekt, dagens Vänstern, har idag samma böjelse som de hade.

Idag stormar jag inte längre mot kommunismen, utan mot en annan totalitär rörelse, islam. Den rörelse som hyllar det totalitära, förtrycket, våldet.

De som idag monopoliserar ordet ’Vänster’, kritiserar återigen mig lika fult. Idag kallas kritiken mot det totalitära islam för islamofobi och jag får märkliga frågor, varför hatar du muslimer? Kritiken mot islam, den totalitära ideologien, glider snabbt över till att bli ett uttryck för främlingsfientlighet.

’Klassförrädaren’ har blivit ’främlingsfientlig’.

Men då som nu stormar jag mot ideologin. Jag säger inget om muslimer, ty de är människor, inte en ideologi. Mantrat som den demokratiska socialisten håller hög, ’Lika värde’ tillkommer människor, sannerligen inte ideologier.

Vänstern känner dock inte ’lika värde’. Det fanns folk på korridoren, som under vinets berusning sade att det självklart var nödvändigt att ta bort kapitalister, dvs mörda Wallenberg, och likt Stalins klokhet, inse att ägg går sönder när man gör omelett. Som om Wallenberg, som människa, inte är lika unik som någon annan. Som om inte muslimen som människa är lika unik som t ex ateisten. Men en Vänster, som saknar demokratin ingraverad i sitt hjärta, kan hemfalla åt de totalitära drag som så lätt faller över till våld. De människor som var kulaker, var inte människor utan kulaker, och skulle därför likvideras. Det lättaste sättet att avskaffa en klass, trodde man, var att döda klassens människor.

Idag har Vänstern samma tolerans och acceptans för ett annat totalitärt gift, islam. Inför islams förtryck slår de dövörat till. I dagarna marscherade folk i Malmö för de svartas rättigheter. Men all rätt, visst finns det brott mot deras rättigheter, inte som svarta, utan som människor, där brottet uppkommer genom att brottslingen reagerar på den svartes färg.

Men, om man får ha en numerär invändning, så vore det rimligare, i alla fall i Sverige, att marschera för kvinnors, speciellt muslimska kvinnors rättigheter. Dagen efter demonstrationen i Malmö kunde vi höra nyheten att män står utanför föreläsningssalar där man håller föreläsningar om hedersvåld.
https://sverigesradio.se/sida/embed/publication/7488599?fbclid=IwAR2UtkPlwns1Dxf9HrHppuzRxJs6r6LmbT9jUO_MONrv-SwRenx21AP5hOA

Den rimliga tolkningen av deras beteende är att de, med sin närvaro, markerar mot muslimska kvinnor att inte gå in. Det är religiöst våld, utövat på ett sätt som gör att ett civiliserat samhälle inte vill och inte kan ingripa. Motsvarande, i ett barbariskt islamskt samhälle, som Iran, hade lett till att deras moralpolis hade ingripit.

Det finns ett våld riktat mot kvinnor. Mot muslimska kvinnor. Som, om man får lov att säga det, är Sveriges negrer, som skall veta sin plats, och bära sitt förtryck. Där Vänstern, genom sitt infama tigande, inte bidrar till att ta bort förtrycket. Och genom att storma mot oss som stormar mot det religiösa våldet, och stigmatisera oss som islamofober, lyckas legitimera förtrycket.

Den Vänster jag skriver om har alltid, och tycks alltid ha en förkärlek till det totalitära. Och blir därigenom blind för det humanitära.

Allt medan jag, då klassförrädaren med sin snaps, idag islamofoben med sin limoncello, inte förstår hur en grupp av människor, mestadels födda i en behaglig medelklass, i ett behagligt Sverige, ett demokratiskt välfärds-Sverige, bär skygglappar som gör att de inte ser förtrycket.

​Öllsjö den 7 juni 2020

​Samma dag, den 3 juni 2020, kan man läsa i Aftonbladet, den tidning som tidigare var i arbetarrörelsens tjänst, tidningen som stod i den demokratiska socialismens tjänst.
 
