Kvinnorna har förtryckts av de kristna, speciellt kyrkorna, den katolska, den ortodoxa och den protestantiska. Förtrycket har varit så omfattande och så påhittigt att man inför de första historierna förfasas, men när de sedan kommer slag i slag och är så vilda i sitt förakt mot kvinnan att det till slut blir, inte skrattretande, utan, om uttrycket finns och ursäktas, gapskrattretande.

Du visste sannolikt inte, men nu vet du och nu kan du få en förklaring till varför din printer inte fungerar. Man trodde nämligen på 1400-talet att maskiner och annan teknik, kunde sluta att fungera om en menstruerande kvinna befann sig i lokalerna. Så vettlöst har kvinnoföraktet varit.

Om detta kan man läsa i Gunilla Thorgrens bok ’Guds olydiga revben’. Det är en genomgång av en del groteska saker i kristendomen kring kvinnor, där t ex Magdalena i hennes bok får det värde som hon sannolikt hade, som lärjunge och apostel och kyrkobyggare, innan gubbarna gjorde om henne till enbart hora.

Thorgren är en förgrundsgestalt i feminismen, varför boken ganska naturligt får en ensidig slagsida. Att kvinnorna blivit förtryckta av den framväxande och sedan etablerade kyrkan. Det är gott nog att skriva den historian.

Men det finns en brännande fråga, likt den som finns om Nazityskland. Visst fanns det ett omfattande förtryck, men det är mycket svårt att realisera ett omfattande förtryck utan att förtrycket också utövas av de förtryckta. I Nazityskland var förvisso befolkningen förtryckt av den nazistiska staten, men den nazistiska staten fick också stöd från de förtryckta. Utan deras undanglidande och utan deras deltagande i förtryckets dagliga arbete, hade aldrig förtrycket lyckats vara så omfattande och genomgripande.

I kristendomens sak blir frågan, hur understöddes den kristna tanken och det kristna förtrycket av kvinnorna, av kvinnor? När jag ser personer gå in i kyrkorna, i Sverige och i Italien, ser jag en dominans av kvinnor. När jag får se påhopp på kvinnor som tar av sig schalen i det islamitiska Iran, är det svartklädda, huckleförsedda kvinnor som oftare ger sig på kvinnorna som söker befrielse från traditionens förtryck. När den kristna kyrkan växte fram, fanns det förvisso upproriska kvinnor - och män - som stred för det tämligen könlösa, dvs jämställda evangeliet. Men det fanns många kvinnor som stod upp för den patriarkala tolkningen och ordningen. Det fanns kvinnor som drog fram kvinnor till häxbålet.

Kvinnans förtryck kan inte enbart förklaras genom männens drivande av förtrycket, utan måste inbegripa en historia som också berättar om kvinnornas aktiva deltagande i kvinnoförtrycket. Utan kvinnans deltagande i kvinnoförtrycket, kan inte förtrycket förstås i sin omfattning, är min övertygelse.

Kom nu inte med en historia om att kvinnorna som deltog på förtryckarnas sida, var förledda eller tvingades delta. Ty då förringas kvinnorna till de svaga ’saker’ som patriarkatet försöker framställa dem som. Då blir det en patriarkal historieskrivning, där kvinnor förleds eller är svaga och ger efter för förtrycket. Så var det också, men det var också så att kvinnor deltog i förtrycket, och även att kvinnor kunde vara ledande i förtrycket.  

En god historieskrivning är den som likt Thorgren, skriver om de aktivt arbetande, tänkande kvinnorna som slåss för en sak. I Thorgrens bok är det de som strider för en anti-patriarkal kristenhet. Men i en sant feministisk historieskrivning, där kvinnors roll beskrivs, inte ensidigt som i Thorgrens bok, utan i all sin mångsidighet, uppmärksammas också de kvinnor som med kraft understödde den patriarkala, kvinnoförnedrande kristna kyrkan.

Då kanske vi kan få en förklaring till den större frågan: Hur kan det växa fram föreställningar som är så monstruösa i sitt förakt mot kvinnan?

​Öllsjö den 11 januari 2019

Jag läste angående artificiell intelligens följande:
” Kritiskt tänkande, kreativitet och att formulera frågor är andra egenskaper som fortfarande är genuint mänskliga och därmed ytterst gångbara.” Så skriver Maria Rankka i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
https://www.svd.se/fran-floskler-till-verklighet-om-larande
 
Maskinerna kan inte skapa något från luft, från oväntade kombinationer, dvs de är inte kreativa. De är bättre på att svara på frågor, men har svårare för att ställa frågor, vilket är förutsättningen för kunskap. Och det kritiska tänkandet, att finna gränserna för vår kunskap och att göra något åt det, kan de inte.

