Under mitt snart 40-åriga arbetsliv har jag aldrig känt mig som vare sig arbetstagare eller arbetssäljare. Det var inte förrän 2017, på hösten, efter 34 års yrkesverksamhet, då jag blev kallad till ett korrigerande samtal på Högskolan Kristianstad, som jag erfor att jag numer betraktades och behandlades som en arbetssäljare, där varan jag sålde, mitt arbete, skulle korrigeras. Eftersom jag inte korrigerade min vara, mitt arbete, förlorade jag anställningen. Köpet av mitt arbete avslutades. Jag kunde inte sälja mitt arbete och jag medgavs inte gåvan att få arbete.
Begreppsparet arbetsgivare och arbetstagare är egentligen befängt. Den som ger arbete, som är arbetsgivare, är ju arbetaren som ger sitt arbete, medan den som tar emot det arbete som arbetaren ger, är den som anställer arbetaren. Men istället har man vänt på det och ser arbetsmöjligheten som ett generöst givande av en möjlighet att få utföra något och till att få lön.
Jag har aldrig känt att jag blivit givet arbete eller att jag sålt arbete. Inte förrän den där hösten 2017.
I 34 år fick jag leva i ett yrkesliv utan känslan av att få arbete eller att sälja arbete. Jag hade egentligen inte ett arbete, utan levde ett liv. Jag utförde aktiviteter som var en betydande del av mitt liv, som bl a medförde att jag hade ett arbetsrum, att jag fick träffa mycket människor, varav många var oerhört intressanta, och jag fick pengar, det som kallades lön.
Mitt yrkesliv i 34 år var den professionelles arbete. Professionellt arbete utmärks av att svårligen kunna utvärderas utifrån resultat. Om studenterna som följt den kurs där blott jag undervisat, blir underkända till 80%, beror det då på dåligt arbete av professorn eller p g a att studenterna saknade studieförmåga eller studiebegåvning?
Professionellt arbete utmärks av att svårligen kunna kommenderas, ty den enda som kan kommendera är den som har hart när identisk eller högre professionell kompetens som den som skall kommenderas, men inom samma område. En professor i psykiatri kan inte kommendera en kirurg, då psykiatern saknar den kunskap som krävs för att kunna avgöra hur kirurgen skall arbeta.
Kvar för att kunna utverka någon kontroll över den professionelles arbete, t ex genom att sätta in en människa som är kunnig i kirurgi på en kirurgiavdelning, står att se vad individen har för utbildning och erfarenhet, samt få referenser av likvärdiga professionella. Det är det som kallas premisskontroll, vilket är det dominerande sättet att kontrollera en professionell.
Den professionella uppfattar sällan den kontrollen som kontroll, eftersom den professionella är som den är, har sin utbildning, sina förmågor och sin erfarenhet. Den får sin anställning, får utföra sina aktiviteter, för att den är som den är eftersom den är professionell.
Jag är den jag är. Därför har jag aldrig blivit erbjuden ett arbete eller sålt något arbete, utan jag har utfört det jag kan, det som är min professionella förmåga.
När kommandot gick ut att alla, inklusive Sven-Olof Yrjö Collin, skulle underkasta sig FN:s hållbarhetsnormer och även underkasta sina studenter dessa normer, då bröts den professionella förtrollningen. Då uppenbarades det att högskolan hade gett mig ett arbete som skulle utföras som de bestämde, och det var det arbetet de ville köpa.
Men jag betackade mig för ett generöst givande av ett arbete och jag hade ingen ideologisk skolning till salu. Jag satt i bilen, på väg till ett av alla dessa korrigerande samtal på högskolan, lyssnade till https://www.youtube.com/watch?v=gUUdQfnshJ4 , och bestämde mig för att jag var professionell. Ett beslut som innebar att jag snart var befriad från det generösa arbetsgivandet och det kommersiella arbetssäljandet.
Där avslutades mitt yrkesliv, det som varit en frihetens njutning genom att inte ha varit ett arbetsliv, utan ett professionellt yrkesliv.
Den 28 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin