Men kan något bero på understödjande strukturer?
Många kvinnor disputerar. Jag har inte någon statistik, men jag betvivlar att de tar längre tid på sig än männen. Kanske t o m kortare. Varför stoppas de inte där av patriarkala normer och av sina livsval, t ex att fokusera på familj? Det förefaller som om stoppet och hindren kommer efter disputationen. De når kanske docentskapet, men inte längre.
Det som kännetecknar disputationen är att det föregås av en ganska hårt strukturerad gång, med kurser och obligatoriska seminarier, och med en eller flera handledare som har som uppgift att utveckla doktoranden.
Efter disputationen finns oftast en tyst, osynlig norm att handledaren bör befrämja sin doktorands utveckling, men nu betydligt mindre strukturerat och utan kurser och obligatoriska seminarier som ramar in utvecklingen.
Efter docentskapet är individen utelämnad helt åt sig själv, enligt de tysta normerna. Nu är individen ju tänkt att vara helt självständig.
Ligger förklaringen på kvinnors lägre förmåga att klättra på akademins stege med att understödet minskar, och därmed minskar deras kraft att utnyttja sin förmåga? Eller uttryckt på annat sätt, skulle andelen kvinnliga professorer öka om det fanns en väl strukturerad karriärväg, med drivande och understödjande inslag, likt forskarutbildningen?
Någon kan invända att man som doktor skall klara sig själv och kunna agera självständigt, och inte skall behöva en curlande omgivning. Jovisst, det är sant, men samtidigt är det också sant att avhandlingen, som resultat av forskarutbildningen, skall ju vara en självständig produkt, dvs det är möjligt att vara i en strukturerad karriärsprocess, utan att för den skull vara osjälvständig.
Akademier borde därför överväga att ha strukturerade karriärvägar, liknande forskarutbildningen. Inte för kvinnor, utan för de som man tror har kapaciteten.
Öllsjö den 16 november 2019