När jag läser citatet slåss jag av att det anger det som är essensen i akademisk utbildning. Eller, snarare, borde vara det. I de stolta lärandemålen på universitet och högskolor slåss det fast att kritiskt tänkande är grundstenen i akademisk utbildning.

Vi som jobbar i branschen, vare sig som anställd eller avskedad, vet att det till stora delar inte är sant. I ekonomiutbildningen finns ett stort inslag av det jag kallar ’diplomutbildning’. Studenterna skall minnas lite listor och göra ett enkelt bokslut. Därefter skall de kunna intervjua tre personer och skriva ner vad de har sagt, vilket kallas självständigt examensarbete. Under studietiden arbetar de, kanske halvtid, ty längre tid tar det inte att minnas listor. Sedan får de sitt diplom, och kan börja jobba. Ty det är knappast kunskaperna eller den kritiska förmågan som är det eftersökta, utan diplomet, ty den är den första tröskeln till ett jobb.

Samtidigt sker det akademisk utbildning. Ut från utbildningar kommer akademiskt tränade personer. Emellertid är det svårt att finna dem, ty akademiskt utbildade personer är en funktion av personen och dess förmåga och intresse, samt av de lärare den haft.

Hur skall man finna denna kombination? Den tydligaste signal som finns i svensk akademisk utbildning är om läroanstalten är högskola eller universitet. Eftersom universitet attraherar mer av forskningskapabel personal, torde sannolikheten för den goda akademiska läraren vara högre på universitet.

Men vi vet också att variationen på lärarstaben är mycket hög. Det finns bubblor av hög kvalitet på högskolor, och det finns hart när floder av usel kvalitet på universitet. Vid den senaste utvärderingen av akademisk utbildning som Universitetskanslersämbetet gjorde, sammanställde jag resultaten och gjorde en enkel statistisk analys. Jag fann inte signifikanta skillnader mellan universitet och högskola. Tyvärr gjorde jag inte en mer avancerad analys där jag skilde ut de gamla universiteten och de nya, med en numer grundad baktanke att de nya ännu har högskolornas problem att attrahera goda forskarkrafter.

Som du ser, betonar jag forskarkrafter. Förvisso vet vi att det finns usel forskning som inte har akademiska kvaliteter, men även här gäller att den aktiva forskaren är mer sannolik att ha akademiska kvaliteter än den som inte är aktiv.

Alla ni som har känsliga tår, var god och notera att jag INTE säger att alla högskolor är sämre än universitet, och att alla icke aktiva forskare INTE är goda akademiska lärare. Och för er uppblåsta, notera att jag INTE säger att alla universitet är goda akademiska utbildningsanstalter och att alla forskningsaktiva är goda akademiska lärare. Det enda jag säger är att sannolikheten är högre för god akademisk utbildning på universitet, sannolikt på de äldre universiteten, och att forskningsaktiva lärare är sannolikt bättre akademiska lärare.

Därmed tror jag att jag återigen drar den slutsats som mina 35 år i branschen ger mig skäl att dra, vilket liknar den slutsats som den främsta kritikerna av svensk företagsekonomisk utbildning drar, Mats Alvesson, att koncentrera akademisk utbildning till ett fåtal lärosäten, med stark betoning av forskning, och gör om högskolor och kanske några yngre universitet, till yrkeshögskolor, där studenter utbildas i ett yrke, utan krav på att utveckla en stark förmåga till kritiskt innovativt tänkande och förmåga att ställa frågor

​Öllsjö den 10 januari 2019

En riksdagsledamot för Socialdemokraterna, Sultan Kayhan, har ett flashback-konto, där avsändaren har frågat hur man skall få en person som varit sexuellt otrogen utkastad från Sverige. 
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/J1dbnb/s-om-ledamoten-oansvarigt-agerande

Kayhan hävdar att kontot som användes är hennes, men att det är en kompis till henne som fick använda det, dvs fick inloggningsuppgifter, då det, enligt Kayhan, tog tid att upprätta ett eget konto.

Det man kan invända mot i hennes försvarstal är om det var en så brännande fråga att kompisen inte kunde vänta den tid det tog att få ett eget konto?

Den mer kraftfulla invändningen som kan göras är att vi alla känner igen argumentet om ’lånat konto’ från den gamla Blocket-tiden, då alla annonsörer hade ’lånat mail’. En uppenbar nödlögn för att undkomma mailbombning.

Kayhan hävdar en sak, och kräver att bli trodd. Jag hävdar den allmänna lagen om sanning och lögns relation: Lögnen är en funktion av sanningens negativa konsekvens. I formella termer: Lögn=f(Sannings negativa konsekvens)

Inget är så lätt som att undvika lögnen om sanningen saknar negativa konsekvenser. Det är nästan lika lätt att använda en lögn när sanningens konsekvenser är oerhört negativa.

