Företagsekonomin som akademiskt ämne har utvecklats från cafédiskussionerna om Sartres analys av seriella köer, till diskussioner om den begränsade rationalitetens effekter i ekonomin.
Ämnet rymde initialt produktionsekonomi, som numer är avfört till de tekniska högskolorna; distributionsekonomi, som numer blivit marknadsföring; ekonomistyrning, som numer delats i strategi, verksamhetsstyrning mm. Redovisning har blivit externredovisning, internredovisning, som glidit in i ekonomistyrning, och revision. Finansiering har övergått till att bli företagsekonomernas företagsfinansiering och nationalekonomernas finance. Slutligen, ett sorts residualämne, organisation, som började som personalplanering, men idag rymmer Human Resource management, men blott som en liten del, och istället fått en exploderande del av organisationsteori, med inslag av ledarteori, det som försöker gömma sig under en mindre utmanande term, management. Nyare ämnen har tillfogats, som entreprenörskap och internationellt företagande.
I mitt ämne, företagsstyrning, som oftast kallas bolagsstyrning (corporate governance) glider vi glatt mellan de traditionella ämnena redovisning och finansiering, med något inslag av personalplanering, strategi och organisationsteori.
I denna skärningspunkt har vi fått starka, formella teorier, som den helt dominerande agentteorin, som i början på 2000-talet började slå ut den tidigare, mer företagsnära transaktionskostnadsteorin. Vi har lämnat den stora frågan, varför företag finns och hur de är organiserade, till hur enskilda utbyten av delegerat ansvar hanteras, givet att människan är opportunistisk och begränsat rationell. Vad vi i Sverige framför allt har förlorat är intressentteorin, som är en svag teori, men som försöker se företaget i dess samhälleliga sammanhang, mycket likt den italienska motsvarigheten Economia Aziendale . Kanske intressentteorin är på väg tillbaka, genom de begrepp som idag etableras, företagets sociala ansvar (corporate social responsibility) och hållbarhet, det senare ett luddigt begrepp som tycks kunna rymma det man önskar.
Metodmässigt har vi lämnat de sk kvalitativa metoderna, som egentligen inte var metoder, utan synsätt, där man påstod att man fick ’djup’ i förståelsen genom att prata med folk, sk intervjuer. Istället domineras vi idag av kvantitativa metoder, där vi använder andras arkivdata, eller skapar egna data genom enkäter, vilka analyseras med stigande statistisk svårighetsgrad. Experimentella metoder, där man utsätter individer för absurda situationer, lyser fortfarande med sin frånvaro.
Två utvecklingar finns numer på metodsidan, som är mycket intressanta. I den kvalitativa delen har vi fått rigorösa kvalitativa metoder, inte sällan grundade i Grounded Theory, en sorts induktiv metodik för att kategorisera intervjudata. I den kvantitativa delen har vi fått fuzzy set-ansatsen, vilket är ett sätt att komma ifrån den traditionella statistiska analysens antagande om varians i en variabel, medan de andra hålls konstanta. Världen är ju inte så beskaffad att en faktor påverkar, medan de andra faktorerna ligger stilla. Istället är det precis som dialektiken alltid har lärt, samtidigheter.
Denna utveckling inom forskningen återspeglas delvis i utbildningen. När den gör det är det ett tecken på en god utbildning. Medan studenter på 80-talet diskuterade intervjuareffekter, ägnar sig dagens studenter åt att normalitetstesta en modells residualer, för att skönja modellens uppfyllande av regressionsanalysens grundantagande. Medan man då, i all oändlighet, försökte diskutera ontologiska utgångspunkter, ägnar sig dagens studenter åt en grundlig operationalisering.
Men fortfarande dröjer sig den gamla sk kvalitativa metoden kvar i studenters examensarbeten, där studenterna samtalar med några personer och skriver ner vad dessa personer anser. Detta kvardröjande beror till största del på att företagsekonomin, trots sin enorma utveckling, fortfarande har brist på vetenskapligt erfarna handledare, och på att det finns fickor av traditionella företrädare kvar, som, av lättja, inkompetens eller filosofiskt nöje, dröjer sig kvar i företagsekonomins 80-tal.
Akademiseringen av företagsekonomin har således medfört starkare och mer formella teorier och mer rigorösa metoder. Det man kan önska nu, är att vi kan komma tillbaka, på denna bättre, mer rigorösa och mer avancerade nivån, till att undersöka vad företaget gör i samhället, och till att granska våra utgångspunkter.
Till detta måste vi lägga till ett värde, som företagsekonomin alltid hävdat, men haft svårt för, annat än som konsulter, nämligen samhällelig relevans. Ty, förvisso är det gott akademiskt att hävda kunskapen för kunskapens egen skull. Men en kunskap som blott och enbart hålls inom akademins väggar är en tämligen impotent kunskap. Företagsekonomin måste ut i samhället. Inte som konsulter eller ideologiska världsförbättrare, men som kritiker och företrädare för en vetenskaplig kunskap. Inte minst viktigt är den samhälleliga relevansen i den ideologiskt färgade verklighet som är dagens, där attityder och känslor är viktigare än kunskap och Förnuft.
Öllsjö den 15 januari 2019
Ämnet rymde initialt produktionsekonomi, som numer är avfört till de tekniska högskolorna; distributionsekonomi, som numer blivit marknadsföring; ekonomistyrning, som numer delats i strategi, verksamhetsstyrning mm. Redovisning har blivit externredovisning, internredovisning, som glidit in i ekonomistyrning, och revision. Finansiering har övergått till att bli företagsekonomernas företagsfinansiering och nationalekonomernas finance. Slutligen, ett sorts residualämne, organisation, som började som personalplanering, men idag rymmer Human Resource management, men blott som en liten del, och istället fått en exploderande del av organisationsteori, med inslag av ledarteori, det som försöker gömma sig under en mindre utmanande term, management. Nyare ämnen har tillfogats, som entreprenörskap och internationellt företagande.
I mitt ämne, företagsstyrning, som oftast kallas bolagsstyrning (corporate governance) glider vi glatt mellan de traditionella ämnena redovisning och finansiering, med något inslag av personalplanering, strategi och organisationsteori.
I denna skärningspunkt har vi fått starka, formella teorier, som den helt dominerande agentteorin, som i början på 2000-talet började slå ut den tidigare, mer företagsnära transaktionskostnadsteorin. Vi har lämnat den stora frågan, varför företag finns och hur de är organiserade, till hur enskilda utbyten av delegerat ansvar hanteras, givet att människan är opportunistisk och begränsat rationell. Vad vi i Sverige framför allt har förlorat är intressentteorin, som är en svag teori, men som försöker se företaget i dess samhälleliga sammanhang, mycket likt den italienska motsvarigheten Economia Aziendale . Kanske intressentteorin är på väg tillbaka, genom de begrepp som idag etableras, företagets sociala ansvar (corporate social responsibility) och hållbarhet, det senare ett luddigt begrepp som tycks kunna rymma det man önskar.
Metodmässigt har vi lämnat de sk kvalitativa metoderna, som egentligen inte var metoder, utan synsätt, där man påstod att man fick ’djup’ i förståelsen genom att prata med folk, sk intervjuer. Istället domineras vi idag av kvantitativa metoder, där vi använder andras arkivdata, eller skapar egna data genom enkäter, vilka analyseras med stigande statistisk svårighetsgrad. Experimentella metoder, där man utsätter individer för absurda situationer, lyser fortfarande med sin frånvaro.
Två utvecklingar finns numer på metodsidan, som är mycket intressanta. I den kvalitativa delen har vi fått rigorösa kvalitativa metoder, inte sällan grundade i Grounded Theory, en sorts induktiv metodik för att kategorisera intervjudata. I den kvantitativa delen har vi fått fuzzy set-ansatsen, vilket är ett sätt att komma ifrån den traditionella statistiska analysens antagande om varians i en variabel, medan de andra hålls konstanta. Världen är ju inte så beskaffad att en faktor påverkar, medan de andra faktorerna ligger stilla. Istället är det precis som dialektiken alltid har lärt, samtidigheter.
Denna utveckling inom forskningen återspeglas delvis i utbildningen. När den gör det är det ett tecken på en god utbildning. Medan studenter på 80-talet diskuterade intervjuareffekter, ägnar sig dagens studenter åt att normalitetstesta en modells residualer, för att skönja modellens uppfyllande av regressionsanalysens grundantagande. Medan man då, i all oändlighet, försökte diskutera ontologiska utgångspunkter, ägnar sig dagens studenter åt en grundlig operationalisering.
Men fortfarande dröjer sig den gamla sk kvalitativa metoden kvar i studenters examensarbeten, där studenterna samtalar med några personer och skriver ner vad dessa personer anser. Detta kvardröjande beror till största del på att företagsekonomin, trots sin enorma utveckling, fortfarande har brist på vetenskapligt erfarna handledare, och på att det finns fickor av traditionella företrädare kvar, som, av lättja, inkompetens eller filosofiskt nöje, dröjer sig kvar i företagsekonomins 80-tal.
Akademiseringen av företagsekonomin har således medfört starkare och mer formella teorier och mer rigorösa metoder. Det man kan önska nu, är att vi kan komma tillbaka, på denna bättre, mer rigorösa och mer avancerade nivån, till att undersöka vad företaget gör i samhället, och till att granska våra utgångspunkter.
Till detta måste vi lägga till ett värde, som företagsekonomin alltid hävdat, men haft svårt för, annat än som konsulter, nämligen samhällelig relevans. Ty, förvisso är det gott akademiskt att hävda kunskapen för kunskapens egen skull. Men en kunskap som blott och enbart hålls inom akademins väggar är en tämligen impotent kunskap. Företagsekonomin måste ut i samhället. Inte som konsulter eller ideologiska världsförbättrare, men som kritiker och företrädare för en vetenskaplig kunskap. Inte minst viktigt är den samhälleliga relevansen i den ideologiskt färgade verklighet som är dagens, där attityder och känslor är viktigare än kunskap och Förnuft.
Öllsjö den 15 januari 2019
RSS-flöde
