Inger Enkvist är en skoldebattör som har åsikter som ofta sammanfaller med mina, varför jag ofta uppskattar hennes debattinlägg i Svenska Dagbladet.
Idag icke!
https://www.svd.se/doktorandutbildning-med-oavsedda-foljder
I dagens debattinlägg skriver hon svepande om doktoranders doktorandtjänster, dvs att doktorander har tjänster, med alla förmåner, istället för stipendium. Hon skriver lätt nedlåtande om doktorander som skriver artiklar, i sammanläggningsavhandlingar, tillsammans med andra, och antyder att dessa doktorander har lägre grad av självständighet än forna doktorander som skrev Boken, Avhandlingen, i form av en monografi.
Doktorandtjänst infördes bl a för att avskaffa den temporära sterilisering, speciellt av kvinnor, som stipendieformen innebar. Ty med doktorandtjänst kan du skaffa barn och få den rättighet som alla andra med tjänst har i Sverige, att få vara hemma med sina barn. Att gå tillbaka till stipendium, som Inger föreslår, är att återinföra den temporära steriliseringen.
Hon skriver om doktorandtjänsten, som är fyra år, som en säker plats till disputationen. I den mån den är en säker plats, beror det inte på tjänsten, utan på dåliga ledare för forskarutbildningen. Man kan avskilja en doktorand från tjänsten varje år, efter en utvärdering av doktorandens prestation. Jag var ansvarig för forskarutbildningen i Lund i slutet på 90-talet. Då drog jag in tjänsten för en doktorand som inte presterade. Det blev ett herrans liv, och genom institutionsmygel fick doktoranden finansiering. Men jag skapade en tydlig signal bland doktoranderna, meningen med finansiering via doktorandtjänst är att prestera. Varje år. Ingen rast och ingen ro, bara ila och bara gno.
Ingers angrepp på sammanläggningsavhandlingen är förståelig, speciellt när man tittar på medicinarna och teknikerna, där det ofta är oerhört svårt att urskilja doktorandens bidrag. Men att gå tillbaka till humanisternas eviga monografiskrivande av en avhandling, som, när den väl är klar, läses av knappt någon, kan knappast vara att föredra.
Inger skrev sin avhandling som monografi 1986. Den har till idag (190113) uppmärksammats genom att citeras 35 gånger, enligt sökning i Publish and Perish, som utnyttjar Google Schoolar, en sökning som omfattar citeringar i inte enbart kvalificerad vetenskaplig litteratur, utan även kandidatuppsatser och dagstidningar. Hennes totala citering är 535, dvs forskare och andra har ansett att hennes totala produktion kan uppmärksammas genom att citeras 535 gånger.
Min avhandling, som presenterades 4 år senare, 1990, har citerats, enligt samma källa, 15 gånger. Detta skall ställas mot min mest citerade, egenförfattade, publikation, som citerats 136 gånger.
Avhandlingar läses således inte mycket. Dess inflytande är ytterst begränsat. När de skrivs på svenska är dess inflytande oerhört begränsat.
Nu kan man hävda att en avhandling är ett lärlingsverk, och därför inte skall utvärderas utifrån dess betydelse i den akademiska samfälligheten. Men så är det inte. Kravet på en avhandling är att den inte bara skall vara självständig, utan även originell.
Själv tyckte jag att jag hade en originell tanke i avhandlingen, varför jag skrev en artikel, på engelska som är ekonomernas huvudspråk, för att sprida den. Och det skapade mer intryck och avtryck. Den artikeln har idag 43 citeringar.
Idag är en av mina min doktorander 17 dagar från att presentera sitt slutmanus på ett internt seminarium. Den avhandlingen innehåller fyra paper, varav två är publicerade. Den första artikeln är samskriven med mig, utsatt för de externa granskare som en vetenskaplig tidskrift har, och har fått en spridning genom journalen. Idag finns den citerad i 30 publikationer.
Är det då så, att ¼ av min doktorands arbete är lika originellt som Ingers hela avhandling, om man tar citeringar som en indikator på vilken betydelse ett arbete har i den akademiska samfälligheten?
Nej, Inger, din svepande kritik av sammanläggningsavhandlingen faller till marken. Dagens goda sammanläggningsavhandling är betydligt mer originella, och har betydligt mer betydelse i den akademiska samfälligheten, än forna monografier, som kanske hade hög grad av självständighet, men som hade betydligt lägre grad av kvalitet.