Om du vet att du kan undvika ett tredje världskrig genom att uttala en lögn, kommer du, hart när oaktat ditt moraliska system, uttala lögnen. T o m den mest ihärdiga Kantian, med sin plikt att tala sanning, kommer att uttala lögnen, då konsekvenserna är så oerhörda.

I Kayhan’s fall är det lätt att inse att hon, om hon medger att det är hon som skrivit inlägget, sannolikt riskerar sin maktposition, sin riksdagsplats, sin inkomst. Hon har starka incitament att ljuga. Existensen av ’kompisen’ är lätt att förstå, inte för att det är sant, utan för att konsekvenserna utan ’kompis’ är så stora.

Vice gruppledaren i Socialdemokraternas Riksdagsgrupp, Annelie Karlsson, säger att hon fått samma historia berättad som den som berättas i Aftonbladet. Hon bedömer agerandet som olämpligt och hon utgår från att Kayhan inte upprepar agerandet.

Det anmärkningsvärda i saken är att Kayhan inte vill försvara sig genom att ge full information i saken, dvs vem var det som använde hennes konto, så att sanningshalten i hennes utsaga kan kontrolleras.

Kanske man kan förstå att hon inte vill att hennes ’kompis’ skall åka runt i tidningarna, varför hon inte vill offentliggöra kompisens namn.

Vad som är mindre förståeligt är varför gruppledaren inte begär att få granska hennes försvar. Hon hade kunnat begära kompisens namn, och själv, utanför offentligheten, granskat hennes försvar. Bakom skål och vägg kan man granska varandras trovärdighet i ett parti. Därefter hade hon kunnat meddela att hon granskat saken och funnit henne trovärdig. Då hade vi, de demokratiska socialister som finner utsagorna ovärdiga partiet, haft två personer att lita på, där den gruppledaren inte har samma relation mellan lögn och sanningens negativa konsekvenser som Kayhan har.

Därför blir det kvarvarande intrycket att partiet inte går att lita på, då det inte gör sitt yttersta för att se till att partiets riksdagsledamöter har de demokratiska värderingar som partiet säger sig representera.

Intrycket från andra skandaler, t ex SSU-Malmö-skandalen, stannar därför kvar, att partiet infiltrerats av icke-demokratiska element, och att partiet inte agerar kraftfullt för att försvara den demokratiska socialismens grundvärderingar.

Tidigare var vi noga med att hålla partiet fritt från det vi kallade ’de svarta lössen’, dvs de odemokratiska kommunisterna. Idag är försvaret för demokratin i socialdemokratin inte lika intensivt och trovärdigt. Och det i ett parti som har mage att bekämpa ett annat parti med hänvisning till att det har odemokratiska rötter.  

Öllsjö den  9 januari 2018

Linda Runcrantz är en person som i ett twitter den 4:e januari skrev: ”Nu har jag gjort ”svärjevännerna” olyckliga genom att upplysa dom om att fertiliteten hos män i väst är dåliga... detta är fakta och med det är jag heller inte ledsen. Då jag anser att densamme grupp av men icke bör föröka sig.”

Att betrakta en grupp som ohyra som inte skall föröka sig, känner vi igen. Den typen av utsagor trodde vi att vi hade vaccinerats från sedan 1945.

Men den etablerade nyrasismen har möjliggjort en jordmån av oförtäckt rasism. Och nu har den gått så långt att vi känner igen den gamla rasismen i dess mest vidriga uttryck.
Inte konstigt då att de gamla rasisterna känner konkurrensens vind, och uppmärksammar nyrasistens fräcka utsaga. I Nordfront kan man läsa om Linda, vem hon är och vad hon sagt. (https://www.nordfront.se/facklig-representant-for-kommunal-anser-att-vita-man-inte-bor-foroka-sig.smr )

I överförd betydelse kan man använda Palmes ord: Så talar diktaturens kreatur till varandra.  

Linda är nyrasist. En knäppgök. Sådana finns, både i Småland och i Stockholm. Men är de värda vår uppmärksamhet? Är knäppgökarna av sådan dignitet att vi bör ödsla tid på dem?
Ett tecken på att hon inte är en isolerad knäppgök är att ytterligare publikationer tar upp hennes uttalande. Och överraskande nog, tycks stå bakom det. I en publikation, Aktuellt Fokus, kallas kritiken mot Lindas nyrasistiska utsaga för ’hat’ och de frågar Linda vad hon anser. Hon svarar:” En grupp av små okunniga rädda män som känner sig påhoppade och behöver få utlopp för sina känslor”
https://aktuelltfokus.se/stand-up-komiker-skamtade-om-fertilitet-hotades-till-livet/?fbclid=IwAR1DbZxj4_cQiUkWZkuAornHsOyrnNUwXLfHLy2Ej6CQhYkwxBA4IGjt7uI

Aktuellt Fokus och Linda dömer således mig till att vara små okunnig man. Även detta känner vi igen. Debatt sker om personen som debatterar, inte om saken som debatteras. Det är en ohygglig debatteknik.

Så, då har vi knäppgöken Linda och diverse publikationer. En lustig liten knäppdebatt i samhällets minst värdiga del. Värd ingen annan uppmärksamhet än det skratt som alla knäppgökar ger upphov till.

Men!  

Linda är inte en isolerad knäppgök som författar twitter i en nedgången lya, fylld med hatiska, rasistiska skrifter.

Linda Runcrantz är fackligt förtroendevald i Kommunal! Kommunal är ett av arbetarrörelsens främsta fackförbund!

Arbetarrörelsen har sedan sin begynnelse kämpat för jämlikhet, vilket kan uttryckas med den idag något slitna slogan: Allas lika värde.

I Kommunal finns inte plats för rasism, vare sig gammalrasism eller nyrasism. Den ideologiska indoktrineringen, den ideologiska grunden, den ideologiska tydligheten borde vara så stark att nyrasister som Linda Runcrantz inte skulle få något som helst utrymme. Allra minst som representant.

Linda har uppenbarligen lyckats tråckla sig in, med sina nyrasistiska värderingar.

Men hur reagerar då Kommunal, när en av deras representanter uttalar en utsaga som vi inte hört sedan 30-talets tal i Nürnberg?

Hennes twitter publicerades den 4:e januari. Den 6:e publicerade Nordfront och Aktuellt Fokus sina artiklar. Idag, den 8 januari, ser jag inga nyheter i mina nyhetsmedia, om att Kommunal reagerat.

Vi får vänta och se Kommunals reaktion. Förvisso kan man försöka säga att det var ett skämtsamt uttryck, och att jag saknar humor. Men då får jag visa det riktiga i att jag saknar humor, ty jag kan inte se det lustiga i uttrycket. Det är lika olustigt som att säga som gammalrasisterna sade: Att judar inte bör föröka sig.

Var vaksamma på Kommunals reaktion, ty den blir en temperaturtagare på hur etablerad och normaliserad nyrasismen är.

I min värld är det enkelt. Lindas utsaga är ett så grovt angrepp på Kommunals princip om jämlikhet, dvs människors lika värde, att hon utesluts från Kommunal. Kommunal håller rågången tydlig mot all form av rasism, all form av kränkning av värderingen att alla har lika värde.

Linda Runcrantz har ingen plats i arbetarrörelsen.

Mot Lindas Runcrantz nyrasistiska uttalande: ”Då jag anser att densamme grupp av men icke bör föröka sig” står den demokratiska socialistens värdering, arbetarrörelsens självklara och tydliga värdering, väl uttryckt av Palme: https://www.youtube.com/watch?v=C3HK8ubv7Mg

​Öllsjö den 8 januari 2018

Miljörörelsen och kvinnorörelsen har lyckats i den akademiska världen. Av sina sakfrågor har de lyckats skapa akademiska ämnen, som genus och hållbarhet. De har skapat institutioner, Institutionen för genusvetenskap, och t o m hela utbildningsprogram, Hållbar Ekonomi. De har skapat tjänster, en professur i företagets hållbarhet och ett lektorat i genusvetenskap.
 
Varför lyckades inte vänstern i slutet på 60-talet med samma sak? De hade sitt klassbegrepp, varför de hade kunnat skapa ett ämne, klasstudier. De hade kunnat skapa en institution, Institutionen för Klass. De hade kunnat skapa ett utbildningsprogram: Jämlikhet.

Men så skedde inte.

Det paradoxala är att akademierna i slutet på 60-talet framstod som starkt politiserade. Ja, man t o m genomförde en ockupation. Gulligt svenskt demokratiskt var det dock eftersom det var sitt eget hus man ockuperade. Men man ockuperade.

När 70-talet kom, göts olja på de vågorna, och stormen ebbade ut. Sociologerna fortsatte prata om klass, så som de pratat tidigare. Men inget mer.

Idag etableras dagens politiska vindar på akademierna. Men idag så mycket starkare politisering att akademin inte håller emot, utan anpassar sig och accepterar stormen. En rimlig förklaring är att akademierna är svagare som akademier och därför lättare låter sig bli utsatta för dessa ideologiska och politiska vindar.

Universiteten är helt enkelt, mindre universitet idag är då.

Den slutsatsen är ohygglig, ty universiteten, som oberoende granskare och utvecklare i samhället, är oerhört väsentliga. Om de blir känsliga för modenycker, för ideologier, för politik, då förändras de förvisso, men deras tillskott till samhället förändras också. Vi kan numer inte lita på att universiteten ger oss kunskap i upplysningens tjänst, dvs kunskap baserad på vetenskapliga metoder. Istället deltar de i att produktionen av blått dunster, skapat av dagens politiska krafter, vari universiteten kraftfullt ingår. Det är inte sanningen, så långt vi nu kommit, som vi får, utan dagsaktuella attityder.

