Jag fick mig berättat om en högskola, som av barmhärtighet skall besparas omnämnande, om ett mirakel. De uppsatsgrupper som gjort en klart underkänd uppsats, med beröm underkänd, och som bedömdes skulle ha svårt att nå upp till den sk ribban, dvs gränsen för en godkänd uppsats, skickades till en speciell handledare. Han var känd för sina mirakler. Kort tid efter att studenterna anlänt till honom, rapporterades ett godkänt betyg in till administrationen. Ett mirakel!
Ingen granskade miraklet. Sannolikt för att man hade en grundad tro att miraklet inte var så mirakulöst, annat än att handledaren, relativt de andra handledarna, lättare kunde skriva ett G på uppsatsen.
Tänk dig situationen för miraklet. Studenter som blivit rejält underkända, kanske beroende på lättja eller intellektuell oförmåga, vill undkomma situationen och bli godkända, så de kan vandra vidare. Deras incitament att anstränga sig är begränsade, ty de kan säkert inte se någon stor prestige i ett precis godkänt betyg. De vet också om att framtida arbetsgivare ser blott det godkända betyget. Framtida arbetsgivare ber inte att få uppsatsen och utifrån den, bedöma om studenterna är anställningsbara.
Studenterna läser av situationen. Innebär den nye handledaren att man måste arbeta i sitt anletes svett, med fortsatt risk för att bli underkänd? Eller finns det en antydan till en mindre smärtsam väg till godkänt?
På den andra sidan av miraklet sitter handledaren. Det är en person som inte har prestige. Som inte heller söker prestige. Det är en handledare som inte är välsedd, som inte ingår i någon ansedd grupp på institutionen eller i akademin. Som är känd för att inte överbelasta sig med arbete. En prestigelös, lättjans person. En solitär person.
Personen kan mycket väl lyckas signalera till studenterna, att om inte de belastar personen med för mycket arbete, kommer inte handledaren att belasta studenterna med för mycket krav. Någon omskrivning i problematiseringen och i slutsatser, lämna in, och utan att besvära sig med att läsa nytillskottet, finner handledaren uppsatsen godkänd. Personen meddelar betyget till administrationen. Och meddelar förbrukning av ett antal lärartimmar, som skall betalas till personen. Miraklet är fullbordat.
En sådan mirakulös situation kunde uppstå innan staten fick för sig att utvärdera utbildningar utifrån deras examenarbetens kvalité. Därefter fick högskolan göra en riskbedömning. Eftersom staten gör ett slumpmässigt urval, fick man se vilken risk man löpte att mirakeluppsatserna skulle komma med i urvalet. Kanske man försökte påverka slumpen genom att förteckna uppsatserna på ett sätt som innebar att mirakeluppsatserna inte kom med i slumpurvalet.
Ett sätt att hindra dessa mirakler vore att skilja på handledaren och examinationen. Men det går även då att fixa till mirakler, ty man kan skapa en liten grupp av mirakelpersoner, som ömsesidigt ser till att mirakler sker.
Jag, som varit ansvarig för uppsatskurser sedan mitten av 80-talet (dvs 1980!), har en annan metod för att hindra mirakler. Jag skrev min avhandling om aktiebolagets kontroll, där jag fördjupade mig i Brödraskapet, en kontrollmekanism som bygger på gemensamma normer och värderingar, där den yttersta kontrollmekanismen är uteslutning. Den som inte presterar enligt normen, dvs inte skapar dessa mirakler, blir utestängd från Brödraskapet.
Uteslutning kan ses som en hård och sträng kontrollmekanism. Det värsta en människa, som ju är en social varelse, kan drabbas av, är ju uteslutning, arbetsbefrielse, eller vad vi nu kan kalla det. Det är genetiskt kodat i oss, eftersom en ensam människa på savannen är snart en död människa.
Den uteslutne vandrar därför snabbt vidare till en annan grupp, för att bli innesluten. Solitären kan helt enkelt inte vara genuint solitär. Ensamhet är ett ohyggligt villkor för en människa.
