Jag har levt hela mitt yrkesliv i den kritiska utvärderingens miljö. Akademiskt liv består av att man gör något. Därefter mottar man omgivningens, studenternas eller reviewers kritiska utvärdering. Inte varje dag, men någon gång under en månad kritiseras man, utvärderas man. Andra noterar var man är otillräcklig, var man är begränsad, ja t o m var man har brister.
Den kritiserande värderingens positiva sida är att den ger en möjligheter att utvecklas, att bli bättre, att växa. Jag har omarbetat artikelutkast utifrån reviewers kritik, som gjort artiklarna mycket bättre, och som gett mig nya insikter. Den kritiska utvärderingen leder onekligen till att man blir större, bättre, mer avancerad.
Ett gott liv innebär att man har en strävan, men också att man uppnår sin strävan, att utvecklas. Den kritiska utvärderingen är således en förutsättning för att strävan skall leda till något, till utveckling.
Men samtidigt gäller att utvecklingen och förbättringen genom den kritiska utvärderingen sker utifrån andras normer och standards. Det är deras kritik som blir grunden för utvecklingen.
I dagarna färdigställde jag en liten skrift där jag ger råd till en akademiker, med den föga uppfinningsrika titeln ’Råd till en akademiker’. Jag skickade skriften till Studentlitteratur. De avböjde publicering med argumentet att skriften inte hade kommersiell potential, dvs, skriften kunde inte ens, efter kritik och omarbetning, bli en säljbar produkt.
Jag tänkte nu den av en akademiker otänkbara tanken, att jag bryr mig inte om vad en förlagsredaktör kan finna för utvecklingsbarhet och vad den kan bidra med genom en kritisk utvärdering. Den möjlighet till god utveckling som kritikens utvärdering kunde ställa ut, stod inte i relation till kravet på mig att, inte blott utföra förändringar, utan t o m anse att förändringarna vore förbättringar.
Jag beslöt mig för att utvecklingen av skriften var färdig. Intet mer behövdes, förutom ett omslag och ett förord. Därefter åtar jag mig själv att sprida skriften. Inte som tryckt skrift, ty jag vill inte använda egna pengar på att trycka något som möjligen kan stå i min bokhylla. Samtidigt vet jag med mig själv att jag idag sällan läser tryckta böcker inom mitt fackområde. Däremot utanför det, som t ex skönlitteratur eller böcker om ateismen, läser jag som tryckta böcker. Till detta kommer att en otryckt elektronisk bok innebär besparingar av jordens resurser. Ett klimatsmart agerande.
Jag är nu i sitsen att jag kan säga att jag har kvar min strävan, ty den är livets självt, men strävans riktning avgör jag själv. Det blir som jag vill. Det är min kritik, min självkritik som gäller. Jag är utgångspunkten och rymmer målet, och vägen däremellan är strävan.
I min strävan behöver jag inte uppfylla andras förväntningar. Jag väljer mina förväntningar själv. Jag har därmed den Kantska autonomin. Kanske blir jag ensam med min skrift, läst av ingen, ingen tar intryck, ingen lyss på råden. Men den är min. I den mån skriften inte uppfyller andras förväntningar, står de att kritisera sig själva, inte mig.
Skriften hittar du på svencollin.se
Den 20 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Den kritiserande värderingens positiva sida är att den ger en möjligheter att utvecklas, att bli bättre, att växa. Jag har omarbetat artikelutkast utifrån reviewers kritik, som gjort artiklarna mycket bättre, och som gett mig nya insikter. Den kritiska utvärderingen leder onekligen till att man blir större, bättre, mer avancerad.
Ett gott liv innebär att man har en strävan, men också att man uppnår sin strävan, att utvecklas. Den kritiska utvärderingen är således en förutsättning för att strävan skall leda till något, till utveckling.
Men samtidigt gäller att utvecklingen och förbättringen genom den kritiska utvärderingen sker utifrån andras normer och standards. Det är deras kritik som blir grunden för utvecklingen.
I dagarna färdigställde jag en liten skrift där jag ger råd till en akademiker, med den föga uppfinningsrika titeln ’Råd till en akademiker’. Jag skickade skriften till Studentlitteratur. De avböjde publicering med argumentet att skriften inte hade kommersiell potential, dvs, skriften kunde inte ens, efter kritik och omarbetning, bli en säljbar produkt.
Jag tänkte nu den av en akademiker otänkbara tanken, att jag bryr mig inte om vad en förlagsredaktör kan finna för utvecklingsbarhet och vad den kan bidra med genom en kritisk utvärdering. Den möjlighet till god utveckling som kritikens utvärdering kunde ställa ut, stod inte i relation till kravet på mig att, inte blott utföra förändringar, utan t o m anse att förändringarna vore förbättringar.
Jag beslöt mig för att utvecklingen av skriften var färdig. Intet mer behövdes, förutom ett omslag och ett förord. Därefter åtar jag mig själv att sprida skriften. Inte som tryckt skrift, ty jag vill inte använda egna pengar på att trycka något som möjligen kan stå i min bokhylla. Samtidigt vet jag med mig själv att jag idag sällan läser tryckta böcker inom mitt fackområde. Däremot utanför det, som t ex skönlitteratur eller böcker om ateismen, läser jag som tryckta böcker. Till detta kommer att en otryckt elektronisk bok innebär besparingar av jordens resurser. Ett klimatsmart agerande.
Jag är nu i sitsen att jag kan säga att jag har kvar min strävan, ty den är livets självt, men strävans riktning avgör jag själv. Det blir som jag vill. Det är min kritik, min självkritik som gäller. Jag är utgångspunkten och rymmer målet, och vägen däremellan är strävan.
I min strävan behöver jag inte uppfylla andras förväntningar. Jag väljer mina förväntningar själv. Jag har därmed den Kantska autonomin. Kanske blir jag ensam med min skrift, läst av ingen, ingen tar intryck, ingen lyss på råden. Men den är min. I den mån skriften inte uppfyller andras förväntningar, står de att kritisera sig själva, inte mig.
Skriften hittar du på svencollin.se
Den 20 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
