Nazismen och kommunismen har sin Förintelse, Holodomor och kulturrevolutionens enorma mängder mördade eller av svält döda människor.
Mellan kristendomen och islam, och nazismen och kommunismen, finns det emellertid en stor skillnad. Konsten att blunda.
Det finns väldigt få kommunister och nazister. Vi andra lägger börda på dem och pekar på den död och elände som deras tro gett. Vi uppmärksammar inte den stora energi och uppbyggnad av samhällena som nazismen och kommunismen under någon tid gav. Vi är blinda för det. Eller snarare, vi summerar plus och minus och ser ett så stort minus, att det inte går att bortse från. Nazism och kommunism är vidriga ideologier. Även om de har gjort gott på vissa områden och tider, har de en essens som är ond. Ja, en av dem, nazisterna, anses så vidrig att dess symbol inte ens får lov att bäras.
Med de kristna och muslimerna är det annorlunda. Likt nazisterna och kommunisterna pekar de på deras samhällsskicks positiva sidor. Men det överraskande är att andra låter det ske, utan protest att de är blinda. Så lite börda, av all den börda som finns tillgänglig, läggs på de kristna och muslimerna. Trots att även de har en summering att göra, som sannerligen inte ger plus i slutet.
Det är förvisso begripligt att de kristna och muslimerna vill blunda för den terror och det elände som deras läror inneburit. De gör sig blinda för deras ideologis ohygglighet. Sådan är tron. Det gör en blind.
Men varför är andra blinda för deras tros hemskheter? I Sverige, ett land som har haft en sagolik demokratisk utveckling, finns det två personer som företräder ett parti som borde vara företrädare för demokratisk socialism, dvs med demokrati som ett genomgående värde. De har bägge sagt att de respekterar islam och kommer aldrig att kritisera islam. Ja, visst är det absurt? De som högst av alla, med sitt partis magnifika historia och sin grund i den demokratiska socialismen, skulle värdera jämlikhet och demokrati som ideal som inte går att dagtinga med, de säger att de aldrig kommer att kritisera en ideologi som, när den dyker upp i samhället, är totalitär, sexistisk, antidemokratisk, antisemitisk.
Idag står det partiet, Socialdemokraterna, för ett strängt motstånd mot att prata med ett parti, Sverigedemokraterna, som förvisso har element i sin historia med grund i nazismen, men som idag svårligen kan ses som nazistisk, och som tagit tydligt avstånd från sin tidiga historia. Exakt samtidigt har de inga problem att gå in i Storkyrkan vid Riksdagens högtidliga öppnande och bänka sig i en lokal som representerar årtusende av förtryck, inte minst av kvinnoförtryck. Och som i sin programförklaring, bibeln, har de mest vidriga sedelärande berättelser.
Varför blundar man så uppenbart mot dessa ideologiers inneboende ondska, när man med öppna ögon ser de andras ondska?
Är det ett folkförakt som grundar sig i ett förakt för de svaga? Religioner, precis som andra ideologier, mer eller mindre totalitära, ger människor en mening med sina liv. Det ger en känsla av trygghet, mestadels grundat i hopp. Kristendomen och islam ger därtill också människan en möjlighet att försöka undkomma den dödsångest som vårt självmedvetande ger oss, insikten i att vi skall dö.
Marx sade att religionerna var ett opium. Likt alkoholen, som dämpar vår ångest och ger oss en känsla av frihet och av lycka i en miserabel värld, ger religionen detsamma. Vi ser på alkoholen, när den intas på ett sjukt sätt, som ett uttryck för en svag individ, som inte kan bära sitt livs realitet. Detsamma kan gälla den religiöse. Den bärs av en svag människa som behöver vaggas in i vidskeplighet för att stå ut.
Med denna svaghetstanke, är det främmande att stå inför en religiös och säga: ”För helvete, ryck upp dig och bär ditt liv som en människa, utan att bedöva dig med vidskeplighet.” Ty de som har detta folkförakt tycker synd om de svaga. Därför får de hållas. De folkföraktande låter de religiösa lura sig själv, med tron på gudomliga ingripanden, som vi alla vet aldrig sker, se bara på Digerdöden och Förintelsen och Syrien idag. De folkföraktande låter de religiösa inbilla sig att de skall få evigt liv. Men än värre, de folkföraktande låter dem indoktrinera sina barn i detta. Deras svaghets spirituella alkohol får bjudas ut, ja, nästan injiceras i barnen. Som om man skulle låta alkoholisten bjuda sina barn på vodka varje kväll. Ty det är förälderns rätt att ta hand om sina barn.
De folkföraktande stannar inte vid detta. De låter de vidskepligas alkohol spridas i samhället, och de deltar t o m själva i spridningen. De folkföraktande säger att de respekterar vidskepligheten. De står sida vid sida med vidskepliga som genom sin tro kastar kvinnor i fängelse, 16 år, för att vägra bära den av religionen påtvingade klädedräkten. De blundar så aktivt och så hårt mot all den ondska som finns, som syns, som kan forsa fram, som har forsat fram.
Vi andra ser på, med förundran, och undrar varför de inte ser nazistens svaghet eller kommunistens svaghet, och låter dem få vaggas av sin tro. Varför får inte de bära sin svastika på gator och torg, och när de bär statens uniform? Om det ger dem lugn och frid i sin själ, varför får de inte bära sin ideologi? Ty även de är svaga och behöver bedöva sin ångest.
Någon kunde nu hävda att folkföraktarna är demokrater genom att de accepterar vad som helst, bara tillräckligt många människor bär på ideologin. Det är inte innehållet i deras ideologi, inte deras ideologis konsekvenser, hur ohyggliga de än är, som avgör deras ställningstagande, utan det faktum att det är så många som bär ideologin. Folkföraktarna har en formel för sin acceptans, ju fler som bär på ideologin, ju mer accepterar de den. Ju fler som tror, ju mer blundar man för tron och dess konsekvenser.
Sanningsministeriet i boken 1984, skrev om historien. Det var det aktiva, statliga blundandet. Med bas i folkföraktet, finns sanningsministeriet spritt i samhället idag, där blundandet är så etablerat att det ses som brist på respekt att visa på blundandet.
Den 22 mqj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin