En moderat twittrare, Hanif Bali, skriver :”Hur kommer det sig att just du, som själv föddes på 60-talet i ett nästan helt homogent Sverige är sådan motståndare till SD - de vill ju ha ett homogent Sverige i liknande situation som du själv befann dig i??? Jag har svårt att förstå hur du tänker. Är det något jag missat?” (https://twitter.com/hanifbali/status/1265336284937097217)
Jag föddes i det homogena Sverige och fick min skolning i det socialdemokratiska folkhemmet och i dess statliga skolor. Det anser jag är en betydande del i förklaringen hur jag kunde bli professor. Jag tror, nej, jag är övertygad att jag har varit med om Sveriges guldålder, då vi rikligt skördade vad som börjat skapas under 20-talet och framåt, inom näringsliv, stat och civilsamhälle.
Det är viktigt att poängtera att den bördiga jorden för den goda samhällsutveckling inte bara hänförs till den statliga utvecklingen under socialdemokratin, utan också, i kanske i lika stor grad, den utveckling som skedde i näringslivet, kanske mest kring framväxten av internationellt konkurrenskraftiga företag, och utvecklingen i civilsamhället, kanske mycket kring alla folkrörelseföreningar som skapades.
Men, som Bali anför, detta skedde i det homogena landet. Det som SD tycks vilja återkalla. De kan inte se någon god dynamisk utveckling genom den etniska mångfald som Sverige fått, som dess supportrar kallar ’berikning’. De ser att mångfalden segmenterar, att människor skiljs åt i etniskt homogena grupperingar.
Likt den jag såg då jag var på mitt första, och skulle det visa sig, mitt sista möte i Kristianstads socialdemokratiska parti, där medelåldern var hög och blott gammelsvenskar (i dubbel bemärkelse) fanns. Där man uttalade orden om mångfald och stormade mot det främlingsfientliga SD. Trots att en blick på människorna i rummet gav vid handen att ’främlingar’ inte fanns i rummet. Mångfald var ett ord, men inte en praktik som utövades och levdes. Det var ord utan handling.
Rummet var lugnt, trots att det var ett politiskt möte, ty alla förstod vad de sade, då de delade inte blott samma språk, utan också normer för interaktion. Det var ett lugnt möte. Sådana som uppkommer när man är i en homogen grupp. Den som SD så innerligt önskar.
Kanske en delförklaring till SD:s exempellösa framgång kommer av att de frammanar Nostalgin, bilden av det dynamiska, växande Sverige, som gav oss relativt socialt lugn och välstånd.
SD:s motståndare kan inte visa på en lika positiv utveckling och välstånd genom det mångfaldiga Sverige. Bilar brinner, folk skjuts på öppen gata, skolor förtärs av våld och elever som inte klarar kunskapskraven, de som mildrats under det pedagogiska flummet. Det ser ut som om vår väg till himmelriket har brutits och vår färd ner, utför, till ett segmenterat och därmed upplöst’ Gemensamma Sverige’ har påbörjats. De som kan, flyr från det upplösta Sverige, till instängda grannområden, till friskolor där blott de svenska finns. En segmentering av landet där de Nostalgiska svenskarna skyddar sig från mångfalden, medan de utsatta områdena bebos av villrådiga människor, som söker sin gemenskap, som svenskarna inte vill delta i.
Bali kanske har rätt? Gammelsvenskarna, de som har råd och resurser, isolerar sig i det gamla Sverige, och lämnar resten till en förtvivlad stat, som får försöka klara städningen av mångfalden. Eller gör som jag, planerar min landsflykt.
Jag tvår mina händer, slutar tänka och slutar driva idéer om det goda samhället. Jag flyttar till Italien, till min renoverade Villa, där jag tänker fokusera på Kants filosofi och ägandets mystik. Där jag planerar att lära mig laga fisk och att sköta min trädgård. I verklighetens schack säger jag ’Jag ger upp’ och lägger ner min kung, den demokratiska socialismen. Det är över. Jag förlorade. Mitt samhälle förlorade. Min vision förlorade. Min dröm, som såg ut att besannas, besannades aldrig
På vägen till Italien reciterar jag Frödings vers, från Gralstänk:
”Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.”
Och lägger till, från Frödings ’Stänk och flikar’:
” Si drömmaren kommer där, sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.
På ensliga stigar vill drömmaren vandra, och är icke lik oss andra.
Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga, att sol och måne och stjärnor för honom buga.
