FN har gett ut en barnkonvention. Den blir allmän lag i Sverige imorgon. Trots Lagrådets initierade motstånd. Genom denna lag tar Sverige ett kliv mot hedersamhället och klankulturen.
Punkt fem lyder ” Konventionsstaterna ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller, där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.”
Barnets ses inte som egen individ utan som någon som är underkastad föräldrarnas eller den utökade familjen, ytterst klanen. Rättigheterna föräldrarna och ytterst klanen har i några stadgar i konventionen, men ytterst ges alltid hänvisningar till lokal sedvänja. Där hederskulturen är sedvänja, där får den råda och ge barnet ledning.
Punkt 13 lyder ”Barnet ska ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.”
Detta låter utmärkt. Men sedan fortsätter det med:
”Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga: (a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende, eller, (b) för att skydda den nationella säkerheten, rättsordningens grunder (ordre public) eller folkhälsan eller den allmänna moralen.”
Restriktionen från (a) känner vi igen från vår egen lag, att vi inte ärekränka folk. Det får inte heller barn göra. Vår inskränkning kring hets mot folkgrupp tycks inte gälla barnen. Däremot kommer sedan klanen in, dvs den religiösa strängheten, att barn inte får uttala något som kan hota den allmänna moralen. Ett barn får således inte plädera för homosexuellas rätt till sin kärlek i muslimska länder.
Punkt 14 börjar också bra: ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”
Utmärkt. Det tycks säga att det är barnet som väljer sin religion, ingen annan. Utmärkt. Här finns individen identifierad. Ingen, varken stat eller familj, ja, inte ens klanen får säga till barnet vilken religion den skall ha.
Men sedan kommer klanen in: ”Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt”.
Där gick religionsfriheten ut genom fönstret, ty det är klanen som bestämmer, förlåt, det är klanen som ger ledning.
Konventionen undviker noga att definiera vad ledning är, och hur ledningen står i förhållande till barnets friheter och rättigheter.
De flesta av oss ser behovet av ledning. Om en treåring vill prova hur det är att hoppa från en 100 meter hög klippa, ner i havet, har föräldern rätt att hindra barnet från att utöva sin frihet att hoppa. Men, i just detta fall anser nog de flesta av oss att alla, inte bara föräldrarna eller klanmedlemmarna, har den rätten.
Men ordet ledning är gummiordet som medger föräldrar och klan rätten att utöva ett inflytande som somliga av oss skulle kalla förtryck och inte ledning. Varje flicka skall ha sin slöja. Hur många har ställts inför valet, vill du bära slöjan eller ej? Hur många fyra-åringar ställs inför valet: Vill du följa med till kyrkan eller inte?
Barnkonventionen smugglar in en konservativ syn på barn som föräldrars och klanens egendom. Den kommer att brukas för att öka förtrycket av barn, inte för att befria dem. Den behövs inte. Den leder oss tillbaka till förmedeltida ledning av barn.
Året 2020 börjar där jag inte vill vara med. När klansamhället gör sitt intåg.
Jag får därför önska dig Nytt År, men Gott blir det nog inte. I alla fall inte för barnen.
Öllsjö den sista dagen på detta decennium
Punkt fem lyder ” Konventionsstaterna ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller, där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.”
Barnets ses inte som egen individ utan som någon som är underkastad föräldrarnas eller den utökade familjen, ytterst klanen. Rättigheterna föräldrarna och ytterst klanen har i några stadgar i konventionen, men ytterst ges alltid hänvisningar till lokal sedvänja. Där hederskulturen är sedvänja, där får den råda och ge barnet ledning.
Punkt 13 lyder ”Barnet ska ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.”
Detta låter utmärkt. Men sedan fortsätter det med:
”Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga: (a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende, eller, (b) för att skydda den nationella säkerheten, rättsordningens grunder (ordre public) eller folkhälsan eller den allmänna moralen.”
Restriktionen från (a) känner vi igen från vår egen lag, att vi inte ärekränka folk. Det får inte heller barn göra. Vår inskränkning kring hets mot folkgrupp tycks inte gälla barnen. Däremot kommer sedan klanen in, dvs den religiösa strängheten, att barn inte får uttala något som kan hota den allmänna moralen. Ett barn får således inte plädera för homosexuellas rätt till sin kärlek i muslimska länder.
Punkt 14 börjar också bra: ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”
Utmärkt. Det tycks säga att det är barnet som väljer sin religion, ingen annan. Utmärkt. Här finns individen identifierad. Ingen, varken stat eller familj, ja, inte ens klanen får säga till barnet vilken religion den skall ha.
Men sedan kommer klanen in: ”Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt”.
Där gick religionsfriheten ut genom fönstret, ty det är klanen som bestämmer, förlåt, det är klanen som ger ledning.
Konventionen undviker noga att definiera vad ledning är, och hur ledningen står i förhållande till barnets friheter och rättigheter.
De flesta av oss ser behovet av ledning. Om en treåring vill prova hur det är att hoppa från en 100 meter hög klippa, ner i havet, har föräldern rätt att hindra barnet från att utöva sin frihet att hoppa. Men, i just detta fall anser nog de flesta av oss att alla, inte bara föräldrarna eller klanmedlemmarna, har den rätten.
Men ordet ledning är gummiordet som medger föräldrar och klan rätten att utöva ett inflytande som somliga av oss skulle kalla förtryck och inte ledning. Varje flicka skall ha sin slöja. Hur många har ställts inför valet, vill du bära slöjan eller ej? Hur många fyra-åringar ställs inför valet: Vill du följa med till kyrkan eller inte?
Barnkonventionen smugglar in en konservativ syn på barn som föräldrars och klanens egendom. Den kommer att brukas för att öka förtrycket av barn, inte för att befria dem. Den behövs inte. Den leder oss tillbaka till förmedeltida ledning av barn.
Året 2020 börjar där jag inte vill vara med. När klansamhället gör sitt intåg.
Jag får därför önska dig Nytt År, men Gott blir det nog inte. I alla fall inte för barnen.
Öllsjö den sista dagen på detta decennium
RSS-flöde