Öllsjö den 13 januari 2018
Idag icke!
https://www.svd.se/doktorandutbildning-med-oavsedda-foljder
I dagens debattinlägg skriver hon svepande om doktoranders doktorandtjänster, dvs att doktorander har tjänster, med alla förmåner, istället för stipendium. Hon skriver lätt nedlåtande om doktorander som skriver artiklar, i sammanläggningsavhandlingar, tillsammans med andra, och antyder att dessa doktorander har lägre grad av självständighet än forna doktorander som skrev Boken, Avhandlingen, i form av en monografi.
Doktorandtjänst infördes bl a för att avskaffa den temporära sterilisering, speciellt av kvinnor, som stipendieformen innebar. Ty med doktorandtjänst kan du skaffa barn och få den rättighet som alla andra med tjänst har i Sverige, att få vara hemma med sina barn. Att gå tillbaka till stipendium, som Inger föreslår, är att återinföra den temporära steriliseringen.
Hon skriver om doktorandtjänsten, som är fyra år, som en säker plats till disputationen. I den mån den är en säker plats, beror det inte på tjänsten, utan på dåliga ledare för forskarutbildningen. Man kan avskilja en doktorand från tjänsten varje år, efter en utvärdering av doktorandens prestation. Jag var ansvarig för forskarutbildningen i Lund i slutet på 90-talet. Då drog jag in tjänsten för en doktorand som inte presterade. Det blev ett herrans liv, och genom institutionsmygel fick doktoranden finansiering. Men jag skapade en tydlig signal bland doktoranderna, meningen med finansiering via doktorandtjänst är att prestera. Varje år. Ingen rast och ingen ro, bara ila och bara gno.
Ingers angrepp på sammanläggningsavhandlingen är förståelig, speciellt när man tittar på medicinarna och teknikerna, där det ofta är oerhört svårt att urskilja doktorandens bidrag. Men att gå tillbaka till humanisternas eviga monografiskrivande av en avhandling, som, när den väl är klar, läses av knappt någon, kan knappast vara att föredra.
Inger skrev sin avhandling som monografi 1986. Den har till idag (190113) uppmärksammats genom att citeras 35 gånger, enligt sökning i Publish and Perish, som utnyttjar Google Schoolar, en sökning som omfattar citeringar i inte enbart kvalificerad vetenskaplig litteratur, utan även kandidatuppsatser och dagstidningar. Hennes totala citering är 535, dvs forskare och andra har ansett att hennes totala produktion kan uppmärksammas genom att citeras 535 gånger.
Min avhandling, som presenterades 4 år senare, 1990, har citerats, enligt samma källa, 15 gånger. Detta skall ställas mot min mest citerade, egenförfattade, publikation, som citerats 136 gånger.
Avhandlingar läses således inte mycket. Dess inflytande är ytterst begränsat. När de skrivs på svenska är dess inflytande oerhört begränsat.
Nu kan man hävda att en avhandling är ett lärlingsverk, och därför inte skall utvärderas utifrån dess betydelse i den akademiska samfälligheten. Men så är det inte. Kravet på en avhandling är att den inte bara skall vara självständig, utan även originell.
Själv tyckte jag att jag hade en originell tanke i avhandlingen, varför jag skrev en artikel, på engelska som är ekonomernas huvudspråk, för att sprida den. Och det skapade mer intryck och avtryck. Den artikeln har idag 43 citeringar.
Idag är en av mina min doktorander 17 dagar från att presentera sitt slutmanus på ett internt seminarium. Den avhandlingen innehåller fyra paper, varav två är publicerade. Den första artikeln är samskriven med mig, utsatt för de externa granskare som en vetenskaplig tidskrift har, och har fått en spridning genom journalen. Idag finns den citerad i 30 publikationer.
Är det då så, att ¼ av min doktorands arbete är lika originellt som Ingers hela avhandling, om man tar citeringar som en indikator på vilken betydelse ett arbete har i den akademiska samfälligheten?
Nej, Inger, din svepande kritik av sammanläggningsavhandlingen faller till marken. Dagens goda sammanläggningsavhandling är betydligt mer originella, och har betydligt mer betydelse i den akademiska samfälligheten, än forna monografier, som kanske hade hög grad av självständighet, men som hade betydligt lägre grad av kvalitet.
Öllsjö den 13 januari 2018
RSS-flöde
