Finansinspektionens (FI) chef för banktillsynen, Martin Noréus, lämnar sitt jobb för ett arbete i Svenska Handelsbanken. När det blev känt att han hade fått jobbet, sattes han i karantän. Tanken är att det finns risk för jäv, dvs att han skall agera utifrån andra motiv än de som han är satt att utgå ifrån i sitt arbete. Debatt förs nu om han inte borde ha satts i karantän redan när han började diskussionerna med Handelsbanken. Tanken är att han redan då, när han diskuterade med Handelsbanken, skulle kunna riskera att agera i sin position som chef på FI på ett sätt som var fördelaktigt för Handelsbanken eller för hans möjligheter att bli anställd.
Det finns ett exempel som visar på detta med jäv och risk för lojalitetsbrott. En högt uppsatt bankman i Wallenbergs bank mötte en företrädare för den Wallenbergska argaste konkurrenten, Handelsbanken, i Kungsträdgården i Stockholm. Handelsbanksmannen erbjöd honom arbete i Handelsbanken. Personen skrattade, tackade för erbjudandet och sade att han hade det bra i den Wallenbergska banken. När han kom in i banken träffade han Marcus Wallenberg, den gamle Marcus, som tillsammans med sin bror Jacob, låg bakom mycket av svensk storindustris utveckling under 1900-talet. Personen berättade gladlynt om intermezzot i Kungsträdgården. Marcus lär ha svarat honom snabbt: Du har fem minuter att packa ihop ditt skrivbord.
Att nämna intermezzot var en indikation på att lojaliteten inte var fullständig, varför han fick lämna sitt arbete, som i Marcus värld krävde fullständig lojalitet. Personen kunde riskeras att agera på ett sätt som inte fullständigt och helt var inriktat på att göra den plikt Marcus ansåg han skulle göra.
Jäv och denna historias lojalitet säger att man inte kan lita på folk när de kan befaras vilja se till något som inte skall finnas i deras bedömningar och beslut. Det handlar inte alls om att de verkligen gör det, utan om att det finns en risk, en sannolikhet att de skulle avvika.
Jäv och bristande lojalitet innebär att man misstror människan för att vara professionell, dvs att den inte är helt och enbart uppfylld av och vägledd av professionens normer. Jäv och anklagelsen om den bristande lojaliteten är i själva verket oförskämt mot personen eftersom det säger att vi inte tror att du kan vara fullt ut professionell. Jag kan se mig själv, sittande på stolen i FI och få veta att jag är satt i karantän p g a jäv. Högt hade jag protesterat: ”Ni misstron min professionalism, den som ni haft sådan nytta av, den som gett mig erbjudandet om ett annat jobb. Den som är jag”
När en av mina doktorander skulle disputera vad det jag som föreslog opponent, och som sedan fixade så att opponenten ville vara opponent och att hon kom till Lund, för att opponera på doktorsavhandlingen. Detta borde vara ett uppenbart fall av jäv, som inte skulle accepteras. Jag borde misstänkas för att vilja ha min doktorand godkänd, varför jag skulle föreslå en opponent som jag visste skulle fara fram försiktigt och inte göra ett bra jobb som opponent, dvs med all sin förmåga kritiskt granska avhandlingen.
Mitt förslag på opponent var en av världens främsta forskare i området. Bl a var hon en tid redaktör för vårt ämnes främsta vetenskapliga tidskrift. Nej, ingen skulle kunna anklaga mig för jäv, att göra livet enkelt för min doktorand. Snarare kunde jag anklagas för hybris, att ha en stor tilltro till avhandlingens kvaliteter och doktorandens kapacitet att möta världens främsta forskare.
Men jäv kanske inte handlar om misstron mot professionalismen, utan om insikten om människans skröplighet. Ty oaktat hur stor professionalismen än är, är en människa en människa. Det är den skröpligheten som kommer till uttryck i Jesus ord: Att den utan synd kaste förste stenen.
Vi har våra lagar, våra normer, våra principer, vår professionalism. Men människan har också sitt hjärta, som lurar henne, som bedrar principerna, som får henne att göra obegripliga saker, som kan uttryckas med Paulus förtvivlan i Romarbrevet 7:15: “Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.”
Kant hävdade plikten, det autonoma agerandet, att människan med det praktiska Förnuftet sätter upp principer för sitt agerande, och sedan följer dem, oaktat dess konsekvenser, vare sig för den agerande eller andra. Om människan alltid agerar autonomt finns inga risker, då finns inget jäv, ingen brist på lojalitet. Det autonoma är det perfekta, en människa som följer sitt Praktiska Förnufts principer. Men det är utopiskt, ty vi har alltid Paulus förtvivlan.
Människan är utrustad med den utopiska förmågan, Förnuftets oerhörda förmåga och kraft. Men utopier, lär oss religionernas och de totalitära ideologiernas blodiga framfart, kan vara föredöme, men får absolut inte vara utan revor, utan den spricka, där människan i sin helhet kan smita ut och vara människa. I all sin skröplighet.
Därför är jäv inte en misstro mot professionalism, utan en insikt i att människan är en människa. Jäv blir därför ett uttryck för självinsikt, för vår kärlek till oss själva som människor.
Öllsjö den 12 oktober 2019
Det finns ett exempel som visar på detta med jäv och risk för lojalitetsbrott. En högt uppsatt bankman i Wallenbergs bank mötte en företrädare för den Wallenbergska argaste konkurrenten, Handelsbanken, i Kungsträdgården i Stockholm. Handelsbanksmannen erbjöd honom arbete i Handelsbanken. Personen skrattade, tackade för erbjudandet och sade att han hade det bra i den Wallenbergska banken. När han kom in i banken träffade han Marcus Wallenberg, den gamle Marcus, som tillsammans med sin bror Jacob, låg bakom mycket av svensk storindustris utveckling under 1900-talet. Personen berättade gladlynt om intermezzot i Kungsträdgården. Marcus lär ha svarat honom snabbt: Du har fem minuter att packa ihop ditt skrivbord.
Att nämna intermezzot var en indikation på att lojaliteten inte var fullständig, varför han fick lämna sitt arbete, som i Marcus värld krävde fullständig lojalitet. Personen kunde riskeras att agera på ett sätt som inte fullständigt och helt var inriktat på att göra den plikt Marcus ansåg han skulle göra.
Jäv och denna historias lojalitet säger att man inte kan lita på folk när de kan befaras vilja se till något som inte skall finnas i deras bedömningar och beslut. Det handlar inte alls om att de verkligen gör det, utan om att det finns en risk, en sannolikhet att de skulle avvika.
Jäv och bristande lojalitet innebär att man misstror människan för att vara professionell, dvs att den inte är helt och enbart uppfylld av och vägledd av professionens normer. Jäv och anklagelsen om den bristande lojaliteten är i själva verket oförskämt mot personen eftersom det säger att vi inte tror att du kan vara fullt ut professionell. Jag kan se mig själv, sittande på stolen i FI och få veta att jag är satt i karantän p g a jäv. Högt hade jag protesterat: ”Ni misstron min professionalism, den som ni haft sådan nytta av, den som gett mig erbjudandet om ett annat jobb. Den som är jag”
När en av mina doktorander skulle disputera vad det jag som föreslog opponent, och som sedan fixade så att opponenten ville vara opponent och att hon kom till Lund, för att opponera på doktorsavhandlingen. Detta borde vara ett uppenbart fall av jäv, som inte skulle accepteras. Jag borde misstänkas för att vilja ha min doktorand godkänd, varför jag skulle föreslå en opponent som jag visste skulle fara fram försiktigt och inte göra ett bra jobb som opponent, dvs med all sin förmåga kritiskt granska avhandlingen.
Mitt förslag på opponent var en av världens främsta forskare i området. Bl a var hon en tid redaktör för vårt ämnes främsta vetenskapliga tidskrift. Nej, ingen skulle kunna anklaga mig för jäv, att göra livet enkelt för min doktorand. Snarare kunde jag anklagas för hybris, att ha en stor tilltro till avhandlingens kvaliteter och doktorandens kapacitet att möta världens främsta forskare.
Men jäv kanske inte handlar om misstron mot professionalismen, utan om insikten om människans skröplighet. Ty oaktat hur stor professionalismen än är, är en människa en människa. Det är den skröpligheten som kommer till uttryck i Jesus ord: Att den utan synd kaste förste stenen.
Vi har våra lagar, våra normer, våra principer, vår professionalism. Men människan har också sitt hjärta, som lurar henne, som bedrar principerna, som får henne att göra obegripliga saker, som kan uttryckas med Paulus förtvivlan i Romarbrevet 7:15: “Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.”
Kant hävdade plikten, det autonoma agerandet, att människan med det praktiska Förnuftet sätter upp principer för sitt agerande, och sedan följer dem, oaktat dess konsekvenser, vare sig för den agerande eller andra. Om människan alltid agerar autonomt finns inga risker, då finns inget jäv, ingen brist på lojalitet. Det autonoma är det perfekta, en människa som följer sitt Praktiska Förnufts principer. Men det är utopiskt, ty vi har alltid Paulus förtvivlan.
Människan är utrustad med den utopiska förmågan, Förnuftets oerhörda förmåga och kraft. Men utopier, lär oss religionernas och de totalitära ideologiernas blodiga framfart, kan vara föredöme, men får absolut inte vara utan revor, utan den spricka, där människan i sin helhet kan smita ut och vara människa. I all sin skröplighet.
Därför är jäv inte en misstro mot professionalism, utan en insikt i att människan är en människa. Jäv blir därför ett uttryck för självinsikt, för vår kärlek till oss själva som människor.
Öllsjö den 12 oktober 2019
RSS-flöde
