Företagsekonomi som ämne lyckades trassla sig in på universiteten. Med stor avsmak, tydligt och klart visat från de riktiga universitetsämnena. Det blev mycket snabbt ett av de stora ämnena, varför de akademiska aristokraterna såg med avsmak på ämnet, men svalde och levde gott på de overhead-kostnader som ämnet gav.
Utifrån min horisont, i södra Sverige, med bas i Lund och dess universitet, kan dess akademiska bana tecknas så här:
På 1980-talet deltog vi i hetsiga diskussioner i Blå Rummet, konferensrummet som etablerade sig som debatternas rum, både i de gamla lokalerna på Lasarettsområdet, och i de nya lokalerna på Ekonomicentrum. Vi debatterade helst filosofiska läror, en sort kvasi-filosofisk café-diskussion. Blott några av oss författade böcker eller bokkapitel, mestadels på svenska.
På 1990-talet övergick skrivandet till att skriva artiklar, till konferenser och till journaler, i den ordningen. Sakta började vi lära oss det som vi hade hört de besökande amerikanarna på 80-talet prata om, arga och kritiska reviewers. Resten av världen, i alla fall amerikanerna, tycktes inte debattera i blåa rum, utan med sk reviewers. Sakta började vi lära oss att fira acceptansbrev från journaler.
På 2000-talet exploderade publiceringstrycket. Nu skrevs det paper (så kallas artiklar innan de blir publicerade artiklar) som samtidigt skickades till konferens och till tidskrift. Nu hade seminariet ersatts av förbannelser mot reviewers och engagerade debatter med reviewers. Med ett konstlat trevligt språk. Uttrycket ’Du är helt fel ute’ skrevs ’One could apply a different perspective’. Ledmotivet var att det alltid finns en journal till ett paper. Innehållet glömdes bort. Att vinna publicering började överglänsa att vinna kunskap.
2010-talet inleddes med att journalpublicering inte var tillräckligt. Nu rankades journaler. Det fanns Norska listan, ABS m m, som rankade journaler. Nu gällde det att sikta högt och sakta vandra ner för rankingen, allt efter att reject-breven kom. Plötsligt fann jag mig hyllad för en gammal artikel, publicerad i Journal of Management Studies, eftersom det var en högrankad journal. Som jag hade skickat till för den hade ett rött omslag och jag gillar ju färgen röd.
Nu, när vi kan skönja 2020-talet, är citeringar av våra publicerade artiklar på väg in i våra samtal, men har ännu inte kommit in i bedömningen av en forskare. Själv är jag ytterst tveksam till att utvärdera någon till professor om den har mindre än 500 citeringar. Som en fåfäng primadonna ser jag hur många citeringar mina artiklar får, och muttrar ’Idioter’ för att några artiklar, som jag håller högt, inte får de citeringar de är värda.
På mindre än 40 år har företagsekonomi, sett från södra Sverige, gått från att vara lättviktig kvasifilosofisk intern debatt, till att bli bekräftad användning, inte av skapad kunskap, men av redovisad kunskap. Och vi glömmer ännu fortare vad vi kommit fram till i våra publikationer.
Det finns nog inte många institutioner som dröjt sig kvar i 80-talet, utan även de sämsta högskolor har nog kommit in i 90-talets produktion av artiklar. Men det finns individer som är kvar i 80-talets svenska böcker.
Jag började min bana med att skriva en uppsats som hette: ’Dialektik, eller hur Gud vet att han är gud’. Idag väntar jag på att se min senaste artikel i tryck, ett bokkapitel, som jag skrivit med Elin Smith, som heter: ’The management of independent directors: A praxis hypothesis’. Jag har idag, tror jag, 4 artiklar i nivå 4-journaler, 4 i nivå 3, 8 i nivå 2, 8 i nivå 1, och 11 i icke-rankade journaler (enligt ABS-listan), vilket ger knappt 1900 citeringar. Den senaste boken skrev jag på svenska 2001.
Jag har således varit en del i företagsekonomins utveckling, från praktiskt ämne, till akademiskt ämne. Jag minns mina slutsatser från mitt första paper, det om dialektiken, men har svårt att minnas slutsatserna från mitt senaste paper, som väntar på att publiceras.