Martin Aagård skriver i Aftonbladet att USA behöver anti-fascism, att Socialdemokraterna i Sverige hyllar de amerikanska våldsamma anarkisterna, som instiftade 1:a maj, och mot det våld som dagens demonstranter utverkar skriver han:” Om det sker till priset av krossade skyltfönster är det ett billigt pris. Ett skyltfönster kan alltid lagas.”
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/jd4G9b/usa-behover-antifascismen
 
Frida Söderlund skriver att den vite skall använda sitt privilegium rätt. Hon skriver: ”Jag kommer aldrig att förstå hur det är att bli bedömd eller bemött baserat på hudfärg. Bli diskriminerad, utsatt, hotad eller mördad – på grund av etnicitet, hudfärg, ursprung. Mitt vita privilegium ligger som ett skyddande täcke över allt. Hela mig.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/nadoea/anvand-ditt-vita-privilegium-ratt

Martin legitimerar våld och förstörelse. Han står på den våldsamma pöbelns sida. Andra människors skapelser, deras drömmars realisering genom en egen butik, får man rasera med upploppets, våldets logik. Frida skriver som en nyrasist, renons på en av mänsklighetens bästa förmåga, empati. Svarta människor är inte som Frida, därför kan hon inte känna med dem. Färgen på hennes hud omöjliggör att hon kan känna en annan människas vrede och smärta, då de har en annan hudfärg.

Den demokratiska socialismen hävdar jämlikhet, att trots alla olikheter, är vi människor lika och har rätt att behandlas lika. Den hävdar förändring genom fredliga, demokratiska medel. Vi demokratiska socialister är främmande för rasism och för våld. Vi hävdar jämlikheten och demokratin.

Den stora frågan som ekar i den demokratiske socialistens huvud är hur sådana våldsamma och rasistiska personer kan förekomma som krönikörer i en tidning som en gång stod i den demokratiska socialismens tjänst?

Man gör det enkelt för sig genom att säga att detta är den nya vänstern. Så ser den ut. Den legitimerar våld och rasism. Det är i o f s korrekt. Det är onekligen ett faktum. Jag har inte sett kraftiga opinionsmässiga reaktioner mot det som stod i Aftonbladet den 3:e juni. Sådan är den nya vänstern, och den tycks vara accepterad.

Men vi i Europa har en historia av våld och rasism som borde göra oss immuna mot deras uppmaning till våld och rasism. Om och om igen skanderas det att vi skall lära av historien, att vi aldrig mer skall göra vad vi gjorde. Vi skall aldrig mer bli utsatta för tyranniet. Ändå har vi låtit detta ske, och konstaterar idag blott faktumet.

Jag har kanske tre hyllmeter böcker om Europas haveri. Jag har försökt förstå hur det kunde ske. Jag har försökt komma fram till om jag skulle ha kunnat vara del i haveriet, aktivt eller passivt. En förklaring jag tror mig ha funnit är acceptansen. Man var inte aktiv del, men man accepterade. Man lät det ske. Det som inte var ett faktum, blev ett faktum. Bl a genom acceptans.

Jag ser idag samma utveckling. Acceptansen. Delvis under täckmantel av tolerans. Denna acceptans eroderar murarna mot tyranniet. Den river inte murarna, så som muren i Berlin revs ner. Acceptansen är betydligt mer förfinad genom att muren försvinner genom att erodera. Rivning är så synlig, medan erosion är omärklig. Sakta bryts det ner, utan att man ser nedbrytningen. Inte förrän det är försent. Men då slåss folk redan på gatorna. Då är det försent, ty det som skulle vara vårt försvar, muren, finns inte längre.
​
Öllsjö den 6 juni 2020       

En polis går genom tåget mellan Kastrup och Malmö för att granska våra identitetshandlingar. Hon genomför samtidigt en religiös demonstration. Hon bär inte enbart symbolen för staten, polisuniformen, utan även en symbol för en religion, islam, genom att bära en hijab. Uppenbarligen anser staten att den kan vinna något genom att anställa religiösa fundamentalister inom en religion, som måste synliggöra sin religion. Priset staten betalar är att statens symbol, uniformen, blir en annonspelare för en religion. Man accepterar religiös aktivism.

En polis knäböjer inför demonstranter och lyfter upp och håller fram en av demonstrationens paroller. Polisen har blivit en del av demonstrationen. Polisen utför en politisk handling, dvs politisk aktivism utförd av polisen.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/50x9W6/har-gar-polisen-ner-pa-kna-framfor-demonstranterna-i-stockholm
Polisen kan idag utföra både religiösa handlingar, genom hijaben, och politiska handlingar, genom att knäböja inför demonstranter. Polisen har därmed blivit aktivistisk.

