Men vi vet alla som varit utomlands, att seder kan vara svåra att avtäcka, att upptäcka och att följa.
Ett utmärkt exempel på detta presenterades en dag på Facebook, på en sida som enbart är till för förlöjligande och skämt.
Michel Sjögren, en person jag inte känner, skrev där: ”Hur man skiljer fest från högtid i Sverige: Titta på bordet, står det sill där? Ja: högtid. Nej: fest.”
Huvudet på spiken. När jag ser på mina egna festligheter, tenderar det att vara en sanning.
Julen och Midsommarafton är otänkbara utan sillen. Samtidigt som sill på bordet på min födelsedagsfest är lika otänkbar.
Innan jag läste hans inlaga hade jag aldrig tänkt på det. Efter att ha läst det inser jag att det är sant.
Starka traditioner är sådana som lever i oss, som är en sådan självklar del i våra liv, att vi inte tänker på dem. De är nästan lika självklara som att andas. Vi tänker aldrig på att vi andas och att vi skall andas. Förutom de fåtal gånger vi dyker under vattnet och tänker att jag snart har slut på luften och måste upp till ytan. Vi andas bortåt 6307200 gånger per år, och tänker på vår andning, kanske två, tre av de gångerna. Det hade varit ogörligt för oss att leva om vi hade behövt tänka på vår andning inför varje andning.
Traditioner har den likheten, att väl de lärts in, är de en lika naturlig del som andningen.
Tänk dig nu en invandrare som är bjuden på sin första fest, t ex julafton, där sillen serveras och har en framskjuten plats. När den bjuder tillbaka, försöker den visa sig vara integrerad, och bjuder på sill. När vi kommer, som bär på traditionen i oss, oreflekterat, blir vi överraskade, och kanske inte ens tar av sillen, ty det är ju fest och inte högtid.
Sillen lär oss därför två saker. Vi lär oss om våra egna traditioner. Vi lär oss att fara fram med omtanke och försiktighet när vi hävdar: Ta seden dit du kommer.
Öllsjö den 15 november 2019