Jag lär mina studenter att vår kunskap kan ses som en cirkel. Inom cirkeln finns det vi vet. Randen på cirkeln är gränsen för vår nuvarande kunskap. Kritik, enligt Kant, är att finna gränsen och att fastställa den. Kritik i den betydelsen är således inte som ordet används i samhället, något man värderar. Att vara kritisk brukar ju betyda att man inte tycker om något. Kritik handlar istället om att fastställa gränsen. I populärt språk kanske ordet ’kritik’ kan bytas ut med ’granska’, att erfara var gränsen går genom att granska.
Följande det moderna projektet är sedan ambitionen att utvidga kunskapen. Aldrig stå stilla. Aldrig vara nöjd. ’Detta vet vi och det är gott nog’, är en främmande inställning för det moderna projektet. Vi måste utvidga kunskapen. Ja, det moderna håller för sant att människan är dömd till att ständigt förbättra sig, att ständigt utvidga sin kunskap.
Det tredje steget är därmed att värdera gränsen man funnit genom kritiken, genom att granska, för att inrikta sig på den del av vår totala cirkel av kunskap som hade varit bäst att utvidga.
Det är en ständig aktivitet 1. att veta var gränsen går, 2. att värdera gränsen och 3. Att försöka utvidga den. Så ser Upplysningens motto ut när det paras med Modernismens motto.
Den kan också kännas igen i kapitalismens anda, där ackumulation och ständigt vidgande produktivkrafter och marknader förenas.
Ingen rast och ingen ro, är mottot. Bättre och bättre. Mer och mer.
Med den ledstjärnan under hela mitt yrkesliv var det därför överraskande när jag avsattes som kursansvarig för att jag, med min amanuens, drog upp en plan för förbättringar genom att personalen utbildades. Den planen togs som en oförskämdhet mot lärarna, som att de inte skulle ha kunskap. Trots att de flesta lärare, på kursen där man handleder studenter i deras examensarbete, inte visste hur och varför man normalitetstestar residualer.
Det påminde mig om Stefan Dedijer kärnfysiker som flydde kommunistregimen i dåvarande Jugoslavien. Han sade att han förstod att kommunismen skulle falla när han fick höra en kommunistpamp säga, med hånfullt skratt: ’Jag är väl ingen student’. Stefan hade bjudit in kommunistpampen att höra på en föreläsning, där de skulle presentera forskningsrön. Att sitta på skolbänken. Att addera kunskap. Det var inget för den som visste. Stefan menade att oviljan att lära sig var ett tecken på ett förstenat samhälle, som var dömt till undergång.
Jag gick på ett gympass, kallat body flexibility, en sorts kombination av rörelser och yoga, i akt och mening att öka kroppens rörlighet. Där försökte jag, som vanligt, prestera, förbättra, anstränga mig, utvidga mig, göra bättre. Upplysningen plus Moderniteten. Kapitalismens anda.
Men ledaren för gympasset sade, om och om igen, ’konstatera, inte värdera’. Mitt huvud gick i spinn. Jag muttrade för mig själv om feodalismens konservativism: ’Se din plats och var i den’. Vad är poängen med övningen om den inte leds av vår ständiga förbättringsiver? En sorts likstelhetens förnöjsamhet.
I början på den avslutande avslappningsövningen gick jag in för att göra en bra avslappning. Men sedan sade jag till mig själv att försöka följa hennes råd, konstatera, inte värdera. Och jag kände hur kroppen flöt ut på golvet. Jag kände armarna, men inte mer. Där konstaterade jag att axlarna lade sig närmare golvet. Då kände jag, ja, jag konstaterade att axlarna slappnade av.
Lärdomen av den övningen var att man inte skall hasta till värderingen för utvidgningen, utan dröja sig kvar i konstaterandet, i kritiken, att förstå var man är och hur man är.
Men jag kan inte acceptera att stanna vid det. Konstatera, inte värdera. Avanti Popolo! Framåt. Vi är dömda att värdera, för att utvidga. Idag är bättre än igår. Imorgon blir bättre än idag.
Lärdomen är att jag är fast i modernismens utvidgning. Ty konstaterandet är inte målet, utan medlet för att genom värderingen kunna utvidga.