Urspungstanken, att den skall blott försvara och värna, eroderar därmed, och på den tanken läggs den politiska aktivismen.

Polisens legitimitet beror på dess förmåga att värna och att i sitt värnande vara blind för det som är ovidkommande. Polisen skall inte dela upp samhället. Den skall inte inta en samhällelig, politisk ståndpunkt som går utöver Lagen. Förvisso vet vi att det är en omöjlig uppgift, men det hindrar inte att den är idealet som skall eftersträvas så mycket det går.

Men idag delar polisen upp samhället. De ansluter till Pride-tåget, men inte till nynazisternas tåg. Därmed har de tagit politisk ställning. När de bär en hijab, bär de inte ett kors. Därmed har de tagit religiös ställning. De böjer knä för demonstranter i Black Lifes Matter, men inte inför 1:a Maj-demonstranterna. Därmed har de tagit politisk ställning.

På min blogg har du fått läsa tillräckligt hur högskolor tar politisk ställning. Linnéuniversitetet för Pride, Högskolan Kristianstad för FN:s hållbarhetsföreställning. Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi visar i sin bok Genusdoktrinen, hur universitetsanställda agerar politiskt för jämställdhet och identitetspolitik i utbildningen och forskningen. Andra har visat på andra platser i staten där man agerar politiskt.

Den politiska aktivismen sprider sig i stat och i en organisation som Universitet, som inte borde agera politiskt. Därmed förlorar de sin intresselösa legitimitet. Medborgarna inser, klart och tydligt, att staten företräder vissa intressen och inriktningar, men inte andra, där staten borde förhålla sig neutral.

En hel del av oss marxister, och inte minst anarkisterna, skränade tidigare att staten blott var en maskin för att reproducera klassamhället eller makten. Nog hade vi lite rätt i den anklagelsen. Idag har denna reproduktion övergått till tydlig politisk aktivism.

Kanske vi skall vara tacksamma över denna tydliga transparens i staten? Nu hymlas det minsann inte. Nu försöker de inte ens dölja sin politik, sin aktivism, utan ansluter tydligt och klart till vissa politiska uttryck.

Kanske det är blott naivt att tro att staten är intresselös? Men det är den naiviteten som ger staten sin legitimitet. Det är den naiviteten som gör att vi tror att staten behandlar oss lika och att universiteten tar fram kunskap för kunskapens skull.

Vi har sett begreppet fake news, falska nyheter, etableras. Nyheter är inte ett faktum, utan ett intresse. Likadant med staten, som nu blivit fake government, den falska staten, som blott och enbart är ett uttryck för intresse.

​Öllsjö den   5 juni 2020

17% av elever från Grundskolan, som går vidare till Gymnasieskolan, vilket är nästan alla, är inte godkända från Grundskolan. De uppfyller således inte kraven för en gymnasieutbildning. De går på Gymnasiet, vars krav de således inte uppfyller, där de hänvisas till ett speciellt program, individuellt utformat, som kallas Introduktionsprogram (IM). Därifrån examineras blott 15% med godkänt resultat. Således, av de som slutade Grundskolan utan godkänt resultat och som sedan fortsätter sin karriär av underkända resultat, är det 14,45% av alla grundskoleelever.
https://www.svd.se/programmet-skulle-vara-raddningen-blev-vilset

Av alla ungdomar är det 14,45% som är underkända genom skolsystemet. Sannolikt ett stigma de får bära och erfara under sitt liv. De har misslyckats. Men även den svenska skolan har misslyckats. Och, inte minst har det svenska samhället misslyckats att ge dem en möjlighet och en plats.

Inför detta misslyckande säger en ansvarig, Bengt Weidow, som är undervisningsråd på skolverket och ansvarig för IM:” Då tycker jag man får fråga sig – hur har man formulerat kraven när 17 procent inte når upp till dem?”

Ja, precis! Lösningen på alla underkända är att sänka gränsen. De blir inte bättre av hans åtgärd, men statistiken blir bättre och han kan ägna sig än mer åt skalbaggar. (https://www.skaraborgslanstidning.se/artikel/skalbaggar-ar-bengt-weidows-stora-intresse).

