Bägge två, Apoteksgruppen och Evry, säljer en tjänst. Den utmärks av att inte kunna granskas förrän den är köpt. Den är till sin natur sådan, att man köper grisen i säcken. Det är inte som när du köper en begagnad bil, som du tar på provtur för att se hur den uppför sig. Det kan förvisso fortfarande finnas dolda fel i bilen, men du kan se att den startar, vilket var felet med Apoteksgruppen, som inte fick igång sin tjänst, eller att den inte går fortare än 50 km/h, vilket var problemet med Evry, som inte levererade trovärdig statistik.
Den som köper tjänsten måste därför inhämta information om hur företaget tidigare agerat för att kunna bedöma om deras tjänster kan vara trovärdiga, dvs försöka skåda grisen i säcken innan säcken öppnas. Den måste också vara varse hur kontraktet är utformat, så det inte finns incitament till genvägar, med risk för kvalitetsbrister. Slutligen, den måste vara som en hök och se till att de får den utlovade tjänsten.
I fallet med Apoteksgruppen var det inte så svårt att se att man inte fick tjänsten. Det kom inget material. I Evrys fall var det svårare, då de fick siffror, som de ju ville ha. Dock med bristen att de inte var korrekta.
I bägge fallen tycks inköparen gått hårt på priset. Bägge företagen gav uppseendeväckande låga bud. Medan upphandlaren kan vara stursk och säga att ett lågt bud är deras problem, bara de levererar tjänsten. Ett lågt bud är bra för den köpande verksamheten, som då sparar pengar som de kanske inte har, eller som de kan använda till annat. Om man kan välja mellan att köpa ett rött fint äpple för 3 kronor eller 5 kronor, då tar man självfallet äpplet för 3 kronor, och kan använda två-kronan till annat.
Problemet i bägge fallen är att de inte kunde veta om de skulle få ett äpple. I bägge fallen kan man säga att de fick ett äpple. Men det var bara en bit av ett äpple i fallet med Apoteksgruppen, och det var ett ruttet äpple som Evry levererade.
Upphandlarna var giriga. De tog det lägsta anbudet och såg ut att tjäna pengar, relativt de andra anbuden. De insåg inte att de, genom att ta ett så lågt anbud, gav leverantörerna incitament att trixa med tjänsten, att inte leverera tjänsten som det var tänkt och avsett. När anbudet var taget, hade det säljande företaget ingen möjlighet att påverka intäkterna, blott kostnaderna. Eftersom bägge företagen är kapitalistiska, dvs söker avkastning, så får de incitament att påverka kostnaderna. Och de påverkade kostnaderna. Till priset av icke-leveranser av material och bristfälliga leveranser av statistikdata.
Upphandlarens girighet och säljarens girighet gav tillsammans inställda operationer och felaktig statistik. Kvaliteten, att verkligen leverera den efterfrågade varan, blev sekundär. Girigheten var primär.
Statens kostnadspress, sannolikt drivet av upphandlingsreglementet, och de kapitalistiska företagens vinstintresse, gifte sig till en brygd av totalt misslyckande.
Det krävs ett helt nytt blogginlägg för att visa på att alternativet, att staten själv tar hand om materialflödet och dataskapandet, inte nödvändigtvis ger bättre utfall. I företagsekonomin arbetar vi ofta med två former av utbyten. Marknaden, som i de här två fallen, helt misslyckades, och hierarkin, som ett annat blogginlägg skulle kunna visa också skulle kunna misslyckas.
Men det finns en tredje form för utbyten, som vi för enkelhetens skull, men något oegentligt, vi kan kalla för professionen, skulle kunna var en lösning. Den kräver dock ytterligare blogginlägg för att visa på som möjlighet. Idag är den emellertid under så stark attack i dagens samhälle, att det är bortkastad tid att försöka visa på dess förträfflighet.
Vi får därför leva med de ökade risker i samhället som privatisering medför. Dessa två fall visar på dess misslyckande. Skolan visar på dess misslyckande. Eller, om vi vill vara vänliga kan vi kalla det för risker.
Öllsjö den 18 november 2019