Är doktorander på läroanstalter mål eller medel? Är läroanstalten till för dem, eller är de ett medel i läroanstaltens arbete, för att nå sina mål? Eller är kanske doktorander ett medel för deras handledare, att nå mål som handledaren har? Eller är det tvärtom, att handledaren är ett medel för doktorandens måluppfyllelse, att skapa en god avhandling?
Jag lämnade Lunds Universitet 2001 av några orsaker. En orsak var att jag var innerligt trött på doktoranders, och andras, eviga diskussioner om sanningens relativitet och verkligheten som social konstruktion.
Det tog dock inte lång tid, knappt ett år, innan jag stötte på en student som jag drog in i mitt främsta projekt någonsin, företagsstyrning av hästklubbar. Hon blev doktorand, och därefter kom andra doktorander in i mitt liv.
Doktorander är en oundgänglig del i en akademikers liv. Precis som studenter är. Jag kan inte exakt förklara varför. Men jag tror att det beror på akademikerns grundläggande undran, och insikten att yngre, de som står inför ett forskningsprojekt, kan inte bara stilla akademikerns undran, vilket är ett fåfängt stillande, ty bakom varje svar döljer sig en än större fråga, men även att de yngre, doktoranderna och studenterna, kan undra på ett sätt som akademikern inte kan, varför akademikern blir klokare, inte bara genom den fåfänga stillandet av undran, utan också genom sättet undran stillas.
En doktorand är ett medel för akademikern att hålla sig vid liv.
Men exakt samtidigt är akademikern som handledare ett medel för doktoranden. Den gör sitt livs investering och behöver stabilitet för trygghet och konfrontation för utveckling. I det slutna rummet konfronterar handledaren doktoranden, ställer frågor och ställer krav. Men när dörren öppnas och omvärlden kommer in, strider handledaren för doktoranden och försvarar doktorandens görande. Doktoranden är målet, och handledaren är instrumentet.
En handledare är ett medel för en doktorand, för att lyckas med sin avhandling.
Emellertid! Detta gäller i den ideala världen. Där vi inte lever.
Universiteten har blivit incitamentsstyrda. För att komma upp sig i den akademiska världen krävs att man har ett CV som innehåller en del saker. Den som vill komma upp sig skall publicera artiklar. Strunt samma om den har något att rapportera, om den i sin forskning funnit något värt för andra att få veta. Den skall publicera. Punkt slut.
Den som vill komma upp sig skall ha undervisningserfarenhet. Om den har något att lära ut, om den kan lära ut, och än hellre, lära in, är av mindre betydelse. Viktigast är att uppvisa två saker, att den deltagit på de pedagogiska kurserna och att den bedrivit egna kurser. Punkt slut.
Den som vill komma upp sig skall ha handledningserfarenhet. Här kommer då doktoranden in. Doktoranden är en viktig rad på en uppåtsträvande akademikers CV. Ja, doktoranden är en rad på CV:et. Ingenting annat. En rad.
Därför blir doktorander en handelsvara på universitetens institutioner. Kommer det någon in som doktorand, blir det en huggsexa om doktoranden. Inte för att ta hand om den och hjälpa den till en god avhandling. Utan för att bli handledare, helst ansvarig handledare, så att den raden på CV:et kan fyllas i. Någonstans sitter en eller flera professorer och fördelar ut doktorander till de som de vill se vandra sin väg upp i den akademiska hierarkin. Ingen omtanke finns om doktoranden, om dennes avhandlingsprojekt, om dess lycka. Doktoranden är blott och enbart ett ting som skall fördelas ut till de som man vill se vandra upp i den akademiska hierarkin. Doktoranden blir blott ett ting, ett medel i en annan människas karriär.
Exakt samtidigt sneglar studierektorn på doktoranden. Den ser ut att ha all tid i världen för undervisning då den mest bara sitter och hänger över datorn eller läser en bok. Studierektorn kan locka med pengar och ökad social acceptans på institutionen. Doktoranden inser att den kan göra en social investering. Åtar den sig undervisning, närhelst den blir tillfrågad, blir den en organizational wo/man, vilket blir ett kapital den kan utnyttja i framtiden.
Doktoranden blir ett medel för institutionen, att fylla ut de luckor som kan uppstå.
En god organisation är tydlig med hur den ser på och kommer att behandla doktoranden. En god akademisk institution klargör genom sitt agerande att doktoranden är ett mål i sig, dennes utbildnings och bildnings gång är målet, samtidigt som doktoranden är ett medel för handledarens akademiska utveckling.