De som idag inte är godkända, skall godkännas och komma in på program där de i dag inte har tillträde. Det är sannolikt inte till deras fördel och sannolikt inte heller till fördel för programmen. Minns att 85,55% av de som misslyckades i Grundskolan, misslyckas på gymnasiet. Skulle de lyckas bättre, och skulle de elever som gick i deras klass lyckas bättre, eller i alla fall, lika bra? Knappast.

Underklassen skall reproduceras. Helst skall det ske i det tysta, genom att kraven sänks. Och då kanske fler misslyckas, då kanske inlärningssituationen i de andra programmen blir sämre p g a att det finns elever där som inte har förutsättningar att klara programmen. Eller kanske Weidow menar att även på gymnasiet skall kraven reduceras?

De som misslyckas skall döljas i sitt misslyckande. Man skall acceptera deras misslyckande. Och de skall vara skäl för att minska på skolans prestationsförmåga. Andra skall relativt sett också misslyckas.  

Man skall inte ge dem den himlastege som jag fick av skolan. Man skall inte hjälpa dem att med krav och tydliga insatser, och med professionella lärare, höja sig.

Alternativet är ju att skärpa sig. En skärpning för både eleverna och skolan. Ställ krav på eleverna och på skolan.

Själv är jag inte känd bland studenterna för att vara en Weidow, att sänka kraven. Jag försöker göra mitt yttersta för att förmå studenterna att göra det omöjliga. Och jag tycker att jag lyckas. Mången vittnar att de är stolta över sina uppsatser, för de kunde inte ana att de kunde göra en sådan. De bästa kursutvärderingar jag får av studenter är de som säger att jag har sett dem och att de gjort vad de inte trodde de var förmögna till.

Kanske du säger att jag är privilegierad, ty jag har elever som klarat hela skolsystemet, till dess högsta punkt. Visst är jag det. Men det är också sant att det finns studenter som är rejält skoltrötta efter alla år, och som hellre hade kommit ut i arbetslivet, och som har svårt att inse värdet av att analysera residualer, när de i framtiden skall granska kundreskontra. De kommer också in i ett sammanhang som de inte är så vana vid, att arbeta självständigt och med krav att de skall kunna utveckla egna, originella idéer. Den ångestsituationen kan leda till strategier att undkomma och minimera sin insats till knapp godkändnivå. Det är den situationen jag kan befinna mig i. Där begär jag att de skall lyfta sig. Som de, med min hjälp, ofta lyckas med… i all ödmjukhet.

Att se eleven, att ta den på allvar, att ha kul med den, och att vara tydlig i krav, både i att ställa krav och att följa upp dem, att ha tydliga förväntningar på att den kan mer än den tror, är nog mina enkla knep. Men, sänka kraven, aldrig. Det förlorar studenten på. Och jag.
Oaktat vilket medel man tar till, så måste man ta till medel, ty nästan var femte utanför skolsystemet är ett oacceptabelt utfall. Om man nu inte vill reproducera ett hårt klassamhälle.

​Öllsjö den 6 juni 2020     

​Det som borde ske, sker inte. Och det som sker, borde inte ske. Varför?

Vi har haft en global klimatkris under en längre tid. Även om högerfolk stormar mot påståendet, är det många som lyssnar på krisutsagorna. Många försöker dra sitt strå till stacken, utifrån den kunskap och vilja de har, genom att köpa närodlat och handla nära. Vi har en avancerad sophantering med 11 fraktioner, dvs 11 fack, som innebär att vi har en ganska avancerad logistik i köket.

De blåser förliga miljövindar. Men exakt samtidigt ser det ut som om Miljöpartiet ramlar ur Riksdagen. Om de spänt sina segel, med denna förliga vind som inspiration, så har de i alla fall inte lyckats sätta seglen så, att de utnyttjar vinden. Snarare ser det ut som om de lyckas gå torra i regnet. Likt Titanic, sjunker de, men utan att ha gått på ett isberg.

Varför vinner de inte i opinionen?

Coronapandemin drar fram och stänger gränser. Åldringsvården kanske förslösar människoliv genom att vara ett integrationsprojekt med outbildad personal med svaga svenskkunskaper och med hårda arbetsvillkor. Invandrarna som skulle rädda svensk sjukvård synes vara dess problem. Detta borde spela Sverigedemokraterna i händerna. Men istället sjunker SD signifikant tillbaka i opinionen. Den förliga vinden förefaller vara motvind.

