Filmen framställer, som väntat, den tyska påven Benedikt, som kylig och tysk, som fått filmens roligaste replik: ’Tyska skämt behöver inte vara roliga’, medan Franciskus, som levt sitt liv i Argentina, framställs med en varmare personlighet som gillar tango och pizza.
Filmen har fått goda recessioner och är mycket sevärd, bl a för skådespelarnas goda förmåga att lyfta fram kontrasterna mellan dem.
Samtidigt har jag svårt att inte i denna film se de personliga filmer som kom fram efter Andra Världskriget, som visade Hitlers mänskliga sidor. ’The two Popes’ avslutas också med en masscen med likheter till partidagarna i Nürnberg, då den ledaren, precis som ledaren i Rom, stod inför en tusenhövdad, skränande folkmassa.
Filmen nuddar vid pedofilanklagelserna och vid Benedikts något undvikande hanterande av skandalen. Franciskus får i filmen uttala en hårdare ton mot de pedofilanklagade prästerna. I verkligheten har det inte blivit mycket gjort på området. Först i dagarna får vi läsa att påven begär större öppenhet från kyrkans sida.
I filmen får vi veta att Franciskus agerade tvivelaktigt under den Argentinska juntans tid. Inför det våld juntan representerade, böjde sig Franciskus och försökte hålla sig väl med juntan, i akt och mening att bevara organisationen han ledde i Argentina.
I filmen förstår man att Benedikt inser att med honom som påve, riskerar katolska kyrkan att försvagas, medan Franciskus skulle klara av att få kyrkan att överleva. Det ser ut som om han hade rätt. Franciskus reformerar, med den hastighet som kyrkan tycks klara av, vilket är så långsamt att det hart när är svårt att förnimma.
Fransiskus agerar som han agerade tidigare. Med omtanke om organisationen. Med viss rätt, ty vad är poängen med ett rättfärdigt agerande, om organisationen går under? Men då visar han också att han agerar med omtanke om organisationen, och inte i omtanke om offren eller om principer. I filmen kritiserar han Benedikt för att inte se offren, utan för att följa principerna. Men han har som påve inte gjort mycket mer annorlunda. Påven är sannerligen ingen pliktetiker. Han är sann utilitarist, där nyttan räknas i kyrkans värde. Tvingades han välja mellan kyrkan och ett barns oskuld, hade han offrat barnets oskuld.
För påven gäller i första hand kyrkan, i andra hand kommer kanske människorna och principerna.
Ledarens svårighet består i att hantera konflikten mellan att fullgöra det som är organisationens mål, och att få organisationen att överleva. Organisationen, som är ett medel för målet, riskerar alltid att bli målet. Ledaren och de anställda, som blott är medel för att realisera målet, kan bli de som organisationen finns till för.
Påven, om han hade agerat kristet, skulle tagit ordet när han stod på balkongen den första gången som påve och sagt att nu skall vi se till att kondomer sprids i Afrika, så att aids inte sprids mer. Äktenskapet finns till för människorna, så när de inte klarar av att leva tillsammans längre, får de skilja sig. Celibatet är sannolikt en orsak till prästernas övergrepp på pojkar, så nu skall vi överge celibatet. Kärlek ger kärlek, så den som lever i kärlek med en annan person, kan ännu starkare älska gud, oaktat vilkens könskombination som finns hos de som älskar varandra.
Allt detta skulle han kunna ha sagt. Om han hade haft en stark tilltro till de kristna värderingarna, och om han ansett att de är viktigare än alla organisationer och väldiga byggnader i världen. Men han sade det inte, ty han är inte en man av principer, inte en man av kärlek, utan en man för organisationen.
Öllsjö den 29 december 2019