Vi är alla besvikna idag. Kanske vi får en regering, men absolut inte den vi röstade på. Kanske vi får en regeringspolitik, men absolut inte den vi röstade på.
Men samtidigt måste vi vara nöjda. Oerhört nöjda. Vi har politisk demokrati i Sverige. Det innebär att envar kan bilda opinion, bilda parti, försöka få röster, och sedan….
Ja, om man inte lyckas, som Socialdemokraterna lyckades med 1968, att få 50,1% och utnyttja majoritetsdemokratins logik, då man kan få rätten till demokratins diktatur. När man misslyckas i att få majoritetens diktatur, när man kommer under 50,1%, då måste man vinna någon annan för sin politik. Antingen kan man övertyga den, eller så får man köpa den i ett utbyte.
’Om jag ger dig A så ger du mig B’, är öppningsrepliken i en politisk demokrati. Därefter börjar diskussionen, förhandlingen, för att sluta med att man kommer överens eller att man inte kommer överens.
Kommer man överens brukar det bestå i att den ena får A, men bara delvis, medan den andre får B, men bara delvis. Bägge är besvikna över att inte ha fått allt, men glada över att ha fått något.
Detta är demokratins logik. Vi är alla besvikna idag, men vi måste också vara glada. Ty detta är politisk demokrati. Det är blott i en diktatur som någon kan vara helt nöjd, och andra vara helt missnöjda. Demokrati är besvikelsens politiska system.
Vi har politiker för att de skall uppfatta vad vi, Folket, vill. De skall stifta lagar och de skall se till att lagarna genomförs. Opinion, Riksdag och Regering, kallas det. Det vi sett under ett antal månader är politiker i sitt mest angelägna jobb, att komma överens, att reducera konflikter till åtgärder. Vi kan kritisera dem för att vara ineffektiva, att det tog så lång tid. Men idag tycks det som om de gjort sitt jobb. De har kommit överens.
Det finns de som inte accepterar den politiska demokratin. De som förfaller, förmodligen förblindade av en oerhörd besvikelse, till förfalskning. En kristen högerpolitiker, Sara Skyttedal, en kristdemokrat, kallar uppgörelsen för ett verk av en Quisling. Det är inte bara fel, det är också ovärdigt uttalande. Det bemöts starkt av Jan Björklund, som idag twittrar: ”Min mor flydde till Sverige undan Vidkun Quisling och hans norska nazistkollaboratörer. Man ska vara varsam med orden.”
Om det är någon som står nära Quisling i agerande, att luta sig mot nazister, så är det Sara Skyttedal och hennes kristdemokrater, ty de har lätt att luta sig mot Sverigedemokraterna, ett forna fascistiskt parti. Centerpartiet, som grovt och ohederligt felaktigt kallas för Quisling, är ju ett parti som är villigt att offra Alliansen, för att INTE luta sig mot ett fascistiskt parti. Om Centerpartiet skall kallas något, är det att de är anti-Quisling, och så till den mildra grad anti-Quisling att det kan te sig fundamentalistiskt.
Som demokratisk socialist är jag oerhört besviken. Jag ser framför mig en ökning av segregationen, en ökning av våld och oro i samhället p g a anhörighetsinvandring kombinerat med avsaknaden av en integrations- eller assimileringsplan.
Men det finns också saker att glädjas åt. Som kanske en mildring av beskattningen av det som tillför värde i samhället, arbetet, och en starkare betoning på avantgardisk teknologi för att göra människans intryck och avtryck på jorden mer produktiv än destruktiv.
Politikerna har gjort sitt jobb, utifrån de förutsättningar som VI gav dem. Det blev inte bäst, men det blev.
Öllsjö den 12 januari 2019
Men samtidigt måste vi vara nöjda. Oerhört nöjda. Vi har politisk demokrati i Sverige. Det innebär att envar kan bilda opinion, bilda parti, försöka få röster, och sedan….
Ja, om man inte lyckas, som Socialdemokraterna lyckades med 1968, att få 50,1% och utnyttja majoritetsdemokratins logik, då man kan få rätten till demokratins diktatur. När man misslyckas i att få majoritetens diktatur, när man kommer under 50,1%, då måste man vinna någon annan för sin politik. Antingen kan man övertyga den, eller så får man köpa den i ett utbyte.
’Om jag ger dig A så ger du mig B’, är öppningsrepliken i en politisk demokrati. Därefter börjar diskussionen, förhandlingen, för att sluta med att man kommer överens eller att man inte kommer överens.
Kommer man överens brukar det bestå i att den ena får A, men bara delvis, medan den andre får B, men bara delvis. Bägge är besvikna över att inte ha fått allt, men glada över att ha fått något.
Detta är demokratins logik. Vi är alla besvikna idag, men vi måste också vara glada. Ty detta är politisk demokrati. Det är blott i en diktatur som någon kan vara helt nöjd, och andra vara helt missnöjda. Demokrati är besvikelsens politiska system.
Vi har politiker för att de skall uppfatta vad vi, Folket, vill. De skall stifta lagar och de skall se till att lagarna genomförs. Opinion, Riksdag och Regering, kallas det. Det vi sett under ett antal månader är politiker i sitt mest angelägna jobb, att komma överens, att reducera konflikter till åtgärder. Vi kan kritisera dem för att vara ineffektiva, att det tog så lång tid. Men idag tycks det som om de gjort sitt jobb. De har kommit överens.
Det finns de som inte accepterar den politiska demokratin. De som förfaller, förmodligen förblindade av en oerhörd besvikelse, till förfalskning. En kristen högerpolitiker, Sara Skyttedal, en kristdemokrat, kallar uppgörelsen för ett verk av en Quisling. Det är inte bara fel, det är också ovärdigt uttalande. Det bemöts starkt av Jan Björklund, som idag twittrar: ”Min mor flydde till Sverige undan Vidkun Quisling och hans norska nazistkollaboratörer. Man ska vara varsam med orden.”
Om det är någon som står nära Quisling i agerande, att luta sig mot nazister, så är det Sara Skyttedal och hennes kristdemokrater, ty de har lätt att luta sig mot Sverigedemokraterna, ett forna fascistiskt parti. Centerpartiet, som grovt och ohederligt felaktigt kallas för Quisling, är ju ett parti som är villigt att offra Alliansen, för att INTE luta sig mot ett fascistiskt parti. Om Centerpartiet skall kallas något, är det att de är anti-Quisling, och så till den mildra grad anti-Quisling att det kan te sig fundamentalistiskt.
Som demokratisk socialist är jag oerhört besviken. Jag ser framför mig en ökning av segregationen, en ökning av våld och oro i samhället p g a anhörighetsinvandring kombinerat med avsaknaden av en integrations- eller assimileringsplan.
Men det finns också saker att glädjas åt. Som kanske en mildring av beskattningen av det som tillför värde i samhället, arbetet, och en starkare betoning på avantgardisk teknologi för att göra människans intryck och avtryck på jorden mer produktiv än destruktiv.
Politikerna har gjort sitt jobb, utifrån de förutsättningar som VI gav dem. Det blev inte bäst, men det blev.
Öllsjö den 12 januari 2019
RSS-flöde