De yppersta vindar, som borde sätta rejäl fart på Mp:s och SD:s skuta, har istället lett till deras tillbakagång. Gör de misstag, som innebär att de inte kan dra nytta av vinden? Eller finns något som vi, eller i alla fall jag inte förstår, där det som förefaller vara förliga vindar, egentligen är motvind?

Det som borde ske, sker inte.

Samtidigt, det som inte borde ske, det sker.

I Texas ropar högermänniskor, som med svenska mått verkligen är höger, att de vill göra som Sverige, där medborgarna inte föses in i sina hem eller blir jagade på gatorna. Alla länder har på olika sätt stängt in sina medborgare. Stränderna är stängda. Kaféerna har varit stängda. Demokratiska stater har utlyst utegångsförbud. 

I Sverige har människorna fått gå på gatorna och sitta på caféerna. Högerfolket på facebook och twitter har gnisslat tänder. Innan Corona levde vi, enligt dem, i en socialistisk stat, mycket likt DDR, med det värsta förtryck som tänkas kan. Så kommer Corona, och t o m USA, med deras favorit, Trump, stänger inne folk. Medan folket i det socialistiska Sverige går fria på gatorna. Påhejade av högern i Texas. Av alla grupperingar, i alla stater i världen, så hejas vi på av högern i Texas! Det socialistiska Sverige!

Det som aldrig kunde hända, har hänt. Varför?

Våra begrepp och teorier räcker inte till. Kanske för att de följer Förnuftet för mycket, dess obönhörliga logik, där motsägelsen är en omöjlighet, ett tecken på bristande tanke.

Tänk om Hegel hade rätt, motsägelsen är en starkare logisk kategori än motsägelselagen, att A inte kan vara icke-A? Tänk om Hegel hade rätt, att det omöjliga är det grundläggande?  

​Öllsjö den 3 juni 2020

​Du reser dig upp när de bär in kistan i kyrkan. Du tittar på kistan när de bär den genom kyrkogången.

Du reser dig upp när paret som skall gifta sig, går genom kyrkogången. Du tittar på dem.
Skillnaden hos dig är att du tittar allvarligt på kistan, men du ler mot paret.

I bägge fallen reser du dig upp. Varför reser du dig upp?

Eftersom alla andra reser sig upp, måste du resa dig upp för att se. Men vad är en kista att se? Bröllopsparet kan vara något att se, inte minst brukar bruden vara vacker att skåda. Men du kan titta på dem senare. Så bråttom är det inte.

Eftersom alla andra reser sig upp, reser du dig, för att inte sticka ut. Det är en ritual som tillhör den folkgrupp du tillhör. För att vara tillhörig och för att visa tillhörighet, reser du dig upp.

Du kanske reser dig upp för att visa brudparet att du är där, med dem, i omsorg om dem. Men den döde är död som en gråsten, så du behöver inte resa dig upp för att visa den döde att du är där.

Dessa förklaringar rör dig som egoistisk nyttighetsmaximerare eller dig som social varelse.

I kyrkans gång förs en död kropp fram. I gången för sig två människor fram. Inte mycket att orda om. Inte mycket att resa sig för.

Men vi människor har skapat en konvention, en social regel, som säger att man, i vissa sammanhang, reser sig upp för att visa respekt. Att stå upp är, i vissa sammanhang, ett uttryck för värdighet.

Förvisso kan du resa dig upp i respekt och värdighet för den döde personen och för brudparet. Brudparet ser dig, men den döde ser dig inte, så det är meningslöst att resa sig upp. Så för vem reser du dig och visar din respekt?

Vi människor har ett Förnuft. Det har gett oss så mycket gott och ont. Men vi kan lika lite undkomma det, som vi kan undkomma vårt ego. Förnuftet är vår lycka och vår olycka. Det är vår gudomliga skänk och vår satans förbannelse.

Med vårt Förnuft har vi skapat begreppet Döden och begreppet Kärleken. Det är stora begrepp. Det är begrepp som griper oss i vår mest väsentliga mänsklighet.

Vi reser oss upp i respekt och i vår mänskliga värdighet för begreppen, Döden och Kärleken. Vi står där, för respekt mot våra begrepp, Döden och Kärleken.

