I en DN-debattartikel av Hans Ellegren (https://www.dn.se/debatt/vi-har-for-manga-universitet-och-for-manga-professorer) konstateras att Sveriges plats på ranking som forskningsnation, som mäts genom citeringar, har gått ner, trots att det tillkommit fler som skulle kunna prestera kvalitativ, citerad forskning:”Det svenska forskningssystemet är helt enkelt överbefolkat. År 2010 fanns cirka 5 500 anställda professorer i Sverige, år 2020 var det 6 623, en 20-procentig ökning utan att till synes ha stärkt Sveriges internationella position.”
I början av den tidsperioden tillsattes professorer med så låga citeringar som 2000 stycken i företagsekonomi, t ex Sven-Olof Yrjö Collin. Idag är det än värre. Numer tillsätts professorer med mindre än 500 citeringar, vars namn jag av skammens skäl skall bespara texten.
Mängden professorer har exploderat genom tre åtgärder. Numer kan personer bli befordrade till professorer genom en utvärdering, utan konkurrens om titeln. Högskolor har bildats, som bisarrt nog har rätt att utnämna professorer, trots att de saknar kompetens att utbilda doktorer, dvs de saknar examensrätt för doktor. Gamla högskolor har befordrats till universitet.
Debattören skjuter speciellt in sig på de två senare åtgärderna. Han hävdar: ”Vi behöver tvärtom bejaka en rollfördelning i det svenska högskolelandskapet där utbildning av hög kvalitet erbjuds över hela landet för att möta behovet av regional kompetensförsörjning, men där forskning koncentreras till de miljöer som har störst chans att generera resultat och kunskap som kan komma samhället till nytta.”
Det ideala tillståndet skulle vara att det fanns institutioner, universitet, som bedriver både hög utbildning och forskning, och institutioner, högskolor, som blott bedriver god utbildning, och som därför endast har doktorer, eftersom det skall vara akademisk utbildning, men som inte har forskningspersonal, som docenter och professorer. Förankringen i forskning, som måste finnas på all akademisk utbildning, sker på högskolorna genom att lärarna har tid, inte för egen forskning, utan för att hålla sig uppdaterad om aktuella forskningsresultat och genom att professorerna och docenterna från universiteten skickas ut till högskolorna, för att hjälpa till med kursutveckling och kursgranskning, så att kurserna är uppdaterade.
I mitt ämne, företagsekonomi, som är det enda jag kan uttala mig om, skulle detta kanske fungera på grundläggande nivå, det som förr kallades A- och B-nivå. Men svårligen på den gamla C- och D-nivån, dvs den avancerade nivå som är på kandidat och magisternivå. Jag är så inbillningssjuk att jag tror att det krävs en forskningsaktiv likt mig på de högre nivåerna för att ge en god utbildning. Dessa nivåer klarar sig inte på lärare som är uppdaterade, utan kräver lärare som deltar i den aktuella forskningen.
Det innebär att högskolorna skulle vara fokuserade på grundläggande utbildning, medan de studenter som sedan ville gå vidare och få kandidatnivåns utbildning, fick åka till ett universitet. Problemet med detta är att arbetsgivare idag kräver att studenter har kandidatexamen. För att kunna genomföra den reform jag här skissar krävs således att arbetsgivarna dämpar sina anställningskrav till att i flertalet anställningar blott kräva grundutbildning. Vi skulle också behöva en legitim och respekterad högskoleexamen som blott omfattar grundutbildningens nivå.
Jag har träffat många studenter som skulle, mer än väl, finna sig i detta förhållande. Många studenter läser kurser på kandidatnivå, inte av intresse och känslan av att ha ett behov för den kunskapsnivån, utan för att kandidatnivån är nödvändig för att kunna föra sig på arbetsmarknaden.
Det innebär att det finns många studenter som varken är intresserade av kandidat- och magister-nivån, och som i många fall saknar den studiebegåvning som krävs för den egentliga kandidat- och magisternivån. En rationell reaktion på detta, givet att utbildningsanstalten får en del av ersättningen för sin utbildningsinsats i förhållande till godkända studenter, är att sänka godkändkraven på kandidat- och magister-nivån. Således innebär detta krav på överutbildning att utbildningen blir mindre god.
För att kunna ha god utbildning och god forskning, krävs därför att
Detta innebär att forskningen ges goda möjligheter att bli internationellt gångbar, medan utbildningen blir god, och att studenter kan rikta in sig på den nivå av akademisk utbildning som passar deras intresse och förmåga, och arbetsgivarna får medarbetare som har den eftersökta kompetensen.
