Imamerna släpptes fria. De förlorade sitt uppehållstillstånd, men fick gå kvar på den svenska jorden. Trots att staten, både säkerhetspolisen och regeringen, fann att de utgör ett hot mot den svenska jorden och Sverige.
Det kan inte bara vara jag som är helt oförstående inför att man kan släppa fri en människa som utgör ett hot mot Riket.
Det än mer anmärkningsvärda i saken är att dessa individer är så vidriga, och utgör sådant hot mot mänsklig verksamhet, att ingen stat tycks vilja ha dem. Då sitter Sverige med Svarte-Petter, ty vi är så öppna, så toleranta, så goda, att vi accepterar fascister, de som utgör ett hot mot vårt samhälle.
Men det är dock en sanning med modifikation. Fascister som tillhör den gren av fascism som blott betecknas som politisk, accepteras inte. Nazister och riktiga italienska fascister, de får inte bära sina symboler, och hade de agerat med den intensitet som imamerna, hade de åkt ut ur landet eller in i finkan.
Men imamerna rider på vanföreställningen att religion är något förmer och något annat än ideologi. Imamerna kan delvis rida på den märkliga sak vi kallar religionsfrihet.
Tricket för en fascist är att få sin ideologi betecknad som religion. Då går man fri från mycket. Då får man uttala dödshot mot grupper, det som annars skulle betecknas som hets mot folkgrupp. Då får man lov att vara hur mycket sexist man önskar. Då får man t o m bidrag från staten.
Varför har en viss typ av ideologi, den religiösa, fått frikort i rasism och sexism? Att kallas för religion ger betydligt större frihetsgrader än att vara det man är, en politisk ideologi. Att vara islam ger större rättigheter och möjligheter, än att vara nazism. Trots att de i sina tal, i sina texter och i sin praktik, kan vara likvärdiga.
Nazism, fascism, kommunism, judendom, kristendom och islam är samtliga ideologier av samma skrot och korn. De ger människan en plats i universum och historia. De ger individen en mening med sitt liv. De har normer som blir en etik. Och framför allt, de är totalitära, ty de pekar på en urkraft, jahve, gud, allah, partiet, führern. De betonar samtliga lydnad.
Det de har gemensamt är att de förgör det som är det mänskliga, hennes frihet. Förvisso erkänner de människans frihet, men den skall blott användes till en sak, att underkasta sig. Samtliga fem har friheten för att ha friheten att underkasta sig. Använder man friheten till annat än att underkasta sig, väntar Sibirien, koncentrationsläger, och helvete.
Genom att negera det som är människa, är de samtliga människans fiende nummer ett.
Varför har då tre av dem lyckats få en särprägel, och t o m fått en egen frihet, religionsfrihet, som inte ankommer de andra?
Det som skiljer dem åt är det icke-närvarande. Nazismen och kommunismen tillber det närvarande, partiet eller Führern, medan de abrahamitiska religionerna tillber det frånvarande, jahve, gud eller allah. De religiösa pekar på det frånvarande, det som kommer när tiden slutar, himmelen och helvetet, medan nazister och kommunister vill bygga himlen på jorden. Men denna skillnad, himmel på jorden eller efter jordens undergång, motiverar knappast att man särbehandlar dem.
Kan det vara en fördomsfull tanke om svaghet? Att många som är religiösa är svaga, som behöver trösten i guden, i helgonet, i himlen, för att orka leva sitt liv på jorden. Denna fördomsfulla tro på de svaga, ger de religiösa en särstatus. Trots att de svaga exploateras av de starka, de som organiserar kyrkor, de som kallas präster, rabbiner, imamer, som tillåts fånga dessa människors önskan efter en mening.
Men jag har träffat många som söker livets mening i föreställningar om lyckoriket på jorden. Som söker gemenskapen i gruppen. Som hart när avgudar politiker.
Min egen älskade farmor, som jag satt på en piedestal, hade en person som var upphöjd, som var mannen som hade räddat henne och hennes familj från träldom. Hon var statahustrun som vågade vara annorlunda och blott födde två barn, istället för det som var det normala, kanske tio barn. Hon ansåg, med viss rätt, att Gunnar Sträng, den forna lantarbetaren, som sedermera blev världens längst sittande finansminister, var den som räddade och gav frihet åt henne och hennes familj. Han, tillsammans med Gösta Netzen, avskaffade statarsystemet 1945. Hon lyssnade förstrött och lite förstående åt den eldige SSU:arens materialistiska förklaring, att produktionsförhållandet med livegna lantarbetare hade gått ur tiden genom jordbrukets rationaliseringar, varför löneanställda lantarbetare passade bättre till det moderna kapitalistiska jordbruket. Sträng gav henne frihet och var därför en människa som satt på den forna starhustruns piedestal.
Är min farmors tro och uppfattning mindre värt än de religiösas uppfattning, som skyddas av en specifik rättighet, religionsfriheten?
Om det kommer jag att orda mer, ty något är ruttet i kungariket Danmark, och i detta med religion, när totalitära läror anses speciellt skyddsvärda.