Det som skett sedan 60-talet med universiteten är att de blivit omfattande utbildningar. Då var det en elit som deltog som studenter. Idag är det nästan 50% av de som lämnat gymnasiet. Men det är inte studenterna som förändrat universiteten.

Det är lärarkåren och universitetens chefer som är krafterna i förändringen. Det är de som släpper lös den politiska kraften, och inte minst, ofta också företräder de politiska krafterna.

Hur är det möjligt?

Massuniversitetet innebar att de behövdes betydligt fler lärare på institutionerna. Träningen i den akademiska kulturen fick åsidosättas, till förmån för att ha folk i utbildningssalarna. Det blev helt enkelt svagare akademisk träning av lärarna, för att möta den enorma efterfrågan på lärare.

Politiseringen beror således på att universiteten, och i än större omfattning, de utbyggda högskolorna, befolkades med svaga akademiker, som inte kunde stå emot politiseringen, eller som t o m kunde tänka sig att åsidosätta akademins krav för att själva ge uttryck för sin politik.

Vänstern lyckades inte ta över universiteten eftersom det fanns starka akademiker. Idag är det knappt ens akademiker som dominerar universiteten, och de är än mer frånvarande på högskolorna, varför universiteten, och i högre grad, högskolorna blir politiska megafoner istället för vad de borde vara, läroanstalter.

​Öllsjö den 7 januari 2018

Så uttryckte sig, enligt Borås Tingsrätt, en person på Facebook. Åklagaren ansåg att detta uttryck var hets mot folkgrupp. Domstolen gick på åklagarens linje och dömde personen för hets mot folkgrupp.
 
Domstolen skriver ” För brottet hets mot folkgrupp fordras, enligt 16 kap. 8 § brottsbalken, att hot eller missaktning uttrycks i ett uttalande eller i något annat meddelande som sprids samt att hotet eller missaktningen ska avse en folkgrupp eller någon annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellet eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” (felstavning i domslutet)

Det är onekligen en utsaga som dock inte uttrycker missaktning, utan ett hot, att muslimer skall avrättas enligt en angiven metod, halalslakt. Utsagan är fruktansvärd. Och den riktar sig generaliserande mot en specifik grupp.

Vi kan säkert enas om att utsagan är ytterst olämplig, för att uttrycka sig milt. Ja, många av oss kan säkert enas om att det är riktigt att lagsöka de som uttalar dödliga hot mot en specifik grupp.

Men då borde vi också vara eniga om att dödliga hot riktade mot en angiven grupp borde i alla fall, jag understryker, i alla fall, i samtliga fall vara förbjudna.

Men i Sverige råder inte likhet inför lagen.

Jämför personens utsaga med följande utsaga:” Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis. “

Denna utsaga finns i alla moskéer i Sverige. Den finns i de tryckta böcker som kallas koranen. Detta generaliserande hot finns i vers 4:56.

Här riktas ett tydligt hot, eldens förgörande kraft, mot en distinkt grupp, de som påstår att koranens budskap är lögn, t ex ateister.

Vad är skillnaden mellan att skriva att muslimer skall halalslaktas och skriva att ateister skall brännas?

Jo, skillnaden är att det finns en uppsättning ideologier som tycks ha fått frikort att uttala hot och att stämpla för mord. Dessa ideologier är typiskt religiösa, dvs de hänvisar till makter som inte är mänskliga, och i de flesta fall, som med de monoteistiska religionerna, står över människan.

Det är onekligen paradoxalt att de ideologier som är mest främmande för det demokratiska budskapet, de totalitära, monoteistiska ideologierna, är de som utan minsta antydan till rättslig process, får lov att skriva och uttala dödliga hot i en demokratisk stat där det är förbjudet att hota folkgrupper.

Allt medan en äldre kvinna, som kanske under affekt, frammanad av något hemskt illdåd, slänger ur sig en utsaga som hon kanske ångrar någon dag senare.

Muslimerna har haft 1200 år på sig att ångra sitt dödshot. Men det står kvar. Och svenska staten drar inte denna utsaga, denna hets mot den folkgrupp som jag tillhör, ateisterna, inför rätta.

Låt nu en nazistisk grupp få skriva ” Vi skall låta judarna brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Ledaren är allsmäktig, vis. “

Är det någon enda i hela detta demokratiska rike som tror, eller än bättre, har välgrundad anledning tro att den utsagan inte skulle föranleda rättslig prövning?

Lika inför lagen är vi inte. De totalitära, monoteistiska religionerna har frikort.

