Så vandrar vi fortsatt på åtskillnadens väg.
Vi har gjort det tidigare. Vi gör det nu. Och förväntas fortsätta göra det.
Det fanns en tid då åtskillnaden trycktes undan. Av Tillsammanspolitiken.
Alla, inte bara de med pengar, fick badrum och innetoalett.
Fler och fler, kanske inte alla, fick möjligheter att pröva sina förmågor på universiteten.
Skolan blev till för alla, inte blott de som kunde muta läraren med smör.
Sjukvård blev inte en möjlighet för de rika, utan en rättighet för alla.
Tillsammans, alla, var budkavlen som gick.
Så inte nu. Eller snarare, så inte sedan 80-talet. Då åtskillnaden började.
Under förevändning av Val, skapades åtskillnad. Med 90-talet kom skolvalet, som möjliggjorde åtskillnad. Nu kunde man välja till, och därmed välja från, de man inte önskade. Man kunde välja in sitt barn i en gemenskap av exakt likasinnade.
Skolvalet var den första reellt fungerande åtskillnadspolitiska åtgärden.
Man skulle äga sin bostad, var argumentet för nästa åtskillnad, där man privatiserade tidigare hyreslängor, vilket möjliggjorde att blott de med lånemöjlighet i banken, och med modet till lite risktagande, kunde bo tillsammans, åtskilda från de andra.
Segregationen blev den andra reellt fungerande åtskillnadspolitiska åtgärden.
Staten krymptes och blev reducerad till en finansieringslösning för åtskillnadspolitiken, där de kraftfulla kunde utnyttja privatiseringarna och skattesystemet, inte minst genom avdragen ROT och RUT.
På toppen av detta kom sedan identitetspolitikens nyrasism och extrema åtskillnad, som idag firar sådana triumfer, som t ex när Linnéuniversitetet stolt förkunnar att de numer har könslikgiltiga duschrum i Kalmar, vilket innebär att de tidigare två duschrummen, där män och kvinnor var åtskilda, nu har blivit enskilda duschrum, där en, och blott en individ kan duscha samtidigt. Den extrema åtskillnaden, där ingen är tillsammans längre.
Vad heter åtskillnad på engelska? Jo, det heter apart. Från det ordet är ordet för åtskillnadspolitik skapat.
Apartheid.
Albisola den 12 december