Det fanns en tid då jag reste runt på konferenser och var en stolt svensk. Det var ABBA, H&M, IKEA, men framför allt det mänskliga samhället, med vår socialism, som de uttryckte det, vårt välfärdssamhälle, där vi tog hand om varandra.
Idag återvänder jag hem från en konferens i Italien, där jag mött folk från USA, Italien, Tjeckien, Iran, Brasilien och Japan.
Jag är inte stolt längre. De flesta jag talade med, när jag sade att jag var från Sverige, tyckte synd om mig och undrade hur det hade kunnat gå så. Jag undrade vad de menade med så, och fick till svars skjutningar, getton, bomber, och en som t o m trodde att det var inbördeskrig i Sverige.
Dessa människor är forskare som är vana vid att förhålla sig kritiska, så det var inte utsagor från outbildade eller lättlurade människor. De är akademiker, och ofta är dessa mer vänster, enligt den gamla skalan, och därför inte sådana som läser motsvarande Samhällsnytt eller Nya Tider. Ändå presenterade de en bild av Sverige som mer stämmer överens med dessa medias bild, än den bild Morgan Johansson och andra politruker kör ut.
Jag satt där och skämdes. Den gamla stoltheten försökte inte ens tränga sig fram och försöka måla en annan bild. Jo, sade jag, det är sant att tre människor blivit skjutna utanför min dotters port under tre år, varav två dog. Jo, det är sant att i visa områden kör ambulansen in, först sedan polisen eskorterar den. Jo, vi har avlysta bad, där blott kvinnor får bada. Ja, det är sant att en domstol dömt ett företag för att företaget ansåg att en man inte fick diskriminera en kvinna genom att vägra ta henne i handen.
Jag satt där, tidigare van att vara den överlägsne, som hade ett samhälle som hade lyckats. Nu satt jag där och de andra tyckte synd om mig. Stackare, sade de.
Och sedan kom frågan, hur kunde det gå så illa, så snabbt?
Jag försökte undkomma en aning genom att, halvt på skämt, säga att vi lyckats avgränsa problemen till gettona. Där finns kriminaliteten, droger, havererade skolor, trångboddhet. Några frågade om det var platsen där araber, främst muslimer bodde. Ja, sade jag, aningslöst. Och fick sedan en föreläsning i arabisk kultur, som de två hävdade, var i grunden våldsam och utan respekt för andra och fundamentalt intolerant.
Till några fick jag anledning att stolt berätta att jag realiserat en av mina drömmar, genom att jag precis köpt ett hus i Italien. De gratulerade mig och undrade därefter om det var p g a situationen i Sverige. Som om jag nu blivit flykting från mitt eget land.
Det är synd om Sverige och svenskarna, var det intryck som konferensdeltagarna gav mig.
Jag håller med dem.
Och förundras över hur ryktet om Sverige kan ha så kraftigt förändrats på blott 20 år. Som med alla goda rykten, de tar lång tid att bygga upp, men kan raseras mycket snabbt.
Vi måste göra något kraftfullt åt situationen i Sverige. I första hand för att vi skall ta hand om varandra. Men också för att vårt land skall vara attraktivt för andra och inte ett land som man möjligen besöker en dag, för att snabbt gå igenom Gamla stan.
Ferrara den 19 december 2019
Idag återvänder jag hem från en konferens i Italien, där jag mött folk från USA, Italien, Tjeckien, Iran, Brasilien och Japan.
Jag är inte stolt längre. De flesta jag talade med, när jag sade att jag var från Sverige, tyckte synd om mig och undrade hur det hade kunnat gå så. Jag undrade vad de menade med så, och fick till svars skjutningar, getton, bomber, och en som t o m trodde att det var inbördeskrig i Sverige.
Dessa människor är forskare som är vana vid att förhålla sig kritiska, så det var inte utsagor från outbildade eller lättlurade människor. De är akademiker, och ofta är dessa mer vänster, enligt den gamla skalan, och därför inte sådana som läser motsvarande Samhällsnytt eller Nya Tider. Ändå presenterade de en bild av Sverige som mer stämmer överens med dessa medias bild, än den bild Morgan Johansson och andra politruker kör ut.
Jag satt där och skämdes. Den gamla stoltheten försökte inte ens tränga sig fram och försöka måla en annan bild. Jo, sade jag, det är sant att tre människor blivit skjutna utanför min dotters port under tre år, varav två dog. Jo, det är sant att i visa områden kör ambulansen in, först sedan polisen eskorterar den. Jo, vi har avlysta bad, där blott kvinnor får bada. Ja, det är sant att en domstol dömt ett företag för att företaget ansåg att en man inte fick diskriminera en kvinna genom att vägra ta henne i handen.
Jag satt där, tidigare van att vara den överlägsne, som hade ett samhälle som hade lyckats. Nu satt jag där och de andra tyckte synd om mig. Stackare, sade de.
Och sedan kom frågan, hur kunde det gå så illa, så snabbt?
Jag försökte undkomma en aning genom att, halvt på skämt, säga att vi lyckats avgränsa problemen till gettona. Där finns kriminaliteten, droger, havererade skolor, trångboddhet. Några frågade om det var platsen där araber, främst muslimer bodde. Ja, sade jag, aningslöst. Och fick sedan en föreläsning i arabisk kultur, som de två hävdade, var i grunden våldsam och utan respekt för andra och fundamentalt intolerant.
Till några fick jag anledning att stolt berätta att jag realiserat en av mina drömmar, genom att jag precis köpt ett hus i Italien. De gratulerade mig och undrade därefter om det var p g a situationen i Sverige. Som om jag nu blivit flykting från mitt eget land.
Det är synd om Sverige och svenskarna, var det intryck som konferensdeltagarna gav mig.
Jag håller med dem.
Och förundras över hur ryktet om Sverige kan ha så kraftigt förändrats på blott 20 år. Som med alla goda rykten, de tar lång tid att bygga upp, men kan raseras mycket snabbt.
Vi måste göra något kraftfullt åt situationen i Sverige. I första hand för att vi skall ta hand om varandra. Men också för att vårt land skall vara attraktivt för andra och inte ett land som man möjligen besöker en dag, för att snabbt gå igenom Gamla stan.
Ferrara den 19 december 2019
RSS-flöde