Medan den 82-åriga kvinnan från Sandared, får betala 80 dagsböter á 100 kronor, och skall betala 800 kronor till brottsofferfonden, samt skall med 5000 kronor till staten, delfinansiera statens utlägg för hennes försvarare. Hon slipper fängelse då brottet inte anses så allvarligt, samt att hon tidigare är ostraffad.

Mitt råd till den som vill hetsa och mordhota en folkgrupp, framträd inte som privatperson, bilda inte ett parti, utan bilda en religion, med totalitära krav på människan. Då går du fri från hets mot folkgrupp. 

​Öllsjö den 6 januari 2019   

En islamofob är, enligt Wikipedia en person som har …”rädsla, hat, rasism (se exempelvis kulturrasism) eller fördomar riktade mot muslimer eller islam.”
 
Jag är inte en islamofob då jag baserar mitt förkastande och min avsky mot islam på kunskap och på min läsning av koranen.

Däremot förefaller det som om jag inte ens är Sverigedemokrat, dvs jag torde ligga till höger om det mest högerliggande partiet. De har nyligen uteslutet en man med hänvisning till att han är kritisk mot islamisering av Sverige. Eftersom jag också anser att islam är ett politiskt hot mot Sverige, så som jag vill ha Sverige, är jag således inte ens lämplig som medlem i Sverigedemokraterna. Nu suktar jag inte efter medlemskap i det partiet, eftersom jag betraktar mig som den siste socialdemokraten, men kan känna mig oroad att min position som islamkritisk och islamnegativ, betraktas t o m av ett sådant starkt högerparti som olämplig.
https://www.nyatider.nu/mattias-karlsson-andrar-sig-man-far-kritisera-islam-i-sd/

Jag har i en debatt med en muslim, där jag hävdade att jag får acceptera islam, men att jag inte respekterar islam, fått följande kommentar: ” Du måste respektera alla religioner annars du går över gränsen och det helt oacceptabelt.”

Så talar de totalitära. Jag finner det fullt rimligt att en människa som bär på en totalitär föreställning, anser att det totalitära måste, inte accepteras, utan t o m respekteras. Men varför? Hans argument tycks vara: Eftersom det är en religion.

Men en religion är ingenting annat än en ideologi, men med mystiska krafter, oftast hänvisandes till det som inte kan observeras eller förstår via Förnuftet, men väl skapas via inbillningskraften.

Nej, käre muslim. Det är finns ett gigantiskt påhitt, som förvisso ger människor frid, men det gör också opium, men som likt opium också förött så många människoliv, och som höljer vår värld i mystiska dimmor, istället för att placera oss i den värld som vi lever i.

Denna mystifiering är inte till gagn för mig, för mina medmänniskor, för mitt samhälle. Tvärtom, denna mystifiering hotar samhället. Därför skall islam, som är den mest aggressiva totalitära rörelsen just nu, tryckas tillbaka och desarmeras.

Om den ståndpunkten gör mig till ytterlighetshöger, så får det vara så. Jag kämpar för Upplysningen, det Förnuftiga samhället, där människor lever i fred och skratt.

Öllsjö den 5 januari 2018
​

Hur kan vi förklara följande skeende? (en historia som jag fått från en person som jag känner tämligen väl, och anser vara rimligt trovärdig)
 
På en arbetsplats finns en man som i vissa arbetsmoment inte gör bra ifrån sig. Vad värre är, är att han bryter mot interna regler. Han utreds och man befinner honom så skyldig att avsikten blir att avlägsna honom. Den som skall besluta i ärendet väljer dock det motsatta, att lägga ner ärendet. Till saken hör att han ofta anför att kritiken mot hans oriktiga agerande baseras på rasism, eftersom han är invandrare.

Han agerar mot en kvinna på ett sätt som kvinnan uppfattar som sexuella trakasserier. Hon vill dock inte anmäla honom då hon anser, och inser, att en anmälan blott skulle skada henne. En medarbetare i organisationen, som får höra hennes berättelse, försöker få henne att ändra sig, trots kostnaden för henne. Men hon vill inte. Medarbetaren förstår hennes obenägenhet till anmälan. Medarbetaren får ett möte med personalavdelningen, och önskar agerande från deras sida, då det är viktigt att kvinnor i organisationen känner ett lugn och förtroende gentemot de medarbetare de samverkar med. Personalavdelningen säger att de inte kan utreda utan en anmälan från den som är drabbad. De gör ingenting.

Medarbetaren anför att personalavdelningen har en rejäl dossier i källaren som ger skäl att agera. Personalavdelningens representant lär då ha sagt till medarbetaren att den inte visste vad kollegan pratade om. Alla de utredningar som gjorts, som var grund för ett tidigare beslut, förnekas.

