En krönikör pläderar mot regeringens förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd skall vara det normala. Hon skriver:” Ja, du kanske är traumatiserad av att ha sett din familj dödas. Du kanske har blivit torterad, smugglad i en lastbil, vandrat genom Europa med en utsvulten bebis i famnen. Du kanske har flytt från ditt hem som står i lågor, du har inte sovit och ätit ordentligt på flera år. Du kanske har tvingats begrava din mamma dold i nattens dunkel och plockat granatsplitter från grannbarnens hår. Du har allt emot dig men kanske, med hjälp av terapi, vård och trygghet kan du börja om, hålla ihop dig själv och din familj.”
(https://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/socialdemokraterna-piskar-traumatiserade-manniskor/ )
Inför det ödet, står de flesta av oss beredda att hjälpa.
Men är det sant? Har merparten av flyktingar dessa oerhörda erfarenheter, att begrava sin mor i mörkret? Jag vet inte. Och jag vet inte om någon undersökning som visat på att detta är de helt dominerande erfarenheterna som de svenska flyktingarna har.
Jag vet inte om krönikören vet. Men jag tror att hon inte vet. Kanske hon har någon erfarenhet genom någon flykting hon träffat. Jag har en sådan erfarenhet. Det är en flykting från ett land där familjen bor i en våning, bägge föräldrarna i livet, kriget är inte i närheten, men kan ibland höras, så som man kan höra kanonbuller i östra Ukraina. Han flydde inte undan förföljelse eller tortyr, utan från tvånget att göra militärtjänst. Åt en förtryckare han inte ville kännas vid och inför risken att dö i kriget. Så som hans bror hade dött.
Men inget av hans historia har någon likhet med krönikörens historia.
Snarare ger hennes text de intryck jag fick när vi hade en offentlig debatt om fastighetsskatten förmåga år sedan. Man tog inte upp direktören i sin enorma villa, städad via RUT-avdrag. Man hittade en äldre kvinna, i en villa hon bott i nästan hela sitt liv, där hennes pension inte klarade skattebetalningarna.
Krönikören berättar en saga, som förvisso inte saknar verklighetsgrund, men som likt sagan, är en kondensering gjord för att sluta i en moralism. Hennes moralism är: ” Vi har redan passerat gränsen för vad som är humant. Vi är inte längre människor, vi är något annat.”
Hennes saga ger henne stort behag att berätta. Hon visar stor empati och medmänsklighet. Hon är god. Ack så behagligt att vara god. Den godheten känner jag igen. Den skrattade jag t när jag läste Strindbergs ’Röda Rummet’, där välgörenhetsdamerna besökte snickaren. Även de var drivna av en saga, en föreställning om hur det var och, inte minst, hur oerhört goda de var.
Samtidigt får krönikören stort behag i att visa sitt förakt mot de onda. Att säga att dessa är inte längre människor. I hennes oerhörda förträfflighet avhumaniserar hon människor. Vilket rimligen borde anses vara en ondskefull handling.
Förutsättningen för hennes vällustighet i sin egen godhet och andras ondska, ja, den ondska de har som inte ens är människor, kommer från hennes saga. Den moderna sagan om flyktingen.
Vad hon däremot inte berättar i sin saga, ty det skulle riskera hela godheten, är att det sannolikt finns oerhört många fler av de som begravt sin mor på natten, i flyktingläger. Långt från hennes godhet. Ty hennes godhet räcker blott till de starka, de rika, de modiga, som lyckats ta sig till Sverige. De som finns i nationen Sverige får all hennes godhet. En sorts nationalistisk flyktinggodhet. De svaga, de fattiga, de som inte vågar ge sig ut på vägarna, dem vänder hon ryggen. De bevärdigas inte att få vara med i hennes saga. Deras deltagande skulle ju förstöra hela hennes moralism, att hon är god och de andra är onda.
Torrt vill jag avsluta med att hennes slutsats inte är logiskt korrekt då en premiss är falsk. Slutsatser som leder fram till en god migrations- och flyktingpolitik måste baseras på sanna premisser, på vetenskaplig kunskap. Inte på krönikörers godhetsvällustiga sagor.
Den 21 maj 2012
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/socialdemokraterna-piskar-traumatiserade-manniskor/ )
Inför det ödet, står de flesta av oss beredda att hjälpa.
Men är det sant? Har merparten av flyktingar dessa oerhörda erfarenheter, att begrava sin mor i mörkret? Jag vet inte. Och jag vet inte om någon undersökning som visat på att detta är de helt dominerande erfarenheterna som de svenska flyktingarna har.
Jag vet inte om krönikören vet. Men jag tror att hon inte vet. Kanske hon har någon erfarenhet genom någon flykting hon träffat. Jag har en sådan erfarenhet. Det är en flykting från ett land där familjen bor i en våning, bägge föräldrarna i livet, kriget är inte i närheten, men kan ibland höras, så som man kan höra kanonbuller i östra Ukraina. Han flydde inte undan förföljelse eller tortyr, utan från tvånget att göra militärtjänst. Åt en förtryckare han inte ville kännas vid och inför risken att dö i kriget. Så som hans bror hade dött.
Men inget av hans historia har någon likhet med krönikörens historia.
Snarare ger hennes text de intryck jag fick när vi hade en offentlig debatt om fastighetsskatten förmåga år sedan. Man tog inte upp direktören i sin enorma villa, städad via RUT-avdrag. Man hittade en äldre kvinna, i en villa hon bott i nästan hela sitt liv, där hennes pension inte klarade skattebetalningarna.
Krönikören berättar en saga, som förvisso inte saknar verklighetsgrund, men som likt sagan, är en kondensering gjord för att sluta i en moralism. Hennes moralism är: ” Vi har redan passerat gränsen för vad som är humant. Vi är inte längre människor, vi är något annat.”
Hennes saga ger henne stort behag att berätta. Hon visar stor empati och medmänsklighet. Hon är god. Ack så behagligt att vara god. Den godheten känner jag igen. Den skrattade jag t när jag läste Strindbergs ’Röda Rummet’, där välgörenhetsdamerna besökte snickaren. Även de var drivna av en saga, en föreställning om hur det var och, inte minst, hur oerhört goda de var.
Samtidigt får krönikören stort behag i att visa sitt förakt mot de onda. Att säga att dessa är inte längre människor. I hennes oerhörda förträfflighet avhumaniserar hon människor. Vilket rimligen borde anses vara en ondskefull handling.
Förutsättningen för hennes vällustighet i sin egen godhet och andras ondska, ja, den ondska de har som inte ens är människor, kommer från hennes saga. Den moderna sagan om flyktingen.
Vad hon däremot inte berättar i sin saga, ty det skulle riskera hela godheten, är att det sannolikt finns oerhört många fler av de som begravt sin mor på natten, i flyktingläger. Långt från hennes godhet. Ty hennes godhet räcker blott till de starka, de rika, de modiga, som lyckats ta sig till Sverige. De som finns i nationen Sverige får all hennes godhet. En sorts nationalistisk flyktinggodhet. De svaga, de fattiga, de som inte vågar ge sig ut på vägarna, dem vänder hon ryggen. De bevärdigas inte att få vara med i hennes saga. Deras deltagande skulle ju förstöra hela hennes moralism, att hon är god och de andra är onda.
Torrt vill jag avsluta med att hennes slutsats inte är logiskt korrekt då en premiss är falsk. Slutsatser som leder fram till en god migrations- och flyktingpolitik måste baseras på sanna premisser, på vetenskaplig kunskap. Inte på krönikörers godhetsvällustiga sagor.
Den 21 maj 2012
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
