Det man kan förundras över är att Nobels priser, som sådana, egentligen aldrig har varit utsatta för omfattande kritik. Detta trots att priserna kommer från en förmögenhet byggd på uppfinningar, kanske speciellt dynamiten, som förorsakat mycken ond och bråd död. Men de har samtidigt också inneburit mycket gott. Dynamiten är precis som mången mänsklig uppfinning, en sak som med goda sidor och med onda sidor.
Denna blandning av det goda och det onda, har kanske gjort att Nobels priser inte har setts som den ondes försök att tvätta sin blodiga byk ren.
Jag har inte sett att någon uppmärksammat årets priser som utfall av identitetspolitiken, att det är en man och en kvinna, dvs den heliga jämna könsfördelning, i alla fall om man ser det som baserat på fysiskt kön. På så sätt framstår det som att Nobelpriskommittén har haft ett för litteraturen irrelevant kriterium, men som varit väl anpassat till den starkt ideologiserande samtidens krav på politisk korrekthet.
Men det som ändock sticker i ögonen är motsatsen, att valet av Olga och Peter avviker från andra politiska korrektheter. Olga kan inordnas som feminist och Peter som serbisk nationalist, varför Olga faller väl in i den hegemoniska ideologin, medan Peter faller väl utanför den. Olga och Peter är bägge européer och vita, varför de bägge strider mot den hegemoniska kolonialismtanken, eller snarare, faller väl in i kritiken mot den vite européens dominans.
Med undantag av könsfördelningen, tycks det som om Nobelpriskommittén fokuserat på författarnas litterära kvaliteter. Vilket ju just är tanken bakom priset.
Tänk om Nobelpriskommitténs val är ett första tecken på att vi är på väg att överge identitetspolitikens tomt ekande symbolism och återgå till substansen? Att det är författarnas litterära prestation som beaktats, medan man varit blind för deras kön, deras geografiska ursprung, deras hudfärg, deras högerhänthet och deras ögonfärg. Om detta är korrekt, tänk om Nobelpriskommitténs agerande sedan sprider sig i samhället, så att substans går före form?
Tänk om detta hade skett innan jag föreslog en betygsnämnd inför en disputation, där substansen gick före formen, men som tillbakavisades, då just formen avvek från identitetspolitikens kvävande norm, att ha lika könsfördelning, varför jag fick finna två män att ersätta de två kvinnorna, så att jag till slut uppfyllde identitetspolitikens tomma form, att det fanns två av varje kön.
Dynamiten har två sidor, den goda och den onda. De två författarna har många sidor, goda som onda. Men det finns blott en sida som är viktig när Nobelpriskommittén utser vinnaren, det är författarnas förmåga till litterär prestation. Allt annat är saligen oväsentligt för Nobelpriset.
Tänk om Nobelpriskommitténs agerande är början på avideologiseringen och början på identitetspolitikens död. Till förmån för substansen. Till förmån för prestationen.
Öllsjö den 11 oktober 2019