Klankultur innebär att den större familjen, dvs klanen, är grunden i samhället. Det är där personen finner sin vila, omsorg, tröst och utvecklingsmöjligheter. Det innebär att man har starkt förtroende inom klanen, och misstänksamhet utanför den. Man är uppoffrande inom den, och exploaterande utanför den. Det innebär att personen blir en klanmedlem.
Klankultur är i huvudsak motsats till den svenska kulturen, som vi kan kalla etatistisk. Förvisso har vi familj där vi finner stöd, men än mer står staten (eller kanske man skall skriva i imperfekt, förgången tid?) för omsorgen av personen, från vaggans barnmottagning på öppenvårdscentralen, till ålderdomens ålderdomshem. Det innebär ett starkt förtroende till staten, som ju ger och garanterar personen frihet, frihet från familj, från närsamhälle och från arbetsgivare. Personen blir en ensam, självständig individen. Samtidigt tycks det ge ett starkt förtroende, inte bara till staten, utan till samhället och till främlingar.
Klankultur går inte att integrera i en etatistisk kultur. Etatisterna ser inte klanmedlemmar, utan individer, och litar på att de gör sin tjänst i samhället och bidrar, medan klanmedlemmen ser samhället som en källa till resurser för klanen. Ett etatistiskt samhälle som rymmer klanmedlemmar måste därför bygga ut en omfattande kontrollapparat för att stävja klanens exploaterande hållningen mot staten. Etatisten ser denna kostnad som misshushållning. Samtidigt, om staten misslyckas i sin kontroll, som idag assistansindustrin ger exempel på, tappar etatisten förtroendet för staten.
Så eroderar etatismen, och därmed förtroendet. Alternativet till etatismen blir då familjen, dvs etatisten retarderar till en klankultur, där det gäller att ta hand om sig själv och sina telningar. I Sverige möjliggör det fria skolvalet denna retardering av etatism till klansamhälle.
Islam innebär lydnad och kvinnoförtryck på en nivå som knappt har förekommit i Sverige, inte ens före Sveriges bildande. Förvisso har svenskarna sedan medeltidens slut haft kristendom, som är en liknande ideologi, med samma ursprung och med liknade förtrycksmekanismer och ett liknande kvinnohat. Men under modern tid, dvs med ingång av 1900-talet, eroderade det kristna inflytandet och sedan slutet av 60-talet har samhället i stigande grad varit befriat från kristendomens inflytande.
Det profana samhället som etablerades så tydligt på 70-talet är inte kompatibelt med islam, eller med någon annan totalitär religiös föreställning. För den profane är det en omöjlig tanke att husen skall ha persienner så att fönstret kan mörkläggas när kvinnan i huset vill gå med sitt hår fritt. Det är en omöjlig tanke att badhuset skall avlysas för män, för att kvinnor skall bada. Det är en kränkning av individen att skända dennes kropp i unga år, för att offra förhuden som tecken för underkastelse. För den profane är detta barbari på en nivå som vi inte ens känner igen hos de som andra kallar barbarer, dvs vikingarna.
Slutsatsen av detta blir att integration inte är möjlig, ty klanmedlemmar och muslimer kan inte ingå i den svenska etatistiska profana kulturen. Assimilation är det enda möjliga, dvs en kultur får ge vika för den andra kulturen.
Krafterna för en profan, etatistisk kultur försvagas idag. Muslimerna som hävdar sin religions rött att finnas i samhället, utanför moskéerna och hemmen, avregleringen, privatiseringarna, valmöjligheterna i skola, identitetspolitik och nyrasism, innebär alla att staten förlorar sin roll, att förtroendet för samhället och staten eroderar, och kvar blir, inte individen, ty den klarar sig inte själv, utan grupper, främst familjen eller klanen.
Spelet för ett solidariskt, värdigt samhälle, fritt från förtryck, som vi vann med stigande styrka fram till 70-talet, är i ökande grad på väg att förloras.
Öllsjö den 15 oktober 2019