En Välfärdskommission skall utreda privatiseringarnas kostnader och intäkter. Finansministern säger att systemen kanske behöver justeras. Men en sak är orubblig, valfriheten. ” möjligheten att få välja, det är ju här för att stanna, men då är det också viktigt att vi gör det på så kostnadseffektivt vis som möjligt.” Så sade den socialdemokratiske finansministern i en intervju (https://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/hon-vill-mata-valfrihetens-pris-026d145b/)
Det rör sig egentligen om två saker. En är om utföraren är offentlig eller privat. En annan är om medborgaren skall få välja utförare. I bägge frågorna finns fundamentalisterna, offentlighetsfundamentalisterna mot privatiseringsfundamentalisterna. Medan i den andra frågan har jag nog bara stött på valfrihetsfundamentalisterna.
Utförandet borde utgå från en analys över utförarnas möjligheter att utföra det som efterfrågas. Om vi vill ha en skola som ger god kunskap utifrån individens förmåga, ja, då vet vi att privata skolor inte fungerar, ty de säljer inte kunskap utan betyg, och de tycks vara bidragande till segregation, vilket hämmar förmågan att utveckla individers förmåga. Dock vet vi också att det finns tillräckligt många offentliga skolor som förvisso inte säljer betyg, men som p g a bostadssegregationen bär segregationen med sig in i klassrummet.
Frågan om utförandet är emellertid mer komplicerad, ty borde inte skolor vara drivna av professionen, dvs lärarna? Frågan är då om professionen kan rymmas i privata eller offentliga utförare, eller om de skall ha en egen utförandeform. När det gäller universitet finns tillräckliga bevis för att utförandeformen inte bör vara vinstdrivna företag, däremot behöver de inte vara statliga, utan kan drivas som stiftelser. Högskolan i Jönköping är ett sådant exempel.
Valfrihetsfundamentalismen är ju, i den ideala världen, just självklar. Jag köper en speciell mjölk, som tillfredsställer mitt behov av gott skum till min cappuccino. Jag skulle bli vansinnig om staten tvingade fram en standardmjölk, om den mjölken inte gav mig min frukostcappuccino. När det gäller mjölk framstår jag som valfrihetsfundamentalist.
Men socialisten har alltid invändningar mot valfrihet, ty den nöjer sig inte med borgarens formella frihet, friheten att välja mellan A och B, utan bryr sig om individens möjlighet till frihet, dess möjlighet att välja mellan A och B. Den pekar på utanförskapsområdenas dåliga skolor och ställer den berättigade frågan: Varför väljer föräldrarna den dåliga skolan, om de har valfrihet?
Reell valfrihet förutsätter både att individen kan förstå sina preferenser, och att den kan förstå valmöjligheterna som kan tillfredsställa preferenserna. Den okunnige, den oinitierade, den som begränsas av kulturella irrationaliteter, är så kognitivt och socialt begränsad att den svårligen kan göra ett fritt val.
Därför invänder jag mot finansministerns pläderande, ty hon bortser från att valfriheten inte i första hand handlar kostnadseffektivitet, utan om valets effektivitet, att individen ges möjligheter till ett reellt val.
Den 29 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Det rör sig egentligen om två saker. En är om utföraren är offentlig eller privat. En annan är om medborgaren skall få välja utförare. I bägge frågorna finns fundamentalisterna, offentlighetsfundamentalisterna mot privatiseringsfundamentalisterna. Medan i den andra frågan har jag nog bara stött på valfrihetsfundamentalisterna.
Utförandet borde utgå från en analys över utförarnas möjligheter att utföra det som efterfrågas. Om vi vill ha en skola som ger god kunskap utifrån individens förmåga, ja, då vet vi att privata skolor inte fungerar, ty de säljer inte kunskap utan betyg, och de tycks vara bidragande till segregation, vilket hämmar förmågan att utveckla individers förmåga. Dock vet vi också att det finns tillräckligt många offentliga skolor som förvisso inte säljer betyg, men som p g a bostadssegregationen bär segregationen med sig in i klassrummet.
Frågan om utförandet är emellertid mer komplicerad, ty borde inte skolor vara drivna av professionen, dvs lärarna? Frågan är då om professionen kan rymmas i privata eller offentliga utförare, eller om de skall ha en egen utförandeform. När det gäller universitet finns tillräckliga bevis för att utförandeformen inte bör vara vinstdrivna företag, däremot behöver de inte vara statliga, utan kan drivas som stiftelser. Högskolan i Jönköping är ett sådant exempel.
Valfrihetsfundamentalismen är ju, i den ideala världen, just självklar. Jag köper en speciell mjölk, som tillfredsställer mitt behov av gott skum till min cappuccino. Jag skulle bli vansinnig om staten tvingade fram en standardmjölk, om den mjölken inte gav mig min frukostcappuccino. När det gäller mjölk framstår jag som valfrihetsfundamentalist.
Men socialisten har alltid invändningar mot valfrihet, ty den nöjer sig inte med borgarens formella frihet, friheten att välja mellan A och B, utan bryr sig om individens möjlighet till frihet, dess möjlighet att välja mellan A och B. Den pekar på utanförskapsområdenas dåliga skolor och ställer den berättigade frågan: Varför väljer föräldrarna den dåliga skolan, om de har valfrihet?
Reell valfrihet förutsätter både att individen kan förstå sina preferenser, och att den kan förstå valmöjligheterna som kan tillfredsställa preferenserna. Den okunnige, den oinitierade, den som begränsas av kulturella irrationaliteter, är så kognitivt och socialt begränsad att den svårligen kan göra ett fritt val.
Därför invänder jag mot finansministerns pläderande, ty hon bortser från att valfriheten inte i första hand handlar kostnadseffektivitet, utan om valets effektivitet, att individen ges möjligheter till ett reellt val.
Den 29 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