​Öllsjö den 2 juni 2020

Högskolorna, precis som många andra statliga institutioner, ideologiseras och blir aktivistiska, dvs antar en politisk profil, i strid med deras uppgift. Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi har skrivit en bok om ett sådant skeende i ’Genusdoktrinen’. Jag har här i bloggen fyllt på med hållbarhetsdoktrinen och Ladokdoktrinen, som bägge är exempel på hur makten, tongivande administratörer och sk chefer, lyckas penetrera en verksamhet, trots att man kunde ha förväntan på att organisationens medlemmar skulle sätta stopp för det, då det i hållbarhetsfallet är artfrämmande och i Ladokfallet är effektivitetshämmande.  

I Nazityskland etablerades ett groteskt judehat. I dagarna visas en film (De förbannade åren) om danskarnas reaktion på naziockupationen. På högskolorna har genus, hållbarhet och Ladok spridits. Hur har medarbetarna reagerat på detta och hur har de deltagit i spridningen av detta?

Jag tror jag kan identifiera olika reaktioner, och därmed fem olika grupper av individer: Opponenten, Fredaren, Accepteraren, Medlöparen, Aktivisten.

Opponenten motsätter sig saken högt och ljudlig, med frenesi och engagemang. Den försöker, mer eller skickligt, skapa opinion mot saken. Den försvinner dock snart från scenen, till ett koncentrationsläger eller blir arbetsbefriad, med ett avslutat anställningskontrakt. Den får behålla sin moraliska rättrådighet, men till priset av att saken sprids.

Fredaren tycker inte om saken, men försöker undkomma den genom att smita undan, att se bort, och i det fallet det inte går, tillmötesgå saken, men helt utan engagemang, och kanske med visst försök att underminera saken. Den fyller i blanketten, men på ett sätt som kan försvåra för saken. Den har fredat sig, likt Pilatus och hans handtvätt, och hoppas på att få vara ifred.

Accepteraren funderar inte så mycket på om det är rätt eller fel, utan accepterar saken, ty är man underordnad har man att vara lojal, att lyda, att utföra det som åläggs en. Det spelar ingen roll om det är rätt eller fel, ty genom lydnad får man den moraliska absolutionen eftersom ansvaret ligger hos den som för fram saken och tvingar igenom den genom att utnyttja hierarkins lydnads..,oj, förlåt, lojalitetskrav. Eichmann ville gärna att domstolen i Jerusalem skulle se hans agerande som accepteraren. Medan han sannolikt bättre kan hänföras till nästa kategori.

Medlöparen liknar accepteraren genom att följa saken, dock med skillnaden att medlöparen också profiterar och utnyttjar saken. Kan man köpa de fördrivna judarnas möbler billigt, köper man möblerna. Kan man vinna utvecklingspengar på högskolan, lägger man till hållbarhets- eller genus-integration i sin ansökan för utvecklingsmedel. Eichmann var, minst, en medlöpare, som för egen vinning utnyttjade saken. Han försökte freda sitt sinne genom att säga, likt Brask, att därtill är jag nödd och tvungen, medan han faktiskt profiterade för egen räkning på saken.

Aktivisten antar saken med hull och hår och arbetar inte lydigt utan engagerat och med glöd för att befrämja saken. Dessa identifieras lätt av makten och ges positioner i organisationen där de kan befrämja saken. Sannolikt tillhörde Eichmann denna grupp, vilket domstolen i Jerusalem ansåg, och gavs därför ansvaret för Förintelsens uppsamling och transporter. De har inga moraliska betänkligheter. Tvärtom, ty de sympatiserar med andan och ambitionerna i saken, vare sig det är Förintelsen, genus, hållbarhet eller Ladok.
En sak, hur artfrämmande den än är för verksamheten, kan inte spridas genom maktens beslut. Det krävs aktivister, ambassadörer för saken i organisationen. Men inte heller de är tillräckliga för sakens spridning. Medlöparen deltar aktivt i spridningen och Accepteraren deltar passivt i spridningen, medan Fredaren låter den ske. Alla dessa deltar i spridningen, men på olika sätt.

Så har Genusdoktrinen etablerats. Så möjliggjordes Förintelsen. Så sprids Hållbarhetsdoktrinen. Så infördes Ladokdoktrinen.

​Öllsjö den 1 juni 2020