Livet i en diktatur är tvådelat för de som inte vill följa diktaturen. Man måste följa diktaturen, varför de som inte vill följa diktaturen måste lära sig att se ut som om man följer diktaturen. De gör om sina liv till Potemkinkulisser. De blir de olydiga följarna, som hemma lever sitt liv i så stor frihet som är möjligt, ty diktaturen kryper in i husen, men utanför huset är de strikt följsamma. I en diktatur lär man sig att lydsamt vara följsam, när regimen kan se. Följsamhet är ordet för att dölja lydnad.
I en skrämmande bok av Azar Nafisi, med titeln ’Reading Lolita in Tehran’, får man följa en kvinnas liv i diktaturens Iran. Samtidigt som förtrycket är skrattretande, att en kvinna som har målade naglar måste bära handskar, hon får inte dansa eller sjunga publikt, blir alla skratten sammantagna till en iskall känsla av ondska, ett förtryck som letar sig in i människan.
Azar beskriver hur hon bildar två skepnader, men lyckas behålla ett jag intakt. Hon har den iranska skepnaden, den lydande, där hon bär böjer ner sin blick. Men den är falsk och förljugen.
Det gick ut ett dekret att alla program skulle följa FN:s hållbarhetsideologi. En smidig och klok person fick i uppgift att redovisa hur detta dekret följdes. I den verkliga världen följdes inte dekretet. Men samtidigt gjordes aktiviteter som kunde beskrivas som om dekretet följdes. I undervisningen undervisas ju om vad vi vet om världen, och vi vet att företag t ex har hållbarhetsredovisning, varför vi undervisar om det. Inte för att det är önskvärt, utan för att det är finns. I vår undervisning undervisar vi om vad vi vet, inte om vår vision av världen. Den spar vi till torget och politiken.
Redovisningen gick bra. Den accepterades. Den var sann, ty den återgav vad som gjordes inom det specifika området. Men det var falsk, en Potemkinkuliss, elegant målad, för att visa upp lydnad.
Vi hade utformat ett nytt utbildningsprogram och det var dags att utforma kurser. Jag ansåg då att vi skulle ta ställning till om dekretet skulle följas, inte blott som kuliss, utan i den verkliga världen. Om hållbarhetsideologin skulle ingå i kursplanerna. Jag gjorde misstaget att informera om det förestående ställningstagandet. Jag fick förvisso rådet innan, att inte göra ett explicit ställningstagande, utan att låta allt bero och upprätthålla Potemkinkulisser. Jag fick rådet att inte ta en strid i en sak som var meningslös, ty det var enkelt att verka vara lydig, men att inte lyda. Gör vad du vill, men presentera det så att det ser ut som om du lyder, förlåt, är följsam.
Jag vill leva i en (1) värld, inte i två världar. I akademiska sammanhang, den ideala akademiska världen, finns inte två världar. Det finns ingen lydande värld. I alla fall inte om man, som jag, tror på och njuter den akademiska friheten, där Lehrfreiheit är en grundpelare, dvs lärarens rätt att fritt meddela sin undervisning. Där är det lärarna, och ingen annan, som avgör vad som meddelas i undervisning. I den akademiskt fria läroanstalten kan inga påbud finnas om att något skall följas, annat än den vetenskapliga kunskapen som finns i ämnet. Inte ens FN:s påhitt kan utgöra dekret för akademisk utbildning.
Den 26 februari 2018 skrev jag i Kristianstadsbladet: ” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.”
Sedan 1 juni 2018 är jag arbetsbefriad och kommer att tvingas lämna min professorstjänst nästa år. Jag fick veta av avdelningschefen att det ställningstagande jag önskade vi lärare skulle göra om kursutveckling, inte kunde göras och jag förbjöds att ta upp diskussionen. Ja, du läste rätt. I Sverige. På en akademisk institution, förbjöds jag att diskutera och låta lärarlaget ta ställning om innehållet och inriktningen i utbildningen. Några månader senare var jag arbetsbefriad, och snart är min akademiska anställning all.
Det var dumt av mig. Jag borde ha följt Azar, dragit på mig handskar och böjt mitt huvud. Ty den lydande är ofarlig för regimen, för makten, så länge den ser ut att lyda. Ställer den sig däremot på torget, drar av sig sina handskar, lyfter blicken och tittar trotsigt rakt fram och hävdar lärarens rätt att avgöra sin utbildning, då kastas den i fängelse i Iran, eller blir arbetsbefriad på en högskola i Sverige.
Kvar finns de personer som inser och lever Azars visdom, att leva de två liven, ett med lydande, ett med verklighet.
Azar lämnade Iran och åkte till landet där kvinnor får gå med stolt blick och där man inte bara får tänka, utan också ge utlopp för sina tankar, i ord och handling. Hon blev professor i USA.
I Iran idag fängslas kvinnor som går utan sjal på huvudet. Men idag får vi nyheten att de får vara med och se fotbollsmatcher. En liten, liten spricka i lydandet.
Min naiva och rosenskära tro är att ingen diktatur kan överleva. Inga angrepp på våra friheter kan fortsätta, i evighet. Förtryckarna, dekretmakarna, kommer att försvinna.
Men innan det sker, har jag försvunnit.
Öllsjö den 25 oktober 2019
I en skrämmande bok av Azar Nafisi, med titeln ’Reading Lolita in Tehran’, får man följa en kvinnas liv i diktaturens Iran. Samtidigt som förtrycket är skrattretande, att en kvinna som har målade naglar måste bära handskar, hon får inte dansa eller sjunga publikt, blir alla skratten sammantagna till en iskall känsla av ondska, ett förtryck som letar sig in i människan.
Azar beskriver hur hon bildar två skepnader, men lyckas behålla ett jag intakt. Hon har den iranska skepnaden, den lydande, där hon bär böjer ner sin blick. Men den är falsk och förljugen.
Det gick ut ett dekret att alla program skulle följa FN:s hållbarhetsideologi. En smidig och klok person fick i uppgift att redovisa hur detta dekret följdes. I den verkliga världen följdes inte dekretet. Men samtidigt gjordes aktiviteter som kunde beskrivas som om dekretet följdes. I undervisningen undervisas ju om vad vi vet om världen, och vi vet att företag t ex har hållbarhetsredovisning, varför vi undervisar om det. Inte för att det är önskvärt, utan för att det är finns. I vår undervisning undervisar vi om vad vi vet, inte om vår vision av världen. Den spar vi till torget och politiken.
Redovisningen gick bra. Den accepterades. Den var sann, ty den återgav vad som gjordes inom det specifika området. Men det var falsk, en Potemkinkuliss, elegant målad, för att visa upp lydnad.
Vi hade utformat ett nytt utbildningsprogram och det var dags att utforma kurser. Jag ansåg då att vi skulle ta ställning till om dekretet skulle följas, inte blott som kuliss, utan i den verkliga världen. Om hållbarhetsideologin skulle ingå i kursplanerna. Jag gjorde misstaget att informera om det förestående ställningstagandet. Jag fick förvisso rådet innan, att inte göra ett explicit ställningstagande, utan att låta allt bero och upprätthålla Potemkinkulisser. Jag fick rådet att inte ta en strid i en sak som var meningslös, ty det var enkelt att verka vara lydig, men att inte lyda. Gör vad du vill, men presentera det så att det ser ut som om du lyder, förlåt, är följsam.
Jag vill leva i en (1) värld, inte i två världar. I akademiska sammanhang, den ideala akademiska världen, finns inte två världar. Det finns ingen lydande värld. I alla fall inte om man, som jag, tror på och njuter den akademiska friheten, där Lehrfreiheit är en grundpelare, dvs lärarens rätt att fritt meddela sin undervisning. Där är det lärarna, och ingen annan, som avgör vad som meddelas i undervisning. I den akademiskt fria läroanstalten kan inga påbud finnas om att något skall följas, annat än den vetenskapliga kunskapen som finns i ämnet. Inte ens FN:s påhitt kan utgöra dekret för akademisk utbildning.
Den 26 februari 2018 skrev jag i Kristianstadsbladet: ” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.”
Sedan 1 juni 2018 är jag arbetsbefriad och kommer att tvingas lämna min professorstjänst nästa år. Jag fick veta av avdelningschefen att det ställningstagande jag önskade vi lärare skulle göra om kursutveckling, inte kunde göras och jag förbjöds att ta upp diskussionen. Ja, du läste rätt. I Sverige. På en akademisk institution, förbjöds jag att diskutera och låta lärarlaget ta ställning om innehållet och inriktningen i utbildningen. Några månader senare var jag arbetsbefriad, och snart är min akademiska anställning all.
Det var dumt av mig. Jag borde ha följt Azar, dragit på mig handskar och böjt mitt huvud. Ty den lydande är ofarlig för regimen, för makten, så länge den ser ut att lyda. Ställer den sig däremot på torget, drar av sig sina handskar, lyfter blicken och tittar trotsigt rakt fram och hävdar lärarens rätt att avgöra sin utbildning, då kastas den i fängelse i Iran, eller blir arbetsbefriad på en högskola i Sverige.
Kvar finns de personer som inser och lever Azars visdom, att leva de två liven, ett med lydande, ett med verklighet.
Azar lämnade Iran och åkte till landet där kvinnor får gå med stolt blick och där man inte bara får tänka, utan också ge utlopp för sina tankar, i ord och handling. Hon blev professor i USA.
I Iran idag fängslas kvinnor som går utan sjal på huvudet. Men idag får vi nyheten att de får vara med och se fotbollsmatcher. En liten, liten spricka i lydandet.
Min naiva och rosenskära tro är att ingen diktatur kan överleva. Inga angrepp på våra friheter kan fortsätta, i evighet. Förtryckarna, dekretmakarna, kommer att försvinna.
Men innan det sker, har jag försvunnit.
Öllsjö den 25 oktober 2019
RSS-flöde