En enkel förklaring till detta besynnerliga skeende är att det krävs en anmälan, inte från vem som helst, med misstanke om sexuella trakasserier, utan från den som drabbats. Individen som blir anmäld, måste respekteras och kan inte riskera att baktalas hur som helst. Effekten av den omtanken blir att offret blir ett dubbelt offer, medan gärningsmannen får en omsorg som gärningen inte ger skäl till.

Men varför valde inte personalavdelningen att agera, på något sätt, med grund i insikten av de tidigare utredningarna? Här fanns bevis på att personen påverkade arbetsplatsen negativt, och på ett område som borde ha hög uppmärksamhet, sexuella trakasserier. Den påverkan var dock inte i fokus på personalavdelningen, utan det föreföll som om omsorgen om den utpekade personen var högre. Ja, man var ju t o m benägen att ljuga.

Varför valde personalavdelningen att t o m förneka dessa utredningar? De var gjorda. De hade presenterats för den ytterst ansvarige. Den som valde att lägga ner ärendet. Det antyder att personalavdelningen underkastade sig den ytterst ansvariges önskan att lägga ner ärendet, att lägga det åt sidan så markant att det t o m inte ens funnits. En förnekelse som sedan fortsatte när medarbetaren kom med kvinnans historia om sexuella trakasserier. En vind av Östtyskland och deras Stasi-tystnad erfars i denna historia.

I politiska syften förnekas det uppenbara, och människors väl och ve offras på ett altare.

Men vilket altare?

I detta fall står uppenbarad sexism mot att organisationen riskerade en misstanke om rasism. Händelserna skedde innan #metoo, vilket kanske kan förklara att det tycks som om misstanke om rasism står över faktisk sexism.

Den ytterst ansvariga lade undan ärendet, sannolikt för att inte komma in i den debatt om rasism som personen alltid skapade, så fort kritik riktades mot hans agerande. Man accepterade brott mot rutiner, för att undkomma risken av debatt om rasism.

När sedan faktisk sexism kom, undvek man det. Kanske inte så mycket i respekt för personen, och absolut inte i respekt för den sexuellt trakasserade personen, som ju var luft och intet för organisationen. Hon var intet. Utan i rädsla för att drabbas av debatt om rasism.  

Således, rasism slog sexism.

Och vad blev slutet på historien? Jo, medarbetaren blev senare utredd som potentiell rasist, efter att ha agerat på personens brott mot en rutin, varvid personen fullföljde sin tradition, att påstå att agerandet var baserat på rasism. På misstanke om rasism agerande personalavdelningen.  Medan sexismen inte uppmärksammades.

Problemet med de sexuella trakasserierna hanterades istället av organisationens informella struktur. Kollegorna på arbetsplatsen informerade kvinnor i farozonen, på ett diskret sätt, och rekommendera dem att undvika personen.  

Utfallet i organisationen blev därför värre än vad den öppna, transparenta organisationen, som inte räds vare sig att debatteras avseende sexism eller rasism, hade lett till. Nu blev det, istället för ett evidensbaserat agerande, ett tissel-tassel-agerande, väglett av det som organisationen formellt borde vara vägledd av, en omsorg om medarbetarna, även de kvinnliga.

Men den formella delen av organisationen hade en omsorg som var riktat, inte mot medarbetarna, inte mot kvinnorna och deras frid, utan mot att organisationens ytterst ansvariga, och därmed organisationen, inte skulle hamna i en brännande debatt om rasism.

Det är den postmoderna triumfen. Skenets triumf, medan substansen döljs, till ansenlig kostnad av de som inte räknas, trakasserade kvinnor.

​Öllsjö den 4 januari 2018

Idag hävdas det att män inte kan agera fritt, ja, inte ens under strängt övervägande, utan undviker risker som uppkommit genom #metoo-rörelsen genom att inte komma i närheten av kvinnor.
https://www.svd.se/metoo-skrack-pa-wall-street-undvik-kvinnor

Förvisso kan man hävda att detta är en amerikansk rädsla. Jag skrattade högljutt och berättade gärna om den etiska uppförandekod som jag fick ta del av i början på 2000-talet, när jag besökte en amerikansk konferens. Det fanns så detaljerade beskrivningar hur man skulle förfara om man hade en sammankomst med en annan. Om sammankomsten skedde på ett hotellrum skulle dörren vara öppen, skorna skulle vara på och dörren till toalettrummet skulle vara stängd.
 
Man kan förstå uppförandekoden som ett sätt att absolut säkerställa att alla dessa rekryteringssamtal som sker på den amerikanska konferensen, aldrig skulle bli den oberoende mannen som sexuellt exploaterade den beroende kvinnliga sökandes längtan till anställning. Att det fanns en skriftlig uppförandekod kan tolkas som att de haft så många intermezzo att den behövdes. Vilket vill säga att det var en moraliskt sett problematisk konferens eftersom det fanns så markant tvivelaktiga beteende som behövde regleras.

