Ja, jag vet att zigenare bör kallas romer. Men romer är ett folk, vilket som helst. Zigenare är de som jag mötte på marknaderna i Hörby och Kivik. Både männen och kvinnorna var vidunderligt vackra. Och med en hållning som presenterade en stolthet av att vara. Det är sådana människor jag kallar zigenare.
Igår var jag i stor panik. Jag hade blivit försenad genom en enorm bilkö och ett intermezzo vid en annan parkering, där bommen vägrade resa sig upp, varför vi i kön fick omständligt backa ut, rakt ut i den heta italienska trafiken.
Jag var på väg till Notarien i Savona, för att där avsluta kontraktsskrivandet avseende ett fantastiskt hus i San Bernardo, en by 2 mil från Savona, upp för de Liguriska höjderna. För mig var detta dagen då en av mina livs drömmar skulle gå i uppfyllelse. Ett hus i Italien, där jag skall kunna filosofera, känna värmen från solen och kulturen, och äta färsk ansjovis.
En dag då jag kände mig rik. Ja, det var jag ju lite tvungen till, ty ett hus i Italien, när man samtidigt har ett hus i Sverige, är ingen billig affär. Men rikedomen kommer också genom att jag nu skulle kunna sitta i en trädgård, med egna olivträd, där man kan sitta i de varma nätterna.
Jag hittade en parkeringsplats i ett parkeringshus, rusade genom gatorna, och lyckades komma fram till Notarien exakt i tid. Därmed tillfredsställde jag italienarnas föreställning att svensken är ordnad och alltid i tid.
Jag höll min bubblande känsla för mig själv. Vi undertecknade papper. Alla tog varandra i hand. 30 minuter efter vi börjat, stod jag utanför, med kontraktet i hand. Det som realiserade en dröm, och som gav en känsla av rikedom.
När jag kom tillbaka till parkeringshuset, efter en cappuccino och en Nutellakaka, fick jag leta en aning, innan jag hittade skylten som angav betalningsmaskinen. Den fanns bakom en dörr.
Jag öppnade dörren. Det var kallt, grått, ruggigt och med ett kallt ljus. Där stod maskinen.
Sidan om satt en zigenerska, med sin pappersmugg. Jag undvek att titta på henne, eftersom jag har principen att den som icke arbetar, skall inte heller äta. Jag läste mig till vad jag skulle göra. Jag stod där med mitt 2-Euromynt, men kunde inte finna inkastet.
Zigenerskan uppfattade min hjälplöshet, och sade något, som jag inte uppfattade. Jag tittade på henne. Hon log mot mig och pekade mot maskinen, var inkastet var.
Jag såg hur oändligt vacker hon var. Jag måtte ha fastnat en aning med blicken, där jag stod, mitt fån och hade fastnat i hennes ögon, ty hon log lite till och nu log också ögonen.
I det ögonblicket kändes det som att två människor såg varandra. Visst lär sig tiggare att le, men det ansiktet jag såg, när jag fastnade med min blick, var ett ansikte som såg mig, inte bara min plånbok. Ja, kanske inte ens den, i just det ögonblicket.
Jag lade i mina mynt i maskinen och fick tillbaka biljetten och 40 cent.
Man skall vara sann mot sina principer. Jag tänkte att hon hade hjälp mig. Så jag tog ett 2 Euromynt och lade i hennes mugg. Jag vände mig snabbt bort och gick mot dörren. Jag hörde henne säga någonting, men uppfattade inte vad. Jag kände kylan i rummet mycket distinkt. I rummet där zigenerskan satt, en människa av kött och blod. Som nästan skrattade åt mig när jag såg henne. I den kylan satt hon och hade sitt liv. Jag öppnade dörren och gick ut.
En människa, så oerhört vacker att hon skulle kunna åka till Milano och gå på the cat-walk. Som skulle kunna ta hand om människor i olika situationer, ty hennes leende får allt att verka så futilt.
En ung kvinna med oerhörda möjligheter. Som sitter i ett kallt, ruggigt parkeringshus.
Jag har absolut ingen aning varför hon satt där. Men jag har en hypotes. Att hon är förnedrad och exploaterad av en inferior kultur, där man befinner sig, självvalt och utkastad, i samhällets yttersta utkant. I ett kallt parkeringshus.
Jag åkte upp till det som nu var mitt italienska hus och öppnade en vinflaska, för att celebrera. Jag såg hennes ansikte, hennes glädje av att ha hjälpt mig. Om jag bara hade kunnat hjälpa henne. Men kulturen är vårt fängelse. Det modet som krävs för att befria sig från kulturen, är oerhört. Hon hade det inte.
Då kanske du säger att hon inte ville befria sig från kulturen. Nej, så dominant är jag att jag tar mig rätten att säga att en kultur som alltid leder till utanförskap och kalla parkeringshus, är en kultur som man måste vilja befria sig från. Vill man inte det, beror det på att man inte ser, eller tillåts se möjligheterna.
En dag senare, idag, satt jag på en av husets balkonger och rökte min cigarr. Jag har ingen välståndsskam, ty jag vet vad jag och min kvinna gjort för att få välståndet. Men jag känner en sådan oerhörd ilska mot mänskliga kulturer som så illa behandlar sina människor. Och mot kulturförtrycket tycks inget gå att göra. Zigenerskan, med empatin att känna min frustration att inte hitta inkastet, med sin hisnande skönhet, tycks vara dömd att sitta i parkeringshuset.