En ond organisation använder doktoranden, utan att klargöra det, som ett medel för handledarens meritering och för anstaltens utbildning.
Öllsjö den 16 oktober 2019
Jag lämnade Lunds Universitet 2001 av några orsaker. En orsak var att jag var innerligt trött på doktoranders, och andras, eviga diskussioner om sanningens relativitet och verkligheten som social konstruktion.
Det tog dock inte lång tid, knappt ett år, innan jag stötte på en student som jag drog in i mitt främsta projekt någonsin, företagsstyrning av hästklubbar. Hon blev doktorand, och därefter kom andra doktorander in i mitt liv.
Doktorander är en oundgänglig del i en akademikers liv. Precis som studenter är. Jag kan inte exakt förklara varför. Men jag tror att det beror på akademikerns grundläggande undran, och insikten att yngre, de som står inför ett forskningsprojekt, kan inte bara stilla akademikerns undran, vilket är ett fåfängt stillande, ty bakom varje svar döljer sig en än större fråga, men även att de yngre, doktoranderna och studenterna, kan undra på ett sätt som akademikern inte kan, varför akademikern blir klokare, inte bara genom den fåfänga stillandet av undran, utan också genom sättet undran stillas.
En doktorand är ett medel för akademikern att hålla sig vid liv.
Men exakt samtidigt är akademikern som handledare ett medel för doktoranden. Den gör sitt livs investering och behöver stabilitet för trygghet och konfrontation för utveckling. I det slutna rummet konfronterar handledaren doktoranden, ställer frågor och ställer krav. Men när dörren öppnas och omvärlden kommer in, strider handledaren för doktoranden och försvarar doktorandens görande. Doktoranden är målet, och handledaren är instrumentet.
En handledare är ett medel för en doktorand, för att lyckas med sin avhandling.
Emellertid! Detta gäller i den ideala världen. Där vi inte lever.
Universiteten har blivit incitamentsstyrda. För att komma upp sig i den akademiska världen krävs att man har ett CV som innehåller en del saker. Den som vill komma upp sig skall publicera artiklar. Strunt samma om den har något att rapportera, om den i sin forskning funnit något värt för andra att få veta. Den skall publicera. Punkt slut.
Den som vill komma upp sig skall ha undervisningserfarenhet. Om den har något att lära ut, om den kan lära ut, och än hellre, lära in, är av mindre betydelse. Viktigast är att uppvisa två saker, att den deltagit på de pedagogiska kurserna och att den bedrivit egna kurser. Punkt slut.
Den som vill komma upp sig skall ha handledningserfarenhet. Här kommer då doktoranden in. Doktoranden är en viktig rad på en uppåtsträvande akademikers CV. Ja, doktoranden är en rad på CV:et. Ingenting annat. En rad.
Därför blir doktorander en handelsvara på universitetens institutioner. Kommer det någon in som doktorand, blir det en huggsexa om doktoranden. Inte för att ta hand om den och hjälpa den till en god avhandling. Utan för att bli handledare, helst ansvarig handledare, så att den raden på CV:et kan fyllas i. Någonstans sitter en eller flera professorer och fördelar ut doktorander till de som de vill se vandra sin väg upp i den akademiska hierarkin. Ingen omtanke finns om doktoranden, om dennes avhandlingsprojekt, om dess lycka. Doktoranden är blott och enbart ett ting som skall fördelas ut till de som man vill se vandra upp i den akademiska hierarkin. Doktoranden blir blott ett ting, ett medel i en annan människas karriär.
Exakt samtidigt sneglar studierektorn på doktoranden. Den ser ut att ha all tid i världen för undervisning då den mest bara sitter och hänger över datorn eller läser en bok. Studierektorn kan locka med pengar och ökad social acceptans på institutionen. Doktoranden inser att den kan göra en social investering. Åtar den sig undervisning, närhelst den blir tillfrågad, blir den en organizational wo/man, vilket blir ett kapital den kan utnyttja i framtiden.
Doktoranden blir ett medel för institutionen, att fylla ut de luckor som kan uppstå.
En god organisation är tydlig med hur den ser på och kommer att behandla doktoranden. En god akademisk institution klargör genom sitt agerande att doktoranden är ett mål i sig, dennes utbildnings och bildnings gång är målet, samtidigt som doktoranden är ett medel för handledarens akademiska utveckling.
En ond organisation använder doktoranden, utan att klargöra det, som ett medel för handledarens meritering och för anstaltens utbildning.
Öllsjö den 16 oktober 2019
RSS-flöde
