Social dumpning.
Kommuner tar gärna och mycket generöst emot statens bidrag kopplat till personer. Men när bidragen sinar, då sinar intresset för personerna. Då vill man gärna bli av med dem eftersom dessa i mycket stor utsträckning blott och enbart blir en kostnad. Eller i alla fall, i huvudsak är en kostnad. Då visar man dessa personer generöst hur deras möjligheter, speciellt till bostad, finns på annan ort, utanför kommunen. Ja, man t o m bekostar deras resa. Till en annan kommun.
Personer det rör är framför allt de med humana, kulturella eller fysiska begränsningar, som gör att deras anställningsbarhet eller anställningsbenägenhet är begränsad.
https://www.svd.se/regeringen-vill-motverka-social-dumpning
Det tycks inte finnas entydiga data om fenomenet, som gärna bestrids av de kommuner som pekas ut som dumpare, medan de som är dumpningsmottagare, klagar i högan sky.
Ett försvar från de dumpande kommunerna är att de saknar bostäder. De dumpande kommunerna är sällan de fattiga norrländska kommunerna, utan de rika kommunerna, som befinner sig i heta områden. Det innebär att de dumpande kommunernas bostadsmarknad är het, med lågt utbud på bostäder relativt efterfrågan, vilket ger mycket höga priser på bostäder. Då personerna oftast har bristande anställnings-barhet eller -benägenhet, har de varken inkomster eller förmögenhet som möjliggör ett deltagande i kommunens kommersiella bostadsmarknad. Sannolikt finns det inte heller stora hyresområden, varför den vägen också är stängd för dem.
I fattiga kommuner finns hyreslängor, som p g a utflyttning kanske t o m har svårt att få hyresgäster. Och det finns bostadsrätter, men kanske framför allt småhus till ringa penning.
På så sätt fungerar bostadssegregationen som en kraftfull mekanism för att dela upp de starka och de svaga i kommuner, där de starka kommunerna får en positiv spiral med friska, rika skattebetalare och de svaga kommunerna, redan försvagade av en eländig arbetsmarknad, försvagas genom ankomsten av fattiga individer som kräver mycket resurser, från redan fattiga kommuner.
Förvisso finns en omfördelning av resurser, där kommuner får bidrag utifrån deras befolkningsstruktur. Men pengar kan aldrig uppväga den negativa spiralen, den som drar med sig så mycket annat, som brottslighet, sämre skola, oro i byarna, och socialt motiverad utflyttning av resursstarka, det som kallas den vita flykten.
Om problemet är bostäder, då finns en lag att stifta. En lag som tvingar dumpningskommuner att bygga billiga hyreslägenheter, anpassade för de invånare de har. Man kan hävda två argument för en sådan lag. För det första, man skall ta hand om sina invånare. Det är en plikt och en skyldighet för kommunen att ta hand om dem. För det andra, att i Sverige är vi solidariska. Vi med resurser dumpar inte våra kostnader på andra, utan utnyttjar vår rikedom för ett gott samhälle. Vi tar hand om varandra.
Den 13 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin