Men de nya avsnitten får min kropp att skaka. Nu befinner sig historien i 1968, med de radikala studenterna. I centrum är en dansk revolutionär, John, som håller flammande tal om arbetarnas revolution, som organiserar demonstrationer, och som får allas beundran, inte minst kvinnornas. Jag klarar knappt av att se honom. Han får mitt klasshat att forsa fram från sin sedan flera år bortglömda källa. Mina forsande klasshatkänslor blockerar mig från att se vad som sker. Minnen väller fram. Jag knyter min näve och bankar på fåtöljens karm. Jag muttrar hycklare, hycklare, din moraliska tomhet. Ditt vacuum av moral.
Jag återupplever min studenttid.
Januari 1978. På Parentesen, ett studentboende i centrala Lund. Det skulle bli fest i korridorsköket. Jag gick in och satte mig i soffan och satte brännvinsknattingen på bordet. Jag hade studerat matematik min första termin i Lund och då varit så uppfylld av ekvationer och analys att jag hade varit helt asocial. På något sätt insåg jag att jag inte ville ha det så, varför jag bestämde mig för att skriva in mig på ekonomprogrammet för att bli någon, men också för att återvända till människorna, för att bli social.
Jag gick ut i korridorköket och tänkte börja festa. Så som jag festade hemma. En knatting av brännvin som man drack under kvällen. Precis lagom för mig och min vana. De tuffaste killarna i gänget där hemma drack en sjutiofemma.
Jag satte mig i soffan, längst ut till vänster, trots att den var tom.
Mittemot mig satt EkaLars, en student på sopis, traditionellt klädd, med växtfärgad tröja och pösiga byxor. Sidan om honom satt Bibbi-gottis, också hon från Växjö, också hon i växtfärgad tröja och pösiga byxor. De bägge var kraftfullt engagerade i en kommunistisk förening (minns inte riktigt vilken bokstavskombination det var, men jag tror de tillhörde den milda varianten, Vpk).
Jag kommer aldrig att glömma hans ansikte och hans ord. Aldrig. Det intermezzot har närt mitt klasshat.
Han tittade på min flaska och tittade sedan på mig. Hans ansikte uttryckte förakt och avstånd. Han sade med fnysande röst: ”Sån arbetarromantik.” Sedan vände han sig bort med avsmak och började prata med Bibbi Gottis.
Jag hade gått ut i köket för att vara social, för att vara tillsammans. Nu satt jag där med min flaska och kände mig naken, utsatt och ohyggligt ensam.
Där slutar mitt minne. Jag har försökt minnas vad jag gjorde. Men jag kan inte komma ihåg. Jag tror, eller snarare, jag hoppas att jag satt kvar.
Jag lyckades dock bli, om inte vän med dem, men i alla fall kamratlig, så vi, de revolutionära och jag, festade sedan tillsammans och hade volleyboll tillsammans en kväll i veckan. Jag gick över till Chatelet. Jag smälte därmed in lite. Men jag var ju SSU:are, så revolutionärerna sparade mig aldrig från de värsta invektiv de hade, reformist, revisionist. Blott en gång kom jag i nästan våldsam strid mot en av dem, VidbrännarBengt, som var SKP:are och hävdade att det var korrekt och bra för revolutionen, den oundvikliga, att arbetarna fick det sämre, så att de verkligen erfor ondskan i kapitalismen. Jag tyckte det var absurt att önska människor försämringar.
En del av dessa sitter idag med betydligt dyrare viner, i sina villor, med sina resor. En av dem träffade jag. Han skrattade gott och drömde sig tillbaka: Det var tider då. Välsituerad. Resterna av hans engagemang är 100 kronor på autogirot till Rädda Barnen. Från motstånd till total acceptans. En moralisk och politisk vindflöjel, en opportunist. En man som inte får min respekt. En man som får mitt klasshat.
Öllsjö den 19 november 2019