Jag hoppas därför, genom mitt användande av Brödraskapet som kontrollmekanism, att uppnå frånvaro av den typ av mirakler som fanns på den högskolan. Men den kontrollmekanismen medför andra problem, om vilka jag skaldar i nästa inlägg.
Öllsjö den 24 juni 2020
Ingen granskade miraklet. Sannolikt för att man hade en grundad tro att miraklet inte var så mirakulöst, annat än att handledaren, relativt de andra handledarna, lättare kunde skriva ett G på uppsatsen.
Tänk dig situationen för miraklet. Studenter som blivit rejält underkända, kanske beroende på lättja eller intellektuell oförmåga, vill undkomma situationen och bli godkända, så de kan vandra vidare. Deras incitament att anstränga sig är begränsade, ty de kan säkert inte se någon stor prestige i ett precis godkänt betyg. De vet också om att framtida arbetsgivare ser blott det godkända betyget. Framtida arbetsgivare ber inte att få uppsatsen och utifrån den, bedöma om studenterna är anställningsbara.
Studenterna läser av situationen. Innebär den nye handledaren att man måste arbeta i sitt anletes svett, med fortsatt risk för att bli underkänd? Eller finns det en antydan till en mindre smärtsam väg till godkänt?
På den andra sidan av miraklet sitter handledaren. Det är en person som inte har prestige. Som inte heller söker prestige. Det är en handledare som inte är välsedd, som inte ingår i någon ansedd grupp på institutionen eller i akademin. Som är känd för att inte överbelasta sig med arbete. En prestigelös, lättjans person. En solitär person.
Personen kan mycket väl lyckas signalera till studenterna, att om inte de belastar personen med för mycket arbete, kommer inte handledaren att belasta studenterna med för mycket krav. Någon omskrivning i problematiseringen och i slutsatser, lämna in, och utan att besvära sig med att läsa nytillskottet, finner handledaren uppsatsen godkänd. Personen meddelar betyget till administrationen. Och meddelar förbrukning av ett antal lärartimmar, som skall betalas till personen. Miraklet är fullbordat.
En sådan mirakulös situation kunde uppstå innan staten fick för sig att utvärdera utbildningar utifrån deras examenarbetens kvalité. Därefter fick högskolan göra en riskbedömning. Eftersom staten gör ett slumpmässigt urval, fick man se vilken risk man löpte att mirakeluppsatserna skulle komma med i urvalet. Kanske man försökte påverka slumpen genom att förteckna uppsatserna på ett sätt som innebar att mirakeluppsatserna inte kom med i slumpurvalet.
Ett sätt att hindra dessa mirakler vore att skilja på handledaren och examinationen. Men det går även då att fixa till mirakler, ty man kan skapa en liten grupp av mirakelpersoner, som ömsesidigt ser till att mirakler sker.
Jag, som varit ansvarig för uppsatskurser sedan mitten av 80-talet (dvs 1980!), har en annan metod för att hindra mirakler. Jag skrev min avhandling om aktiebolagets kontroll, där jag fördjupade mig i Brödraskapet, en kontrollmekanism som bygger på gemensamma normer och värderingar, där den yttersta kontrollmekanismen är uteslutning. Den som inte presterar enligt normen, dvs inte skapar dessa mirakler, blir utestängd från Brödraskapet.
Uteslutning kan ses som en hård och sträng kontrollmekanism. Det värsta en människa, som ju är en social varelse, kan drabbas av, är ju uteslutning, arbetsbefrielse, eller vad vi nu kan kalla det. Det är genetiskt kodat i oss, eftersom en ensam människa på savannen är snart en död människa.
Den uteslutne vandrar därför snabbt vidare till en annan grupp, för att bli innesluten. Solitären kan helt enkelt inte vara genuint solitär. Ensamhet är ett ohyggligt villkor för en människa.
Jag hoppas därför, genom mitt användande av Brödraskapet som kontrollmekanism, att uppnå frånvaro av den typ av mirakler som fanns på den högskolan. Men den kontrollmekanismen medför andra problem, om vilka jag skaldar i nästa inlägg.
Öllsjö den 24 juni 2020
RSS-flöde
