Putin har nu godkänt en lag som möjliggör för honom att bli omvald som president ytterligare två perioder. Putin blev president 1999. P g a lagar bytte han den posten 2008 till att bli premiärminister. 2012 var han tillbaka, och har idag suttit i 22 år på presidentposten, om vi inkluderar tiden som premiärminister. Med den nya lagen kan han, om han vinner valen, sitta till 2036, dvs i 37 år.
Skribenter kallar honom redan för Tsar Putin. En sorts envåldshärskare, som sitter på folkligt mandat där Stalins princip lär råda: Personer som röstar avgör inte ett val. Personerna som räknar rösterna gör det.
Men, om vi bortser från misstanken om val som inte fullt ut är demokratiska, vari består problemet med en och samma person på en post, under många år, om den har demokratisk legitimitet?
Sverige ståtar med ett demokratirekord. Tage Erlander valdes till statsminister 1946 och lämnade posten på eget initiativ till Olof Palme 1969, efter att året innan vunnit ett val där hans parti, Socialdemokratiska Arbetarpartiet, fick 50,1%, dvs egen majoritet. Han var statsminister i 23 år. Han avgick själv. Efter att ha lett sitt parti till egen majoritet. I ett, högst sannolikt, helt korrekt demokratiskt val.
Vid sin sida hade han Gunnar Sträng, som blev statsråd 1945 som biträdande jordbruksminister och som lämnade sin bana som statsråd 1976, efter att ha varit finansminister i 21 år, och sammanlagt 31 år som statsråd, dvs som ledamot i en regering.
Detta skedde under en mycket dynamisk tid i Sveriges historia då stora reformer landsattes, som pensionsreformen ATP, grundskolan, som innebar att alla elever gick i samlad skolgång under nio år, och miljonprogrammet, då gamla dåliga bostäder ersattes med nya, fina hyreshus. Den svenska ekonomin expanderade, driven av goda konjunkturer sedan krigsslutet.
Socialdemokratin drev en visionär, men pragmatisk politik, som innebar att de stora reformerna fick anpassas efter de politiska och ekonomiska förutsättningarna. Det innebar t ex statens expansion delvis drevs av skatter som socialister alltid ansett som orättfärdiga, dvs omsättningsskatter, oms, som sedan blev moms, som ju är en skatt som är degressiv.
Tanken med tidsbegränsade mandat för t ex presidenter, är kanske att de inte skall bygga staber runtomkring sig, en vasallstat, där lydiga vasaller följer presidentens alla nycker. I USA, som ju till stora delar är ett demokratiskt föredöme, t ex genom deras yttrandefrihet och associationsfrihet, har en presidentpost som är begränsad till två mandatperioder, totalt åtta år. Dock i realiteten närmare sju år eftersom alla vet att presidentens tid är all efter åtta år, varför den riskerar att bli en sk lame duck strax innan den måste avgå.
Men på vilket sätt är det demokratiskt att en person, den som varit president i åtta år, är förbjuden att kandidera till presidentposten? Om folket, som i Sveriges fall, till sin majoritet på 50,1% vill ha ett parti vid makten, där det är uppenbart att det innebär att den sittande partiordföranden blir statsminister, vad är demokratiskt fel i det?
Om de nödvändiga demokratiska instanserna är vid liv, som yttrandefrihet, associationsfrihet, fria och hemliga val, pressfrihet, då är det ju folkets vilja som uttrycks.
Motargumentet kan vara Gramschis begrepp, hegemoni, dvs att den ledande klassen skapar ett samhälle där institutioner stödjer den rådande klassen och dess värderingar och visioner. Det är en sorts institutionell diktatur, där motkrafter har svårt att etablera sig. På 60-talet sades också att alla var socialdemokrater, även om de var i andra partier.
Men den socialdemokratiska hegemonin bröts ner och högerkrafter etablerades i Sverige under 70-talet, i samhället och i socialdemokratin. Samtidigt tycks det som om den gamla kadern av socialdemokrater var nöjda med sitt samhällsbygge. Gunnar Sträng lär också ha sagt i slutet på 60-talet att alla de stora reformerna var genomförda. Den socialdemokratiska visionen var genomförd. Därför var det tid för en ny vision, marknadssamhället, som etablerades med all kraft med början i mitten av 80-talet.
När den gamla visionen dör, eller är genomförd, då etableras nya visioner, som i en demokrati, likt den svenska, får utrymme, trots initialt motstånd från den döende hegemonin.