San Bernardo 14 december 2019
Igår var jag i stor panik. Jag hade blivit försenad genom en enorm bilkö och ett intermezzo vid en annan parkering, där bommen vägrade resa sig upp, varför vi i kön fick omständligt backa ut, rakt ut i den heta italienska trafiken.
Jag var på väg till Notarien i Savona, för att där avsluta kontraktsskrivandet avseende ett fantastiskt hus i San Bernardo, en by 2 mil från Savona, upp för de Liguriska höjderna. För mig var detta dagen då en av mina livs drömmar skulle gå i uppfyllelse. Ett hus i Italien, där jag skall kunna filosofera, känna värmen från solen och kulturen, och äta färsk ansjovis.
En dag då jag kände mig rik. Ja, det var jag ju lite tvungen till, ty ett hus i Italien, när man samtidigt har ett hus i Sverige, är ingen billig affär. Men rikedomen kommer också genom att jag nu skulle kunna sitta i en trädgård, med egna olivträd, där man kan sitta i de varma nätterna.
Jag hittade en parkeringsplats i ett parkeringshus, rusade genom gatorna, och lyckades komma fram till Notarien exakt i tid. Därmed tillfredsställde jag italienarnas föreställning att svensken är ordnad och alltid i tid.
Jag höll min bubblande känsla för mig själv. Vi undertecknade papper. Alla tog varandra i hand. 30 minuter efter vi börjat, stod jag utanför, med kontraktet i hand. Det som realiserade en dröm, och som gav en känsla av rikedom.
När jag kom tillbaka till parkeringshuset, efter en cappuccino och en Nutellakaka, fick jag leta en aning, innan jag hittade skylten som angav betalningsmaskinen. Den fanns bakom en dörr.
Jag öppnade dörren. Det var kallt, grått, ruggigt och med ett kallt ljus. Där stod maskinen.
Sidan om satt en zigenerska, med sin pappersmugg. Jag undvek att titta på henne, eftersom jag har principen att den som icke arbetar, skall inte heller äta. Jag läste mig till vad jag skulle göra. Jag stod där med mitt 2-Euromynt, men kunde inte finna inkastet.
Zigenerskan uppfattade min hjälplöshet, och sade något, som jag inte uppfattade. Jag tittade på henne. Hon log mot mig och pekade mot maskinen, var inkastet var.
Jag såg hur oändligt vacker hon var. Jag måtte ha fastnat en aning med blicken, där jag stod, mitt fån och hade fastnat i hennes ögon, ty hon log lite till och nu log också ögonen.
I det ögonblicket kändes det som att två människor såg varandra. Visst lär sig tiggare att le, men det ansiktet jag såg, när jag fastnade med min blick, var ett ansikte som såg mig, inte bara min plånbok. Ja, kanske inte ens den, i just det ögonblicket.
Jag lade i mina mynt i maskinen och fick tillbaka biljetten och 40 cent.
Man skall vara sann mot sina principer. Jag tänkte att hon hade hjälp mig. Så jag tog ett 2 Euromynt och lade i hennes mugg. Jag vände mig snabbt bort och gick mot dörren. Jag hörde henne säga någonting, men uppfattade inte vad. Jag kände kylan i rummet mycket distinkt. I rummet där zigenerskan satt, en människa av kött och blod. Som nästan skrattade åt mig när jag såg henne. I den kylan satt hon och hade sitt liv. Jag öppnade dörren och gick ut.
En människa, så oerhört vacker att hon skulle kunna åka till Milano och gå på the cat-walk. Som skulle kunna ta hand om människor i olika situationer, ty hennes leende får allt att verka så futilt.
En ung kvinna med oerhörda möjligheter. Som sitter i ett kallt, ruggigt parkeringshus.
Jag har absolut ingen aning varför hon satt där. Men jag har en hypotes. Att hon är förnedrad och exploaterad av en inferior kultur, där man befinner sig, självvalt och utkastad, i samhällets yttersta utkant. I ett kallt parkeringshus.
Jag åkte upp till det som nu var mitt italienska hus och öppnade en vinflaska, för att celebrera. Jag såg hennes ansikte, hennes glädje av att ha hjälpt mig. Om jag bara hade kunnat hjälpa henne. Men kulturen är vårt fängelse. Det modet som krävs för att befria sig från kulturen, är oerhört. Hon hade det inte.
Då kanske du säger att hon inte ville befria sig från kulturen. Nej, så dominant är jag att jag tar mig rätten att säga att en kultur som alltid leder till utanförskap och kalla parkeringshus, är en kultur som man måste vilja befria sig från. Vill man inte det, beror det på att man inte ser, eller tillåts se möjligheterna.
En dag senare, idag, satt jag på en av husets balkonger och rökte min cigarr. Jag har ingen välståndsskam, ty jag vet vad jag och min kvinna gjort för att få välståndet. Men jag känner en sådan oerhörd ilska mot mänskliga kulturer som så illa behandlar sina människor. Och mot kulturförtrycket tycks inget gå att göra. Zigenerskan, med empatin att känna min frustration att inte hitta inkastet, med sin hisnande skönhet, tycks vara dömd att sitta i parkeringshuset.
San Bernardo 14 december 2019
RSS-flöde
