Jag lever i staten Sverige, det svenska folkets nationella hemland.
Hur känns den sentensen? Lite lätt rasistisk? Visst är de som bor i Sverige svenskar? Men att säga att Sverige är det svenska folkets hemland, låter onekligen rasistiskt. Möjligen skulle Sverigedemokraterna eller än mer högerextrema säga så.
Men, det är helt naturligt att säga så när man brunsmetar kritiken mot Israel och transformerar den, då är ”…staten Israel, det judiska folkets nationella hemland.”
Ty så skriver den israeliska ambassadören för Israel i Expressen. (https://www.expressen.se/debatt/de-bar-skuld-for-judehatet--i-malmos-skolor/)
Han likställer en kritik mot Israel som antisemitism. Han ser inte den distinktion som den gamla vänstern gjorde, den mellan judarna, som är en etnicitet, och Israel, som är en stat. Ambassadören sätter ett sorts likhetstecken mellan judar och Israel. Därmed gör han detsamma som t ex socialdemokrater i Malmö gjorde då de krävde att judarna skulle ta ansvar för Israels politik.
Ambassadörens utsaga är delvis osann, ty Israel är ett hem för mången arab, för många muslimer och för många kristna. På samma sätt som Sverige är ett hem för muslimer, finlandssvenskar och danskar. Men, med en skillnad, att araberna inte får samma medborgerliga behandling som judarna. Därav påståendet att Israel är rasistiskt.
Det är emellertid inte så svårt att förstå ambassadören. Judarna har varit förföljda under årtusenden. Nazisterna övertog judeförföljelsen från de kristna, som lugnat sig, medan muslimerna fortfarande håller på. Det tycks därför rimligt, ja oundgängligt att judarna har en plats på jorden där de inte blir förföljda.
Våra krav på Israel är mycket hårda. Vi kräver att de skall ha ett västerländskt samhälle i havet av arabiska, muslimska samhällen. I havet av sexism, patriarkat, antisemitism, totalitarianism begär vi att Israel skall vara demokratiskt, behandla alla lika, inklusive kvinnorna. Omgiven av organisationer och stater som förkunnar att de vill se staten Israel förintad, begär vi att de så fredligt som möjligt skall försvara sig.
Hade jag varit jude, med mitt liv i Israel, med bilderna av judarna på 40-talet som lydigt gick ner i skyttegraven för att mördas, hade jag inte i första hand tänkt på att vi värdigt skall försvara oss. Övervåld ger en säkerhetsmarginal mot Babij Jar.
Tidigare var den gamla vänstern på palestiniernas sida, ty de skuffades undan, deras hem ockuperades, deras hus raserades. Vi protesterade mot övervåldet och expansionen, den som vi gärna kallade lebensraum, för att visa på Israels identiskt irrationella grund i en gudsgiven plats relativt nazisternas irrationalism. Då var också palestinierna organiserade i Fatah, en socialistisk organisation, som vi socialister hade lättare att fördra.
Nu har palestinierna i ökad utsträckning organiserat sig i Hamas, som är en fascistisk sunnimuslimsk organisation, som uttalat önskar Israels förintelse som judisk stat. Medan den nya vänstern, med sin sexism och nyrasism, ger sitt stöd åt palestinierna likt den gamla vänstern gjorde tidigare, har vi, de ortodoxa demokratiska socialisterna, dragit tillbaka det starka stödet vi hade för palestinierna. De muslimska fascisterna söker inte en fredlig samexistens, utan en stat där judarna underordnas den muslimska staten de vill etablera. Vi tycker oss inse att Hamas innebär att Israel kastas tillbaka till den pre-medeltid andra muslimska länder befinner sig i. Paradoxalt befinner sig nu vi, de demokratiska socialisterna, i en liknande position som högern alltid haft, att Israel måste stödjas, trots alla dess brister, ty Israel är den enda civilisatoriska, västerländska bastion som sökas kan i det pre-medeltida muslimska havet av totalitarism, sexism och antisemitism.
Med dagens situation måste man stödja staten Israel, även om man tar sig rätten att tycka att de kan skärpa sig. Och kravet på skärpning, Herr Ambassadör, har inget med judar att göra, och är därför inte det minsta uttryck för någon antisemitism.
