Rasismen skall inte normaliseras. Det är slagordet. Så står de rättrådiga samlade och skanderar.
Samtidigt finner man en ung man död på ett torg i Malmö. Mördad. Skjuten. En av alla dessa. Det ger knappt någon rubrik. Det är ju som vanligt.
Det har varit så mycket skjutande och mördande. Numer kallas mördandet för skjutande. Liken ger inte några större rubriker, inga demonstrationståg går på gatorna. Enda undantaget var kvinnan som levde med en tidigare gängkriminell, och som brutalt avrättades med ett skott, strax efter att hon tappat sitt barn. Något större rubriker skapades också när en ung tonåring mördades vid Möllevångstorget.
Men skjutandet har blivit vardag för Malmöbon. Bomberna har också blivit något normalt. Ja, så normalt att det är frånvaron av bomber som noteras. En Malmöit kan fråga, nästan överraskande, ’Det har väl inte varit en enda bomb den här veckan?’
Skjutandet, mördandet, bombandet har blivit normaliserat.
Kontrafaktiskt kan man undra hur rektionerna varit om det hade varit bomber riktade mot Sven Jönssons blomsteraffär och inte Muhammeds Allivs? Om skjutandet skett mot Anna Jönsson, och inte Khaled? Om de mördade hade hettat Håkan och Karin, och inte Ali?
Jag tror att mördandet och skjutandet inte hade normaliserats om det hade varit svenskar som drabbats av det. Än mindre hade det normaliserats om det var svenskar från Limhamn som hade drabbats av våldet.
Jag hävdar att normaliseringen av våldet har skett, inte bara p g a dess frekvens, utan främst p g a vem det drabbar.
Våldet drabbar invandrare och invandrarkriminella. Därför tas det mildare och man låter det bli normaliserat.
Som om en djupt kriminellt belastad Khaled från Rosengård inte skulle ha samma människovärde som Anna från Limhamn. Som om Khaled inte är lika mycket människa som Anna.
Normaliseringen av skjutandet är ett uttryck för en levande rasism och utgör ett markant avsteg från värderingen om människors lika värde.
Lunchen med Åkesson och föreläsningen på Göteborgs universitet sker i ett land där rasismen är normaliserad och människovärdet är relativiserat.
Man tittar åt ett håll och gapar om risken för normalisering, medan man vänder ryggen åt den faktiskt existerande normaliseringen.
Som Shakespeare skrev, fast om vårt grannland: Någonting är ruttet i Sverige.
Och Collin tillägger: Det ruttna finns där man, och mest av allt, de minst anar. Hos dem själva.
Öllsjö den 9 december 2019