Sverigedemokraterna har reagerat, och i minst ett fall förbjudit sagoläsande till barn av två män, dragqueens, stiligt utklädda till kvinnor, med fras, rött och glitter, under namnen Lady Busty och Miss Shameless. En Sverigedemokrat Jonathan Sager, kallar det perverst och motbjudande.
Sverigedemokrater har ställt in Luciatåg när de fick veta att den som skulle bära ljuskronan, dvs lucian, betraktar sig själv som hen, dvs könslös. Lucia är en kvinna, nock snackat om det. Allt annat är historieförfalskning och ren dekadens.
Det tycks som om Sverigedemokraterna har ett könskrig, där de kämpar för att man är man och kvinna är kvinna, och allt annat är ren dekadens.
Rysslands politiska elit vänder sig på liknande sätt mot västs dekadens, där man t o m har lagar riktade mot homosexuella och hela spektret av HBTQ. Man värnar traditionella, ryska värden, säger man.
Både den ortodoxa och den katolska kyrkan deltar i detta motstånd, denna kamp mot denna dekadens. Trots att homosexualitet är kärlek mellan personer, är det en dekadent kärlek, och är förbjuden och sanktioneras. De reaktionära har stöd, för att inte säga uppmuntran, från kyrkorna.
I Iran avrättas idag personer som företräder en så ringa dekadens som att som kvinna blotta sitt hår inför andra än familjemedlemmar. Tvånget till hijab ses som en del i motståndet mot den stora fienden, USA och det dekadenta väst. I Iran är denna reaktionära syn starkt kopplad till deras semitiska religion, islam.
Samtiden visar således upp en bild som inte är så grå och komplex, utan tämligen enkel. Sexualitet, och främst sexualitet och könsidentifikation som avviker från man och kvinna, är uttryck för dekadens, som i värsta fall inte får visas, som skall sanktioneras, och i minsta fall, inte får visas för yngre människor. SD, Ryssland, Iran och de semitiska religionerna är alla samma andas barn. Väst sexualitettolerans är dekadens.
I nazityskland ville man skapa den nya människan, och tog bl a konsten till sin hjälp. I den skulle den nya människan framställas och visas upp. Samtidigt skulle givetvis den förstörda människan rensas bort. Den människan uttrycktes i vad man kallade ’entartete Kunst’, urartad konst. Man hade en ytterst välbesökt utställning som, mellan 1937 och 1941, vandrade runt i Tyskland och visade upp den hiskeliga dekadenta konsten. Som om SD skulle visa upp Lady Busty och Miss Shameless runt landet som bevis på dekadens.
Då kan vi återvända till Ryssland och dess föregångare, Sovjetunionen, som vände sig mot västs dekadenta konst. Samma ord då som nu. Det var dekadens. Medan deras konst, med kraftfulla män och kvinnor i arbete och revolutionär framgång, var riktig, anständig konst. Således, i det revolutionära Sovjet fanns samma reaktionära attityd som i dagens SD och mullornas Iran.
Men, går inte trådarna ett steg vidare? Till en överraskande punkt? Minns du sk liberala opinionsledare och journalister som vände sig mot Vilks rondellhund? Minns du att de ansåg att den var onödigt kränkande, och att han t o m inte borde ha rätten att göra ett konstverk som var kränkande. Och, och nu kommer det, de hävdade också att rondellhunden var ju, för övrigt, inte mycket till konst. De liberala islamofobfoberna, som kanske i anda av ’islamtolerans’, blev ’konstintoleranta’ och framförde, mumlande, argument som vi senaste hörde från de totalitära regeringarna i DDR och Nazityskland, om dekadens och opassande och urartad konst.
Således går det en linje av reaktionär, intolerant ideologi, som bekämpar dekadens, från de semitiska religionerna, via Nazityskland och det kommunistiska Sovjetunionen, till Sverigedemokraterna och de liberala islamofobfoberna. Samma andas barn. Intolerans mot det dekadenta, mot det som kränker det goda, det anständiga.
Förvisso är det lite knäppt med dragqueens som läser sagor. Men det är exakt lika knäppt med den där flickan i vit särk, som med symboliskt blodet forsade från midjan och elden i håret, går tunga fjät. Eller den halvtjocka gubben med grå rock som kommer i kvällens mörker, med dov, bullrande stämma undrar om det finns snälla barn, som förtjänat sig en present eller två. Eller den där elaka haren som vid påsketid gör tomtens motsats och gömmer godis för människor.