Imorgon fortsätter jag min redogörelse för företagsekonomins utveckling, så som den ser ut från min horisont.
Öllsjö den 14 januari 2019
Utifrån min horisont, i södra Sverige, med bas i Lund och dess universitet, kan dess akademiska bana tecknas så här:
På 1980-talet deltog vi i hetsiga diskussioner i Blå Rummet, konferensrummet som etablerade sig som debatternas rum, både i de gamla lokalerna på Lasarettsområdet, och i de nya lokalerna på Ekonomicentrum. Vi debatterade helst filosofiska läror, en sort kvasi-filosofisk café-diskussion. Blott några av oss författade böcker eller bokkapitel, mestadels på svenska.
På 1990-talet övergick skrivandet till att skriva artiklar, till konferenser och till journaler, i den ordningen. Sakta började vi lära oss det som vi hade hört de besökande amerikanarna på 80-talet prata om, arga och kritiska reviewers. Resten av världen, i alla fall amerikanerna, tycktes inte debattera i blåa rum, utan med sk reviewers. Sakta började vi lära oss att fira acceptansbrev från journaler.
På 2000-talet exploderade publiceringstrycket. Nu skrevs det paper (så kallas artiklar innan de blir publicerade artiklar) som samtidigt skickades till konferens och till tidskrift. Nu hade seminariet ersatts av förbannelser mot reviewers och engagerade debatter med reviewers. Med ett konstlat trevligt språk. Uttrycket ’Du är helt fel ute’ skrevs ’One could apply a different perspective’. Ledmotivet var att det alltid finns en journal till ett paper. Innehållet glömdes bort. Att vinna publicering började överglänsa att vinna kunskap.
2010-talet inleddes med att journalpublicering inte var tillräckligt. Nu rankades journaler. Det fanns Norska listan, ABS m m, som rankade journaler. Nu gällde det att sikta högt och sakta vandra ner för rankingen, allt efter att reject-breven kom. Plötsligt fann jag mig hyllad för en gammal artikel, publicerad i Journal of Management Studies, eftersom det var en högrankad journal. Som jag hade skickat till för den hade ett rött omslag och jag gillar ju färgen röd.
Nu, när vi kan skönja 2020-talet, är citeringar av våra publicerade artiklar på väg in i våra samtal, men har ännu inte kommit in i bedömningen av en forskare. Själv är jag ytterst tveksam till att utvärdera någon till professor om den har mindre än 500 citeringar. Som en fåfäng primadonna ser jag hur många citeringar mina artiklar får, och muttrar ’Idioter’ för att några artiklar, som jag håller högt, inte får de citeringar de är värda.
På mindre än 40 år har företagsekonomi, sett från södra Sverige, gått från att vara lättviktig kvasifilosofisk intern debatt, till att bli bekräftad användning, inte av skapad kunskap, men av redovisad kunskap. Och vi glömmer ännu fortare vad vi kommit fram till i våra publikationer.
Det finns nog inte många institutioner som dröjt sig kvar i 80-talet, utan även de sämsta högskolor har nog kommit in i 90-talets produktion av artiklar. Men det finns individer som är kvar i 80-talets svenska böcker.
Jag började min bana med att skriva en uppsats som hette: ’Dialektik, eller hur Gud vet att han är gud’. Idag väntar jag på att se min senaste artikel i tryck, ett bokkapitel, som jag skrivit med Elin Smith, som heter: ’The management of independent directors: A praxis hypothesis’. Jag har idag, tror jag, 4 artiklar i nivå 4-journaler, 4 i nivå 3, 8 i nivå 2, 8 i nivå 1, och 11 i icke-rankade journaler (enligt ABS-listan), vilket ger knappt 1900 citeringar. Den senaste boken skrev jag på svenska 2001.
Jag har således varit en del i företagsekonomins utveckling, från praktiskt ämne, till akademiskt ämne. Jag minns mina slutsatser från mitt första paper, det om dialektiken, men har svårt att minnas slutsatserna från mitt senaste paper, som väntar på att publiceras.
Imorgon fortsätter jag min redogörelse för företagsekonomins utveckling, så som den ser ut från min horisont.
Öllsjö den 14 januari 2019
RSS-flöde