Han är vår faders käraste son, kommer och låter oss slå'n!”
Arbetsbefriad, avskedad, inte blott från en högskola, utan från verklighetens fält.
Öllsjö den 10 juni 2020
Jag föddes i det homogena Sverige och fick min skolning i det socialdemokratiska folkhemmet och i dess statliga skolor. Det anser jag är en betydande del i förklaringen hur jag kunde bli professor. Jag tror, nej, jag är övertygad att jag har varit med om Sveriges guldålder, då vi rikligt skördade vad som börjat skapas under 20-talet och framåt, inom näringsliv, stat och civilsamhälle.
Det är viktigt att poängtera att den bördiga jorden för den goda samhällsutveckling inte bara hänförs till den statliga utvecklingen under socialdemokratin, utan också, i kanske i lika stor grad, den utveckling som skedde i näringslivet, kanske mest kring framväxten av internationellt konkurrenskraftiga företag, och utvecklingen i civilsamhället, kanske mycket kring alla folkrörelseföreningar som skapades.
Men, som Bali anför, detta skedde i det homogena landet. Det som SD tycks vilja återkalla. De kan inte se någon god dynamisk utveckling genom den etniska mångfald som Sverige fått, som dess supportrar kallar ’berikning’. De ser att mångfalden segmenterar, att människor skiljs åt i etniskt homogena grupperingar.
Likt den jag såg då jag var på mitt första, och skulle det visa sig, mitt sista möte i Kristianstads socialdemokratiska parti, där medelåldern var hög och blott gammelsvenskar (i dubbel bemärkelse) fanns. Där man uttalade orden om mångfald och stormade mot det främlingsfientliga SD. Trots att en blick på människorna i rummet gav vid handen att ’främlingar’ inte fanns i rummet. Mångfald var ett ord, men inte en praktik som utövades och levdes. Det var ord utan handling.
Rummet var lugnt, trots att det var ett politiskt möte, ty alla förstod vad de sade, då de delade inte blott samma språk, utan också normer för interaktion. Det var ett lugnt möte. Sådana som uppkommer när man är i en homogen grupp. Den som SD så innerligt önskar.
Kanske en delförklaring till SD:s exempellösa framgång kommer av att de frammanar Nostalgin, bilden av det dynamiska, växande Sverige, som gav oss relativt socialt lugn och välstånd.
SD:s motståndare kan inte visa på en lika positiv utveckling och välstånd genom det mångfaldiga Sverige. Bilar brinner, folk skjuts på öppen gata, skolor förtärs av våld och elever som inte klarar kunskapskraven, de som mildrats under det pedagogiska flummet. Det ser ut som om vår väg till himmelriket har brutits och vår färd ner, utför, till ett segmenterat och därmed upplöst’ Gemensamma Sverige’ har påbörjats. De som kan, flyr från det upplösta Sverige, till instängda grannområden, till friskolor där blott de svenska finns. En segmentering av landet där de Nostalgiska svenskarna skyddar sig från mångfalden, medan de utsatta områdena bebos av villrådiga människor, som söker sin gemenskap, som svenskarna inte vill delta i.
Bali kanske har rätt? Gammelsvenskarna, de som har råd och resurser, isolerar sig i det gamla Sverige, och lämnar resten till en förtvivlad stat, som får försöka klara städningen av mångfalden. Eller gör som jag, planerar min landsflykt.
Jag tvår mina händer, slutar tänka och slutar driva idéer om det goda samhället. Jag flyttar till Italien, till min renoverade Villa, där jag tänker fokusera på Kants filosofi och ägandets mystik. Där jag planerar att lära mig laga fisk och att sköta min trädgård. I verklighetens schack säger jag ’Jag ger upp’ och lägger ner min kung, den demokratiska socialismen. Det är över. Jag förlorade. Mitt samhälle förlorade. Min vision förlorade. Min dröm, som såg ut att besannas, besannades aldrig
På vägen till Italien reciterar jag Frödings vers, från Gralstänk:
”Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.”
Och lägger till, från Frödings ’Stänk och flikar’:
” Si drömmaren kommer där, sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.
På ensliga stigar vill drömmaren vandra, och är icke lik oss andra.
Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga, att sol och måne och stjärnor för honom buga.
Han är vår faders käraste son, kommer och låter oss slå'n!”
Arbetsbefriad, avskedad, inte blott från en högskola, utan från verklighetens fält.
Öllsjö den 10 juni 2020
RSS-flöde
