Identitetsteorin innebär att Amanda Gormans dikter endast kan översättas av någon som delar hennes erfarenhet.
Men är inte den synen på människans begränsade förmåga att förstå andra människors upplevelser, ett oerhört slag mot människor, ja, mot det som vi betecknar mänsklighet?
För det första är identitetsteorin ett slag mot det kommersiella intresset, ty det innebär att Gormans bok, när den väl är översatt, kommer att få en oerhört begränsad kundkrets. Ty vem vill köpa en bok som förläggaren, genom sitt val av översättare, visat kan blott förstås av de som har haft Gormans erfarenhet. Förvisso köpte jag Hegels ’Andens fenomenologi’, med insikt att den är obegriplig. Men jag läser den, ty jag har både Förnuft och Förstånd, och tror mig därför ha en möjlighet att nå förståelse. Men identitetsteorin säger till mig att jag aldrig, oaktat ansträngning, från vare sig tanke eller själ, kan nå förståelse, ty jag är vare sig tysk, filosof.
För det andra, hur skall människor kunna närma sig varandra, om det finns en lagun av olika erfarenheter mellan dem, som gör att de inte förstår varandra?
Själv läser jag böcker för att få ta del av andras erfarenheter, och genom dem göra erfarenhet. Jag har så många indikationer på det riktiga i min trossats, den som säger att vi alla är människor och delar därmed både Förnuft och Förstånd, och så många konkreta erfarenheter, att förståelse är inom räckhåll.
Jag har läst Elisabeth Åsbrinks bok ’Övergivenheten’, en bok skriven av en kvinna med judiskt påbrå, som handlar om kvinnor. Jag inser, vilket är trivialt, att jag inte fullt ut förstår författaren och personerna i boken. Men, uppriktigt sagt, jag gör en del saker själv, som inte ens jag själv, den som gjort sakerna, förstår. Men när jag läser hennes bok lever jag ibland i kvinnan i boken, ibland står jag sidan om henne och lever i hennes liv. Åslings bok ger mig en mycket konkret upplevelse av kvinnorna som finns i boken. De upplevelser jag får när jag läser boken, adderar jag till min erfarenhet.
Det är trivialt att konstatera att, eftersom min upplevelse av boken är min, och eftersom jag är en unik varelse, är mina upplevelser inte identiska med en annan persons. Men hade de varit helt unika, utan samröre med någon annans erfarenhet, hade jag aldrig kunnat tillgodogöra mig boken och jag hade aldrig kunnat prata med en annan människa om boken. Men jag pratar med andra om boken. Således har vi en gemenskap, en mänsklig gemenskap, som gör det möjligt att prata om boken.
Identitetsteorin in absurdum leder till att jag bara kan läsa mina egna texter. Och jag måste göra det snabbt, ty snart har jag fått nya erfarenheter, som ändrat mig, och därför gjort mig omöjlig som läsare av mina egna texter.
Identitetsteorin har rätt. Vi är olika. Men teorin har fel, ty vi är inte mer olika än att vi kan förstå varandra. Det som ytterst betecknar människor är inte dess olikheter, utan dess likheter. Det är ju därför vi kan kalla oss för människor.
Identitetsteorin är partikularism. Det är den mest fräna individualism tänkas kan. Det är en teori för den ensamme. Det är en teori för den mest fräne egoisten. Den som blott känner singularis, jag, du och han, hon, det och den. Pluralism finns inte. Ett Vi och ett Ni och det Dem är en otänkbarhet.
Jag vill inte vara ensam. Jag känner mig inte ensam. En av mina största njutningar är att titta på människor som rör sig på ett torg. Där ser jag Vi, vi människor. Vi som ilar omkring. Vi som pratar med varandra. Vi som skrattar åt varandra. Vi som skrattar med varandra.
Torget är det stora Vi. Det som inte finns i identitetsteorin.
Den 18 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Men är inte den synen på människans begränsade förmåga att förstå andra människors upplevelser, ett oerhört slag mot människor, ja, mot det som vi betecknar mänsklighet?
För det första är identitetsteorin ett slag mot det kommersiella intresset, ty det innebär att Gormans bok, när den väl är översatt, kommer att få en oerhört begränsad kundkrets. Ty vem vill köpa en bok som förläggaren, genom sitt val av översättare, visat kan blott förstås av de som har haft Gormans erfarenhet. Förvisso köpte jag Hegels ’Andens fenomenologi’, med insikt att den är obegriplig. Men jag läser den, ty jag har både Förnuft och Förstånd, och tror mig därför ha en möjlighet att nå förståelse. Men identitetsteorin säger till mig att jag aldrig, oaktat ansträngning, från vare sig tanke eller själ, kan nå förståelse, ty jag är vare sig tysk, filosof.
För det andra, hur skall människor kunna närma sig varandra, om det finns en lagun av olika erfarenheter mellan dem, som gör att de inte förstår varandra?
Själv läser jag böcker för att få ta del av andras erfarenheter, och genom dem göra erfarenhet. Jag har så många indikationer på det riktiga i min trossats, den som säger att vi alla är människor och delar därmed både Förnuft och Förstånd, och så många konkreta erfarenheter, att förståelse är inom räckhåll.
Jag har läst Elisabeth Åsbrinks bok ’Övergivenheten’, en bok skriven av en kvinna med judiskt påbrå, som handlar om kvinnor. Jag inser, vilket är trivialt, att jag inte fullt ut förstår författaren och personerna i boken. Men, uppriktigt sagt, jag gör en del saker själv, som inte ens jag själv, den som gjort sakerna, förstår. Men när jag läser hennes bok lever jag ibland i kvinnan i boken, ibland står jag sidan om henne och lever i hennes liv. Åslings bok ger mig en mycket konkret upplevelse av kvinnorna som finns i boken. De upplevelser jag får när jag läser boken, adderar jag till min erfarenhet.
Det är trivialt att konstatera att, eftersom min upplevelse av boken är min, och eftersom jag är en unik varelse, är mina upplevelser inte identiska med en annan persons. Men hade de varit helt unika, utan samröre med någon annans erfarenhet, hade jag aldrig kunnat tillgodogöra mig boken och jag hade aldrig kunnat prata med en annan människa om boken. Men jag pratar med andra om boken. Således har vi en gemenskap, en mänsklig gemenskap, som gör det möjligt att prata om boken.
Identitetsteorin in absurdum leder till att jag bara kan läsa mina egna texter. Och jag måste göra det snabbt, ty snart har jag fått nya erfarenheter, som ändrat mig, och därför gjort mig omöjlig som läsare av mina egna texter.
Identitetsteorin har rätt. Vi är olika. Men teorin har fel, ty vi är inte mer olika än att vi kan förstå varandra. Det som ytterst betecknar människor är inte dess olikheter, utan dess likheter. Det är ju därför vi kan kalla oss för människor.
Identitetsteorin är partikularism. Det är den mest fräna individualism tänkas kan. Det är en teori för den ensamme. Det är en teori för den mest fräne egoisten. Den som blott känner singularis, jag, du och han, hon, det och den. Pluralism finns inte. Ett Vi och ett Ni och det Dem är en otänkbarhet.
Jag vill inte vara ensam. Jag känner mig inte ensam. En av mina största njutningar är att titta på människor som rör sig på ett torg. Där ser jag Vi, vi människor. Vi som ilar omkring. Vi som pratar med varandra. Vi som skrattar åt varandra. Vi som skrattar med varandra.
Torget är det stora Vi. Det som inte finns i identitetsteorin.
Den 18 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