Den 11 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Hur känns den sentensen? Lite lätt rasistisk? Visst är de som bor i Sverige svenskar? Men att säga att Sverige är det svenska folkets hemland, låter onekligen rasistiskt. Möjligen skulle Sverigedemokraterna eller än mer högerextrema säga så.
Men, det är helt naturligt att säga så när man brunsmetar kritiken mot Israel och transformerar den, då är ”…staten Israel, det judiska folkets nationella hemland.”
Ty så skriver den israeliska ambassadören för Israel i Expressen. (https://www.expressen.se/debatt/de-bar-skuld-for-judehatet--i-malmos-skolor/)
Han likställer en kritik mot Israel som antisemitism. Han ser inte den distinktion som den gamla vänstern gjorde, den mellan judarna, som är en etnicitet, och Israel, som är en stat. Ambassadören sätter ett sorts likhetstecken mellan judar och Israel. Därmed gör han detsamma som t ex socialdemokrater i Malmö gjorde då de krävde att judarna skulle ta ansvar för Israels politik.
Ambassadörens utsaga är delvis osann, ty Israel är ett hem för mången arab, för många muslimer och för många kristna. På samma sätt som Sverige är ett hem för muslimer, finlandssvenskar och danskar. Men, med en skillnad, att araberna inte får samma medborgerliga behandling som judarna. Därav påståendet att Israel är rasistiskt.
Det är emellertid inte så svårt att förstå ambassadören. Judarna har varit förföljda under årtusenden. Nazisterna övertog judeförföljelsen från de kristna, som lugnat sig, medan muslimerna fortfarande håller på. Det tycks därför rimligt, ja oundgängligt att judarna har en plats på jorden där de inte blir förföljda.
Våra krav på Israel är mycket hårda. Vi kräver att de skall ha ett västerländskt samhälle i havet av arabiska, muslimska samhällen. I havet av sexism, patriarkat, antisemitism, totalitarianism begär vi att Israel skall vara demokratiskt, behandla alla lika, inklusive kvinnorna. Omgiven av organisationer och stater som förkunnar att de vill se staten Israel förintad, begär vi att de så fredligt som möjligt skall försvara sig.
Hade jag varit jude, med mitt liv i Israel, med bilderna av judarna på 40-talet som lydigt gick ner i skyttegraven för att mördas, hade jag inte i första hand tänkt på att vi värdigt skall försvara oss. Övervåld ger en säkerhetsmarginal mot Babij Jar.
Tidigare var den gamla vänstern på palestiniernas sida, ty de skuffades undan, deras hem ockuperades, deras hus raserades. Vi protesterade mot övervåldet och expansionen, den som vi gärna kallade lebensraum, för att visa på Israels identiskt irrationella grund i en gudsgiven plats relativt nazisternas irrationalism. Då var också palestinierna organiserade i Fatah, en socialistisk organisation, som vi socialister hade lättare att fördra.
Nu har palestinierna i ökad utsträckning organiserat sig i Hamas, som är en fascistisk sunnimuslimsk organisation, som uttalat önskar Israels förintelse som judisk stat. Medan den nya vänstern, med sin sexism och nyrasism, ger sitt stöd åt palestinierna likt den gamla vänstern gjorde tidigare, har vi, de ortodoxa demokratiska socialisterna, dragit tillbaka det starka stödet vi hade för palestinierna. De muslimska fascisterna söker inte en fredlig samexistens, utan en stat där judarna underordnas den muslimska staten de vill etablera. Vi tycker oss inse att Hamas innebär att Israel kastas tillbaka till den pre-medeltid andra muslimska länder befinner sig i. Paradoxalt befinner sig nu vi, de demokratiska socialisterna, i en liknande position som högern alltid haft, att Israel måste stödjas, trots alla dess brister, ty Israel är den enda civilisatoriska, västerländska bastion som sökas kan i det pre-medeltida muslimska havet av totalitarism, sexism och antisemitism.
Med dagens situation måste man stödja staten Israel, även om man tar sig rätten att tycka att de kan skärpa sig. Och kravet på skärpning, Herr Ambassadör, har inget med judar att göra, och är därför inte det minsta uttryck för någon antisemitism.
Den 11 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