Nu funderar jag på vad som skulle ske i mitt liv om jag tog bort kravet på utvidgningen. Att vara nöjd med konstaterandet. Är det dåligt att leva ett likstelt liv? Att vara som kommunistpampen? Att vara som lärarna som gjorde uppror mot min och amanuensens bildningsambition?
Öllsjö den 23 januari 2019
Följande det moderna projektet är sedan ambitionen att utvidga kunskapen. Aldrig stå stilla. Aldrig vara nöjd. ’Detta vet vi och det är gott nog’, är en främmande inställning för det moderna projektet. Vi måste utvidga kunskapen. Ja, det moderna håller för sant att människan är dömd till att ständigt förbättra sig, att ständigt utvidga sin kunskap.
Det tredje steget är därmed att värdera gränsen man funnit genom kritiken, genom att granska, för att inrikta sig på den del av vår totala cirkel av kunskap som hade varit bäst att utvidga.
Det är en ständig aktivitet 1. att veta var gränsen går, 2. att värdera gränsen och 3. Att försöka utvidga den. Så ser Upplysningens motto ut när det paras med Modernismens motto.
Den kan också kännas igen i kapitalismens anda, där ackumulation och ständigt vidgande produktivkrafter och marknader förenas.
Ingen rast och ingen ro, är mottot. Bättre och bättre. Mer och mer.
Med den ledstjärnan under hela mitt yrkesliv var det därför överraskande när jag avsattes som kursansvarig för att jag, med min amanuens, drog upp en plan för förbättringar genom att personalen utbildades. Den planen togs som en oförskämdhet mot lärarna, som att de inte skulle ha kunskap. Trots att de flesta lärare, på kursen där man handleder studenter i deras examensarbete, inte visste hur och varför man normalitetstestar residualer.
Det påminde mig om Stefan Dedijer kärnfysiker som flydde kommunistregimen i dåvarande Jugoslavien. Han sade att han förstod att kommunismen skulle falla när han fick höra en kommunistpamp säga, med hånfullt skratt: ’Jag är väl ingen student’. Stefan hade bjudit in kommunistpampen att höra på en föreläsning, där de skulle presentera forskningsrön. Att sitta på skolbänken. Att addera kunskap. Det var inget för den som visste. Stefan menade att oviljan att lära sig var ett tecken på ett förstenat samhälle, som var dömt till undergång.
Jag gick på ett gympass, kallat body flexibility, en sorts kombination av rörelser och yoga, i akt och mening att öka kroppens rörlighet. Där försökte jag, som vanligt, prestera, förbättra, anstränga mig, utvidga mig, göra bättre. Upplysningen plus Moderniteten. Kapitalismens anda.
Men ledaren för gympasset sade, om och om igen, ’konstatera, inte värdera’. Mitt huvud gick i spinn. Jag muttrade för mig själv om feodalismens konservativism: ’Se din plats och var i den’. Vad är poängen med övningen om den inte leds av vår ständiga förbättringsiver? En sorts likstelhetens förnöjsamhet.
I början på den avslutande avslappningsövningen gick jag in för att göra en bra avslappning. Men sedan sade jag till mig själv att försöka följa hennes råd, konstatera, inte värdera. Och jag kände hur kroppen flöt ut på golvet. Jag kände armarna, men inte mer. Där konstaterade jag att axlarna lade sig närmare golvet. Då kände jag, ja, jag konstaterade att axlarna slappnade av.
Lärdomen av den övningen var att man inte skall hasta till värderingen för utvidgningen, utan dröja sig kvar i konstaterandet, i kritiken, att förstå var man är och hur man är.
Men jag kan inte acceptera att stanna vid det. Konstatera, inte värdera. Avanti Popolo! Framåt. Vi är dömda att värdera, för att utvidga. Idag är bättre än igår. Imorgon blir bättre än idag.
Lärdomen är att jag är fast i modernismens utvidgning. Ty konstaterandet är inte målet, utan medlet för att genom värderingen kunna utvidga.
Nu funderar jag på vad som skulle ske i mitt liv om jag tog bort kravet på utvidgningen. Att vara nöjd med konstaterandet. Är det dåligt att leva ett likstelt liv? Att vara som kommunistpampen? Att vara som lärarna som gjorde uppror mot min och amanuensens bildningsambition?
Öllsjö den 23 januari 2019
RSS-flöde