Därför, om det finns demokratiska möjligheter i Ryssland, borde det inte vara ett problem med en presidentpost som inte har en begränsad mandattid.
Den 14 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Skribenter kallar honom redan för Tsar Putin. En sorts envåldshärskare, som sitter på folkligt mandat där Stalins princip lär råda: Personer som röstar avgör inte ett val. Personerna som räknar rösterna gör det.
Men, om vi bortser från misstanken om val som inte fullt ut är demokratiska, vari består problemet med en och samma person på en post, under många år, om den har demokratisk legitimitet?
Sverige ståtar med ett demokratirekord. Tage Erlander valdes till statsminister 1946 och lämnade posten på eget initiativ till Olof Palme 1969, efter att året innan vunnit ett val där hans parti, Socialdemokratiska Arbetarpartiet, fick 50,1%, dvs egen majoritet. Han var statsminister i 23 år. Han avgick själv. Efter att ha lett sitt parti till egen majoritet. I ett, högst sannolikt, helt korrekt demokratiskt val.
Vid sin sida hade han Gunnar Sträng, som blev statsråd 1945 som biträdande jordbruksminister och som lämnade sin bana som statsråd 1976, efter att ha varit finansminister i 21 år, och sammanlagt 31 år som statsråd, dvs som ledamot i en regering.
Detta skedde under en mycket dynamisk tid i Sveriges historia då stora reformer landsattes, som pensionsreformen ATP, grundskolan, som innebar att alla elever gick i samlad skolgång under nio år, och miljonprogrammet, då gamla dåliga bostäder ersattes med nya, fina hyreshus. Den svenska ekonomin expanderade, driven av goda konjunkturer sedan krigsslutet.
Socialdemokratin drev en visionär, men pragmatisk politik, som innebar att de stora reformerna fick anpassas efter de politiska och ekonomiska förutsättningarna. Det innebar t ex statens expansion delvis drevs av skatter som socialister alltid ansett som orättfärdiga, dvs omsättningsskatter, oms, som sedan blev moms, som ju är en skatt som är degressiv.
Tanken med tidsbegränsade mandat för t ex presidenter, är kanske att de inte skall bygga staber runtomkring sig, en vasallstat, där lydiga vasaller följer presidentens alla nycker. I USA, som ju till stora delar är ett demokratiskt föredöme, t ex genom deras yttrandefrihet och associationsfrihet, har en presidentpost som är begränsad till två mandatperioder, totalt åtta år. Dock i realiteten närmare sju år eftersom alla vet att presidentens tid är all efter åtta år, varför den riskerar att bli en sk lame duck strax innan den måste avgå.
Men på vilket sätt är det demokratiskt att en person, den som varit president i åtta år, är förbjuden att kandidera till presidentposten? Om folket, som i Sveriges fall, till sin majoritet på 50,1% vill ha ett parti vid makten, där det är uppenbart att det innebär att den sittande partiordföranden blir statsminister, vad är demokratiskt fel i det?
Om de nödvändiga demokratiska instanserna är vid liv, som yttrandefrihet, associationsfrihet, fria och hemliga val, pressfrihet, då är det ju folkets vilja som uttrycks.
Motargumentet kan vara Gramschis begrepp, hegemoni, dvs att den ledande klassen skapar ett samhälle där institutioner stödjer den rådande klassen och dess värderingar och visioner. Det är en sorts institutionell diktatur, där motkrafter har svårt att etablera sig. På 60-talet sades också att alla var socialdemokrater, även om de var i andra partier.
Men den socialdemokratiska hegemonin bröts ner och högerkrafter etablerades i Sverige under 70-talet, i samhället och i socialdemokratin. Samtidigt tycks det som om den gamla kadern av socialdemokrater var nöjda med sitt samhällsbygge. Gunnar Sträng lär också ha sagt i slutet på 60-talet att alla de stora reformerna var genomförda. Den socialdemokratiska visionen var genomförd. Därför var det tid för en ny vision, marknadssamhället, som etablerades med all kraft med början i mitten av 80-talet.
När den gamla visionen dör, eller är genomförd, då etableras nya visioner, som i en demokrati, likt den svenska, får utrymme, trots initialt motstånd från den döende hegemonin.
Därför, om det finns demokratiska möjligheter i Ryssland, borde det inte vara ett problem med en presidentpost som inte har en begränsad mandattid.
Den 14 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