Den 15 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Sverigedemokrater har ställt in Luciatåg när de fick veta att den som skulle bära ljuskronan, dvs lucian, betraktar sig själv som hen, dvs könslös. Lucia är en kvinna, nock snackat om det. Allt annat är historieförfalskning och ren dekadens.
Det tycks som om Sverigedemokraterna har ett könskrig, där de kämpar för att man är man och kvinna är kvinna, och allt annat är ren dekadens.
Rysslands politiska elit vänder sig på liknande sätt mot västs dekadens, där man t o m har lagar riktade mot homosexuella och hela spektret av HBTQ. Man värnar traditionella, ryska värden, säger man.
Både den ortodoxa och den katolska kyrkan deltar i detta motstånd, denna kamp mot denna dekadens. Trots att homosexualitet är kärlek mellan personer, är det en dekadent kärlek, och är förbjuden och sanktioneras. De reaktionära har stöd, för att inte säga uppmuntran, från kyrkorna.
I Iran avrättas idag personer som företräder en så ringa dekadens som att som kvinna blotta sitt hår inför andra än familjemedlemmar. Tvånget till hijab ses som en del i motståndet mot den stora fienden, USA och det dekadenta väst. I Iran är denna reaktionära syn starkt kopplad till deras semitiska religion, islam.
Samtiden visar således upp en bild som inte är så grå och komplex, utan tämligen enkel. Sexualitet, och främst sexualitet och könsidentifikation som avviker från man och kvinna, är uttryck för dekadens, som i värsta fall inte får visas, som skall sanktioneras, och i minsta fall, inte får visas för yngre människor. SD, Ryssland, Iran och de semitiska religionerna är alla samma andas barn. Väst sexualitettolerans är dekadens.
I nazityskland ville man skapa den nya människan, och tog bl a konsten till sin hjälp. I den skulle den nya människan framställas och visas upp. Samtidigt skulle givetvis den förstörda människan rensas bort. Den människan uttrycktes i vad man kallade ’entartete Kunst’, urartad konst. Man hade en ytterst välbesökt utställning som, mellan 1937 och 1941, vandrade runt i Tyskland och visade upp den hiskeliga dekadenta konsten. Som om SD skulle visa upp Lady Busty och Miss Shameless runt landet som bevis på dekadens.
Då kan vi återvända till Ryssland och dess föregångare, Sovjetunionen, som vände sig mot västs dekadenta konst. Samma ord då som nu. Det var dekadens. Medan deras konst, med kraftfulla män och kvinnor i arbete och revolutionär framgång, var riktig, anständig konst. Således, i det revolutionära Sovjet fanns samma reaktionära attityd som i dagens SD och mullornas Iran.
Men, går inte trådarna ett steg vidare? Till en överraskande punkt? Minns du sk liberala opinionsledare och journalister som vände sig mot Vilks rondellhund? Minns du att de ansåg att den var onödigt kränkande, och att han t o m inte borde ha rätten att göra ett konstverk som var kränkande. Och, och nu kommer det, de hävdade också att rondellhunden var ju, för övrigt, inte mycket till konst. De liberala islamofobfoberna, som kanske i anda av ’islamtolerans’, blev ’konstintoleranta’ och framförde, mumlande, argument som vi senaste hörde från de totalitära regeringarna i DDR och Nazityskland, om dekadens och opassande och urartad konst.
Således går det en linje av reaktionär, intolerant ideologi, som bekämpar dekadens, från de semitiska religionerna, via Nazityskland och det kommunistiska Sovjetunionen, till Sverigedemokraterna och de liberala islamofobfoberna. Samma andas barn. Intolerans mot det dekadenta, mot det som kränker det goda, det anständiga.
Förvisso är det lite knäppt med dragqueens som läser sagor. Men det är exakt lika knäppt med den där flickan i vit särk, som med symboliskt blodet forsade från midjan och elden i håret, går tunga fjät. Eller den halvtjocka gubben med grå rock som kommer i kvällens mörker, med dov, bullrande stämma undrar om det finns snälla barn, som förtjänat sig en present eller två. Eller den där elaka haren som vid påsketid gör tomtens motsats och gömmer godis för människor.
Den 15 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