Öllsjö den 24 november 2019
Det kan inte bara vara jag som är helt oförstående inför att man kan släppa fri en människa som utgör ett hot mot Riket.
Det än mer anmärkningsvärda i saken är att dessa individer är så vidriga, och utgör sådant hot mot mänsklig verksamhet, att ingen stat tycks vilja ha dem. Då sitter Sverige med Svarte-Petter, ty vi är så öppna, så toleranta, så goda, att vi accepterar fascister, de som utgör ett hot mot vårt samhälle.
Men det är dock en sanning med modifikation. Fascister som tillhör den gren av fascism som blott betecknas som politisk, accepteras inte. Nazister och riktiga italienska fascister, de får inte bära sina symboler, och hade de agerat med den intensitet som imamerna, hade de åkt ut ur landet eller in i finkan.
Men imamerna rider på vanföreställningen att religion är något förmer och något annat än ideologi. Imamerna kan delvis rida på den märkliga sak vi kallar religionsfrihet.
Tricket för en fascist är att få sin ideologi betecknad som religion. Då går man fri från mycket. Då får man uttala dödshot mot grupper, det som annars skulle betecknas som hets mot folkgrupp. Då får man lov att vara hur mycket sexist man önskar. Då får man t o m bidrag från staten.
Varför har en viss typ av ideologi, den religiösa, fått frikort i rasism och sexism? Att kallas för religion ger betydligt större frihetsgrader än att vara det man är, en politisk ideologi. Att vara islam ger större rättigheter och möjligheter, än att vara nazism. Trots att de i sina tal, i sina texter och i sin praktik, kan vara likvärdiga.
Nazism, fascism, kommunism, judendom, kristendom och islam är samtliga ideologier av samma skrot och korn. De ger människan en plats i universum och historia. De ger individen en mening med sitt liv. De har normer som blir en etik. Och framför allt, de är totalitära, ty de pekar på en urkraft, jahve, gud, allah, partiet, führern. De betonar samtliga lydnad.
Det de har gemensamt är att de förgör det som är det mänskliga, hennes frihet. Förvisso erkänner de människans frihet, men den skall blott användes till en sak, att underkasta sig. Samtliga fem har friheten för att ha friheten att underkasta sig. Använder man friheten till annat än att underkasta sig, väntar Sibirien, koncentrationsläger, och helvete.
Genom att negera det som är människa, är de samtliga människans fiende nummer ett.
Varför har då tre av dem lyckats få en särprägel, och t o m fått en egen frihet, religionsfrihet, som inte ankommer de andra?
Det som skiljer dem åt är det icke-närvarande. Nazismen och kommunismen tillber det närvarande, partiet eller Führern, medan de abrahamitiska religionerna tillber det frånvarande, jahve, gud eller allah. De religiösa pekar på det frånvarande, det som kommer när tiden slutar, himmelen och helvetet, medan nazister och kommunister vill bygga himlen på jorden. Men denna skillnad, himmel på jorden eller efter jordens undergång, motiverar knappast att man särbehandlar dem.
Kan det vara en fördomsfull tanke om svaghet? Att många som är religiösa är svaga, som behöver trösten i guden, i helgonet, i himlen, för att orka leva sitt liv på jorden. Denna fördomsfulla tro på de svaga, ger de religiösa en särstatus. Trots att de svaga exploateras av de starka, de som organiserar kyrkor, de som kallas präster, rabbiner, imamer, som tillåts fånga dessa människors önskan efter en mening.
Men jag har träffat många som söker livets mening i föreställningar om lyckoriket på jorden. Som söker gemenskapen i gruppen. Som hart när avgudar politiker.
Min egen älskade farmor, som jag satt på en piedestal, hade en person som var upphöjd, som var mannen som hade räddat henne och hennes familj från träldom. Hon var statahustrun som vågade vara annorlunda och blott födde två barn, istället för det som var det normala, kanske tio barn. Hon ansåg, med viss rätt, att Gunnar Sträng, den forna lantarbetaren, som sedermera blev världens längst sittande finansminister, var den som räddade och gav frihet åt henne och hennes familj. Han, tillsammans med Gösta Netzen, avskaffade statarsystemet 1945. Hon lyssnade förstrött och lite förstående åt den eldige SSU:arens materialistiska förklaring, att produktionsförhållandet med livegna lantarbetare hade gått ur tiden genom jordbrukets rationaliseringar, varför löneanställda lantarbetare passade bättre till det moderna kapitalistiska jordbruket. Sträng gav henne frihet och var därför en människa som satt på den forna starhustruns piedestal.
Är min farmors tro och uppfattning mindre värt än de religiösas uppfattning, som skyddas av en specifik rättighet, religionsfriheten?
Om det kommer jag att orda mer, ty något är ruttet i kungariket Danmark, och i detta med religion, när totalitära läror anses speciellt skyddsvärda.
Öllsjö den 24 november 2019
RSS-flöde