Den 29 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
I början av den tidsperioden tillsattes professorer med så låga citeringar som 2000 stycken i företagsekonomi, t ex Sven-Olof Yrjö Collin. Idag är det än värre. Numer tillsätts professorer med mindre än 500 citeringar, vars namn jag av skammens skäl skall bespara texten.
Mängden professorer har exploderat genom tre åtgärder. Numer kan personer bli befordrade till professorer genom en utvärdering, utan konkurrens om titeln. Högskolor har bildats, som bisarrt nog har rätt att utnämna professorer, trots att de saknar kompetens att utbilda doktorer, dvs de saknar examensrätt för doktor. Gamla högskolor har befordrats till universitet.
Debattören skjuter speciellt in sig på de två senare åtgärderna. Han hävdar: ”Vi behöver tvärtom bejaka en rollfördelning i det svenska högskolelandskapet där utbildning av hög kvalitet erbjuds över hela landet för att möta behovet av regional kompetensförsörjning, men där forskning koncentreras till de miljöer som har störst chans att generera resultat och kunskap som kan komma samhället till nytta.”
Det ideala tillståndet skulle vara att det fanns institutioner, universitet, som bedriver både hög utbildning och forskning, och institutioner, högskolor, som blott bedriver god utbildning, och som därför endast har doktorer, eftersom det skall vara akademisk utbildning, men som inte har forskningspersonal, som docenter och professorer. Förankringen i forskning, som måste finnas på all akademisk utbildning, sker på högskolorna genom att lärarna har tid, inte för egen forskning, utan för att hålla sig uppdaterad om aktuella forskningsresultat och genom att professorerna och docenterna från universiteten skickas ut till högskolorna, för att hjälpa till med kursutveckling och kursgranskning, så att kurserna är uppdaterade.
I mitt ämne, företagsekonomi, som är det enda jag kan uttala mig om, skulle detta kanske fungera på grundläggande nivå, det som förr kallades A- och B-nivå. Men svårligen på den gamla C- och D-nivån, dvs den avancerade nivå som är på kandidat och magisternivå. Jag är så inbillningssjuk att jag tror att det krävs en forskningsaktiv likt mig på de högre nivåerna för att ge en god utbildning. Dessa nivåer klarar sig inte på lärare som är uppdaterade, utan kräver lärare som deltar i den aktuella forskningen.
Det innebär att högskolorna skulle vara fokuserade på grundläggande utbildning, medan de studenter som sedan ville gå vidare och få kandidatnivåns utbildning, fick åka till ett universitet. Problemet med detta är att arbetsgivare idag kräver att studenter har kandidatexamen. För att kunna genomföra den reform jag här skissar krävs således att arbetsgivarna dämpar sina anställningskrav till att i flertalet anställningar blott kräva grundutbildning. Vi skulle också behöva en legitim och respekterad högskoleexamen som blott omfattar grundutbildningens nivå.
Jag har träffat många studenter som skulle, mer än väl, finna sig i detta förhållande. Många studenter läser kurser på kandidatnivå, inte av intresse och känslan av att ha ett behov för den kunskapsnivån, utan för att kandidatnivån är nödvändig för att kunna föra sig på arbetsmarknaden.
Det innebär att det finns många studenter som varken är intresserade av kandidat- och magister-nivån, och som i många fall saknar den studiebegåvning som krävs för den egentliga kandidat- och magisternivån. En rationell reaktion på detta, givet att utbildningsanstalten får en del av ersättningen för sin utbildningsinsats i förhållande till godkända studenter, är att sänka godkändkraven på kandidat- och magister-nivån. Således innebär detta krav på överutbildning att utbildningen blir mindre god.
För att kunna ha god utbildning och god forskning, krävs därför att
- utbildningsanstalterna specialiserar sig som högskolor, med grundutbildning som bedrivs med akademisk personal som ges tid för uppdatering, och som universitet, med avancerad utbildning som bedrivs med forskningsaktiv akademisk personal
- universiteten understödjer högskolorna för att säkerställa den akademiska nivån på deras grundutbildning
- införande av högskoleexamen, kandidatexamen och magisterexamen
- arbetsmarknaden rekryterar mer selektivt, med respekt för högskoleexamen
Detta innebär att forskningen ges goda möjligheter att bli internationellt gångbar, medan utbildningen blir god, och att studenter kan rikta in sig på den nivå av akademisk utbildning som passar deras intresse och förmåga, och arbetsgivarna får medarbetare som har den eftersökta kompetensen.
Den 29 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
