Jag mötte min gamla redovisnings- och finanslärare (ja, det var på den tiden då redovisning och finansiering ansågs vara praktiska och tillhörde samma gren, innan finansfolket från nationalekonomi invaderade med sin aktieägarideologi). Även om han såg äldre ut, främst genom en något böjd rygg, såg jag det ansikte jag alltid hade sett. Ett vänligt, men krävande ansikte.
Han hade samma inflytande på mig som en annan legendarisk lärare på företagsekonomen i Lund, Allan T Malm. Bägge var kända för att ställa hårda krav. Bägge krävde att man inte bara rabblade teori och utsagor, utan att man tänkte. Hos dem var okunnig och dum två skilda saker. Kunnig, i bemärkelsen att minnas diagram och formler och teoretiska utsagor, var bra, men blott som en förutsättning, som inte räckte långt. Kunnig och smart, dvs att ha förmåga att förstå det man kunde, det man mindes, var förutsättningen för att kunna vinna gillande hos dessa.
I mina mest rosenröda stunder, när jag idag möter studenter, vill jag att de skall vara engagerade i ämnet, att de skall ha en vilja att lära sig, för egen tillfredsställelse och utveckling.
Men jag inser att en del av inlärningen handlar om examinationen, att passera och komma vidare.
Men jag inser också att det finns ett annat motiv. Låt oss kalla det LOA-Malm-effekten, LM-effekten, så har vi ett namn på fenomenet.
Ty när jag idag drar mig till minnes min insats, så var formeln för min prestation så här:
Prestation=Ämnesintresse+Examinationsbehovet+LM-effekten.
Jag presterade olika mycket beroende på hur intressant ämnet var.
Jag presterade olika mycket beroende på hur examinationen var, svår eller lätt.
Jag presterade olika mycket beroende på hur mycket jag ville framstå inför läraren. En lärare som var mig likgiltig, skapade en mycket låg LM-effekt. LOA och Malm, däremot, skapade en mycket stor LM-effekt.
Inför LOAs vänliga ansikte, ville man inte framstå som en idiot som bara mindes. Jag hade flera gånger muntliga examinationer med honom. Jag minns känslan hans ögon gav mig efter att jag svarat på en fråga, när jag såg i hans ögon att jag kanske visat att jag mindes, men inte att jag begripit. Då jag tog upp tråden igen och försökte visa att jag begripit. Inte för glädjen i att begripit. Inte för att komma över en Godkänd-punkt. Utan för att få den blicken som sade att den där Sven-Olof, han är ändå inte så dum.
Idag tror jag på LM-effekten, att studenter ibland kan prestera, om respekten finns där, för att just få ett gillande av den person som studenten respekterar. Läraren skall därför skapa respekt, för att kunna utnyttja LM-effekten. Den lärare som kan skapa respekten, som gör att studenterna presterar, inte för livet, inte för tentan, utan för lärarens gillande, förmår få ut mer prestation av studenten. Och därmed lär sig studenten mer för livet, utan att avse det.
Öllsjö den 11 december 2019
Han hade samma inflytande på mig som en annan legendarisk lärare på företagsekonomen i Lund, Allan T Malm. Bägge var kända för att ställa hårda krav. Bägge krävde att man inte bara rabblade teori och utsagor, utan att man tänkte. Hos dem var okunnig och dum två skilda saker. Kunnig, i bemärkelsen att minnas diagram och formler och teoretiska utsagor, var bra, men blott som en förutsättning, som inte räckte långt. Kunnig och smart, dvs att ha förmåga att förstå det man kunde, det man mindes, var förutsättningen för att kunna vinna gillande hos dessa.
I mina mest rosenröda stunder, när jag idag möter studenter, vill jag att de skall vara engagerade i ämnet, att de skall ha en vilja att lära sig, för egen tillfredsställelse och utveckling.
Men jag inser att en del av inlärningen handlar om examinationen, att passera och komma vidare.
Men jag inser också att det finns ett annat motiv. Låt oss kalla det LOA-Malm-effekten, LM-effekten, så har vi ett namn på fenomenet.
Ty när jag idag drar mig till minnes min insats, så var formeln för min prestation så här:
Prestation=Ämnesintresse+Examinationsbehovet+LM-effekten.
Jag presterade olika mycket beroende på hur intressant ämnet var.
Jag presterade olika mycket beroende på hur examinationen var, svår eller lätt.
Jag presterade olika mycket beroende på hur mycket jag ville framstå inför läraren. En lärare som var mig likgiltig, skapade en mycket låg LM-effekt. LOA och Malm, däremot, skapade en mycket stor LM-effekt.
Inför LOAs vänliga ansikte, ville man inte framstå som en idiot som bara mindes. Jag hade flera gånger muntliga examinationer med honom. Jag minns känslan hans ögon gav mig efter att jag svarat på en fråga, när jag såg i hans ögon att jag kanske visat att jag mindes, men inte att jag begripit. Då jag tog upp tråden igen och försökte visa att jag begripit. Inte för glädjen i att begripit. Inte för att komma över en Godkänd-punkt. Utan för att få den blicken som sade att den där Sven-Olof, han är ändå inte så dum.
Idag tror jag på LM-effekten, att studenter ibland kan prestera, om respekten finns där, för att just få ett gillande av den person som studenten respekterar. Läraren skall därför skapa respekt, för att kunna utnyttja LM-effekten. Den lärare som kan skapa respekten, som gör att studenterna presterar, inte för livet, inte för tentan, utan för lärarens gillande, förmår få ut mer prestation av studenten. Och därmed lär sig studenten mer för livet, utan att avse det.
Öllsjö den 11 december 2019
RSS-flöde
