1673 spelades Molière’s pjäs, den inbillningssjuke, som handlar om Argan, en man som skapar en eftertraktad uppmärksamhet kring honom genom att vara sjuk.
Idag har vi lagt på en nivå till hypokondrikern, nämligen ’kultursjukdom’, ett begrepp som lanserades av Karin Johannisson, och som avsåg att fånga de sjukdomar som tycks vara bundna till en tid. Elallergi och utbrändhet är exempel på sådana sjukdomar.
(https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/10606/LKT0844s3129_3132.pdf)
Människan är ett socialt djur. Gäspning är smittsamt. Vår omgivning kan skapa beteende hos oss. Samtidigt har vi ett förnuft som hela tiden letar efter samband, falska eller riktiga. På så sätt kan en människa utveckla upplevda plågor som hon kopplar till ett fenomen, som ’för mycket arbete’ eller elledningar. En erkänd sjukdom tenderar att producera symptom på sjukdom och därmed producera sjuklingar, som via diagnosen blir erkända som sjuka.
Människan är också ett egoistiskt djur. Om resurser kopplas till en diagnos, kan människors symtom, som används i diagnosen, förstärkas eller överdrivas. Både från henne själv, och från den industri som finns för att hantera, och därmed leva på sjukdomens existens. En erkänd diagnos som ges resurser, tenderar att öka antalet sjuklingar. Antalet ADHD-diagnosticerade har ökat dramatiskt.
Dessa två fenomen kan användas som förklaring till kultursjukdomar.
Det finns två inslag i detta som försvårar en god kritisk hantering av kultursjukdomar. Många av de lidande, lider verkligen. Att påstå att de, i en annan tid, i en annan kultur, inte hade haft sitt lidande, minskar inte lidandet utan placerar deras lidande hos den inbillningssjuke.
Det finns delar i kultursjukdomen som är fysiologiskt, likt delar av det som diagnostiseras som ADHD, och som därför varken är inbillningssjukt, eller ett sätt att legitimera ett mindre gott beteende.
Kultursjukdomar är också ett uttryck för makt. Har man en åkomma eller ett beteende, vare sig Argans åkomma eller en verklig, har man intresse i att det definieras som ett sjukdomstillstånd. Ty det är först när fenomenet ges diagnos, dvs karakteriseras som en sjukdom, som den ges resurser, till den som diagnostiserar, till den som behandlar och till den som mottar behandling.
När den väl lyfts upp till diagnostiserad åkomma, då finns det så mycket intresse kring de resurser som åkomman genererar, att det blir svårt att få bort åkomman, att reducera den till en kultursjukdom. Det tog ett tag och några kritiskt granskade journalister, innan de apatiska barnen befanns vara lydande barn, utan annan åkomma än att lyda sina föräldrar.
En person fick diagnosen utbränd och blev sjukskriven, dvs befriad från arbetet och fick sin lön från Försäkringskassan. Vad som skett var dock inte att hennes förändrade hälsotillstånd hade uppstått i arbetslivet p g a hård arbetsbelastning, utan ett ökat tryck i privatlivet, där personen var engagerad i en krävande utvecklingsprocess i en frivilligorganisation. Den korrekta behandlingen borde därför ha inriktats på att mildra personens engagemang i utvecklingsprocessen, och inte genom att ta bort personen från arbetet. Men det som skedde var att hon lämnade arbetet och därmed kunde fortsätta med den sjukdomsalstrande aktiviteten. Kostnaden för sjukdomen bars således av staten och av arbetet, som fick finna vikarie för henne. Kostnaden bars inte av den sjukdomsalstrande verksamheten.
Kultursjukdomar är förvisso sjukdomar, om man med det menar lidande hos den sjuke. Men de bör ha behandlingar som kultursjukdomar och inte som fysiologiska sjukdomar.
Den 31 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Idag har vi lagt på en nivå till hypokondrikern, nämligen ’kultursjukdom’, ett begrepp som lanserades av Karin Johannisson, och som avsåg att fånga de sjukdomar som tycks vara bundna till en tid. Elallergi och utbrändhet är exempel på sådana sjukdomar.
(https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/10606/LKT0844s3129_3132.pdf)
Människan är ett socialt djur. Gäspning är smittsamt. Vår omgivning kan skapa beteende hos oss. Samtidigt har vi ett förnuft som hela tiden letar efter samband, falska eller riktiga. På så sätt kan en människa utveckla upplevda plågor som hon kopplar till ett fenomen, som ’för mycket arbete’ eller elledningar. En erkänd sjukdom tenderar att producera symptom på sjukdom och därmed producera sjuklingar, som via diagnosen blir erkända som sjuka.
Människan är också ett egoistiskt djur. Om resurser kopplas till en diagnos, kan människors symtom, som används i diagnosen, förstärkas eller överdrivas. Både från henne själv, och från den industri som finns för att hantera, och därmed leva på sjukdomens existens. En erkänd diagnos som ges resurser, tenderar att öka antalet sjuklingar. Antalet ADHD-diagnosticerade har ökat dramatiskt.
Dessa två fenomen kan användas som förklaring till kultursjukdomar.
Det finns två inslag i detta som försvårar en god kritisk hantering av kultursjukdomar. Många av de lidande, lider verkligen. Att påstå att de, i en annan tid, i en annan kultur, inte hade haft sitt lidande, minskar inte lidandet utan placerar deras lidande hos den inbillningssjuke.
Det finns delar i kultursjukdomen som är fysiologiskt, likt delar av det som diagnostiseras som ADHD, och som därför varken är inbillningssjukt, eller ett sätt att legitimera ett mindre gott beteende.
Kultursjukdomar är också ett uttryck för makt. Har man en åkomma eller ett beteende, vare sig Argans åkomma eller en verklig, har man intresse i att det definieras som ett sjukdomstillstånd. Ty det är först när fenomenet ges diagnos, dvs karakteriseras som en sjukdom, som den ges resurser, till den som diagnostiserar, till den som behandlar och till den som mottar behandling.
När den väl lyfts upp till diagnostiserad åkomma, då finns det så mycket intresse kring de resurser som åkomman genererar, att det blir svårt att få bort åkomman, att reducera den till en kultursjukdom. Det tog ett tag och några kritiskt granskade journalister, innan de apatiska barnen befanns vara lydande barn, utan annan åkomma än att lyda sina föräldrar.
En person fick diagnosen utbränd och blev sjukskriven, dvs befriad från arbetet och fick sin lön från Försäkringskassan. Vad som skett var dock inte att hennes förändrade hälsotillstånd hade uppstått i arbetslivet p g a hård arbetsbelastning, utan ett ökat tryck i privatlivet, där personen var engagerad i en krävande utvecklingsprocess i en frivilligorganisation. Den korrekta behandlingen borde därför ha inriktats på att mildra personens engagemang i utvecklingsprocessen, och inte genom att ta bort personen från arbetet. Men det som skedde var att hon lämnade arbetet och därmed kunde fortsätta med den sjukdomsalstrande aktiviteten. Kostnaden för sjukdomen bars således av staten och av arbetet, som fick finna vikarie för henne. Kostnaden bars inte av den sjukdomsalstrande verksamheten.
Kultursjukdomar är förvisso sjukdomar, om man med det menar lidande hos den sjuke. Men de bör ha behandlingar som kultursjukdomar och inte som fysiologiska sjukdomar.
Den 31 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