Ett liknande förhållande som gäller sexism, gäller rasism. I vår iver att inte dra in rasism i vårt samhälle, är känsligheten så markant stor, att den kan exploateras av de som kan identifiera sig med att inte tillhöra majoritetssamhället. Men rasismen, eller egentligen främlingsfientligheten, eftersom det inte rör sig om rasers utpekande, utan kulturella identiteter, tycks vara mindre omhuldat i samhället relativt den del av sexismen som kallas jämställdhet. Ett tecken på det är att man överväger lagstiftning om könsfördelning i större bolags styrelser och man är mycket noga med den könsliga fördelningen i politiska församlingar. Den känsligheten finns ännu inte avseende fördelningen av olika kulturgrupper. Även om vi idag har en stor grupp finlandssvenskar och araber, är det ännu ingen som kräver kvotering av dem i politiska församlingar eller i bolagsstyrelser. Ja, det är ju t o m så att när det avser brottslighet får man registrerar deras könsliga identitet, men inte deras kulturella identitet.

Sexism tycks slå rasism. Männen på Wall Street undviker att ta en hiss med en kvinna, men en katolsk man kan ta en hiss med en turbanbeklädd man.

Att sexism tycks slå rasism kanske kan förklaras enkelt med klassbeaktande. Sexismen och dess milda form, jämställdheten, är den berättigade medelklasskritiken mot ojämlika karriärmöjligheter. Rasismens undanskuffande av en etniskt präglad underklass får inget betydande utrymme i debatten eftersom underklassen är just underklass, utan det kapital som gör det möjligt att driva en debatt.

Men jag har en intressant historia att berätta, där rasismen tycks slå sexismen. Där man tycks acceptera sexism, för att undvika att bli anklagad för rasism.

Den historian berättar jag imorgon.

​Öllsjö den 3 januari 2018

Den mycket ansedda tidningen Der Spiegel har drabbats av en oerhörd skandal. En av deras mest ansedda journalister har ertappats med att ha skrivit artiklar som var lögnaktiga. Påhittade händelser och personer fanns i artiklarna.
 
Högern brister ut i förtjusning och tuggar sina teser om fake news. Mer sansade ser att risken finns att tanken om fake news fått sitt sista bevis, varför trovärdigheten i media är förlorat.
https://www.svd.se/hur-manga-fuskare-tal-varldens-mediehus

Detta påminner om en liknande händelse i revisionens värld. Enron, ett företag som fifflade, och som reviderades av Anderson, en revisionsfirma. Det avslöjades och skapade en skandal som ännu idag har effekter. Det ledde till Andersens undergång och till en omfattande ny reglering.

Det är precis som Der Spiegel-skandalen, överraskande reaktioner.

För det första, vem har intressen i att ett starkt klandervärt agerande görs till skandal? Journalister har väl hittat på tidigare, någon gång. Revisorer har låtit sig korrumperas tidigare, någon gång. Men i det absoluta flertalet fall av journalister som skriver och revisorer som reviderar, går det rätt till. Varför blir det sådant rabalder kring en händelse som i statistikens värld skulle kallas tillfällig avvikelse, outlier, extremvärde, och skulle sannolikt lagts åt sidan i en statistisk analys?

För det andra, varför blir det en så oerhörd utveckling utifrån en skandal. I Der Spiegel-fallet ser vi ännu inte utvecklingen. I revisionsskandalens fall blev det omfattande nyreglering som kom i dess efterbörd. Vem har intresse av en omfattande regleringsförändring, med grund i ett (1) fall? Om det hade varit typiska, frekventa fall, som om och om igen sker, hade vi förstått att det fanns ett systemfel. Men en enstaka skandal borde inte göra en sommar, och den borde definitivt inte leda till omfattande och kostbara regleringar.

Och för det tredje, vilka skandaler finns men syns inte, kanske delvis för att de överskuggas av den stora Skandalen. Genom att blåsa upp Skandalen, kan annat undkomma. Jag lärde mig under värnplikten att gå sakta i skogsbrynet och inte springa på det öppna fältet, ty människan ser rörelse i det öppna betydligt tydligare, än svaga rörelser bland träd. Finns det någon som smyger i skogsbrynet medan Skandalen beskjuts på det öppna fältet?

Finns det domedags-journalister och politiker som sätter allt strålkastarljus på Skandalen, för att vinna egna vinster? Finns det regleringsprofeter som inser att det finns reglering att tjäna genom att bestråla Skandalen?

Det finns en industri av domedagsprofeter som följer Skandalen och som ser marknadsmöjligheter för sig och sina intressen. Sedan hakar alla på och följer villigt tåget av domedagsförkunnare. Det blir en masspsykos.

Allt, medan de smarta smyger i skogsbrynet.

​Öllsjö den 2 januari 2019