Rasism är ett stereotypiskt agerande, där människor inordnas i kategorier utifrån deras hudfärg. Främlingsfientlighet är stereotypiskt agerande, där människor inordnas i kategorier utifrån deras kultur, så som den uttrycks i klädsel och beteende. Sexism är stereotypiskt agerande, där människor inordnas i könskategorier, utifrån klädsel och kroppsliga attribut.
Stereotypiskt agerande är en mänsklig grundbetingelse. Utan det agerandet skulle vi svårligen kunna existera. Vi behöver kategorisera människor i vår vardag för att inte förbruka oändligt med tid med att förstå vad det är för typ av människa vi har framför oss.
Nyrasisterna i Sverige kallar mig vit. Sexisterna kallar mig man. Främlingsfientliga kallar mig svensk. Men jag är jag, en människa, som förvisso är en vit, svensk man, men jag är också religionskritisk, demokratisk socialist, professor i företagsstyrning, aningen rörelsehindrad, med synbrytningsfel, Italienfrälst och med stort behov av att skratta. För att bara nämna lite av det som är Jag.
Det stereotypiska gör människan till en skärva. Bach’s violinkonsert no 1 i a-moll är förvisso ljud. Precis som jag är vit. Att kalla Bach’s violinkonsert för ljud är förvisso sant, men är att göra Bach’s violinkonsert till en skärva.
Medan vi människor naturligt är utrustade med fördomens energiekonomi, det stereotypiska ordnandet för att inte göra oss helt överbelastade med informationsinsamling och analys, är vi människor också utrustade med förtroende, nyfikenhet, och framför allt empati.
Förtroende innebär att vi är mindre på vår vakt om t ex situationen ger oss trygghet att vi inte har anledning förvänta oss otrevligheter och hemskheter.
Nyfikenhet innebär att vi, samtidigt som vi stereotypiskt ordnar in en människa i en kategori, undrar vem som döljer sig bakom kategorin. En åldrig, kvinna med ljus hy kan vi undra inför, vilka erfarenheter bär hon på, vad vet hon och vilka berättelser kan hon berätta? Vi är det nyfikna djuret.
Men framför allt är vi det empatiska djuret. Empati är egentligen ett annat sätt att säga ’lika’, dvs att vi utgår från att den som våra ögon säger liknar oss, även liknar oss som människor. En människa är nog likadan på många sätt, likt mig, med drömmar, fantasier, förhoppningar, och har sina njutningar, kanske det långa skrattet, kanske vin, kanske att berätta historier.
Vi arrangerade en julafton. Yngst person var några månader. Äldst person var 86 år. Tio var muslimer, om man nu kan kalla barn för en kulturyttring. Nio var födda i en protestantisk kultur. Samma uppdelning kunde göras med hårfärg, svart och blond/brunett. De flesta var förvisso med universitetsutbildningserfarenhet, men även gymnasium och grundskola, och lägre nivå, fanns som utbildningsbakgrund. Några kom från Stockholm, några från Skåne, några från Damaskus, några från södra Irak.
Maten som serverades spände från den traditionella grisskinkan, Rigafisken, surkålen, till vindolmar med ris. Drycken spände från snapsen, och alkoholhaltig och alkoholfri öl, till kranvatten. Efteråt serverades både svenskt bryggkaffe och arabiskt kokkaffe.
Det var stor olikhet. Men det fanns en stark likhet, viljan att vara tillsammans och att ha det gott i goda människors lag. Ögonen sökte varandra, i en undran och med ett leende. Det var så tydligt att vi, med alla kategorier som slöjor, lyckades dra undan slöjorna och se att vi alla var människor. Vi lyckades ta bort kategoriseringar, det stereotypiska, ty vi befann oss i en trygghet, där vi inte behövde utnyttja kategoriseringarnas energiekonomi. I den tryggheten kunde vi få utlopp för en mänsklig grundlag: När människor ges möjlighet att få utlopp för sin grundläggande vilja att träffa människor, då träffar människor människor.
Öllsjö den 25 januari 2019
Stereotypiskt agerande är en mänsklig grundbetingelse. Utan det agerandet skulle vi svårligen kunna existera. Vi behöver kategorisera människor i vår vardag för att inte förbruka oändligt med tid med att förstå vad det är för typ av människa vi har framför oss.
Nyrasisterna i Sverige kallar mig vit. Sexisterna kallar mig man. Främlingsfientliga kallar mig svensk. Men jag är jag, en människa, som förvisso är en vit, svensk man, men jag är också religionskritisk, demokratisk socialist, professor i företagsstyrning, aningen rörelsehindrad, med synbrytningsfel, Italienfrälst och med stort behov av att skratta. För att bara nämna lite av det som är Jag.
Det stereotypiska gör människan till en skärva. Bach’s violinkonsert no 1 i a-moll är förvisso ljud. Precis som jag är vit. Att kalla Bach’s violinkonsert för ljud är förvisso sant, men är att göra Bach’s violinkonsert till en skärva.
Medan vi människor naturligt är utrustade med fördomens energiekonomi, det stereotypiska ordnandet för att inte göra oss helt överbelastade med informationsinsamling och analys, är vi människor också utrustade med förtroende, nyfikenhet, och framför allt empati.
Förtroende innebär att vi är mindre på vår vakt om t ex situationen ger oss trygghet att vi inte har anledning förvänta oss otrevligheter och hemskheter.
Nyfikenhet innebär att vi, samtidigt som vi stereotypiskt ordnar in en människa i en kategori, undrar vem som döljer sig bakom kategorin. En åldrig, kvinna med ljus hy kan vi undra inför, vilka erfarenheter bär hon på, vad vet hon och vilka berättelser kan hon berätta? Vi är det nyfikna djuret.
Men framför allt är vi det empatiska djuret. Empati är egentligen ett annat sätt att säga ’lika’, dvs att vi utgår från att den som våra ögon säger liknar oss, även liknar oss som människor. En människa är nog likadan på många sätt, likt mig, med drömmar, fantasier, förhoppningar, och har sina njutningar, kanske det långa skrattet, kanske vin, kanske att berätta historier.
Vi arrangerade en julafton. Yngst person var några månader. Äldst person var 86 år. Tio var muslimer, om man nu kan kalla barn för en kulturyttring. Nio var födda i en protestantisk kultur. Samma uppdelning kunde göras med hårfärg, svart och blond/brunett. De flesta var förvisso med universitetsutbildningserfarenhet, men även gymnasium och grundskola, och lägre nivå, fanns som utbildningsbakgrund. Några kom från Stockholm, några från Skåne, några från Damaskus, några från södra Irak.
Maten som serverades spände från den traditionella grisskinkan, Rigafisken, surkålen, till vindolmar med ris. Drycken spände från snapsen, och alkoholhaltig och alkoholfri öl, till kranvatten. Efteråt serverades både svenskt bryggkaffe och arabiskt kokkaffe.
Det var stor olikhet. Men det fanns en stark likhet, viljan att vara tillsammans och att ha det gott i goda människors lag. Ögonen sökte varandra, i en undran och med ett leende. Det var så tydligt att vi, med alla kategorier som slöjor, lyckades dra undan slöjorna och se att vi alla var människor. Vi lyckades ta bort kategoriseringar, det stereotypiska, ty vi befann oss i en trygghet, där vi inte behövde utnyttja kategoriseringarnas energiekonomi. I den tryggheten kunde vi få utlopp för en mänsklig grundlag: När människor ges möjlighet att få utlopp för sin grundläggande vilja att träffa människor, då träffar människor människor.
Öllsjö den 25 januari 2019
RSS-flöde
