Mycket stora resurser satsas på högskolorna (vari ingår de som kallas högskolor och de som kallas universitet). Detta till trots lyckas de svenska högskolorna inte hålla sig högt på rankinglistor, de lyser inte i det svenska samhället som en institution som leder utvecklingen. I ranking av populära arbetsgivare, finns de ytterst sällan.
Varför är högskolorna så dåliga att man kan kalla dagens tillstånd för högskolans kris?
Jag skall anföra några missförhållanden som skapar dessa effekter, och som rör cheferna.
Cheferna är administrativt orienterade
Cheferna har beslutat att examinationsresultat skall digitaliseras. Det kan låta bra, men är en verksam del i högskolans kris. På 80-talet lämnade jag de rättade tentorna till Ann-Marie, sekreteraren som visste allt. Senare förde man in resultaten på en papperslista. Av outgrundliga skäl tenderade det att bli att papperslistan fylldes på av den rättande läraren. När nu datorn finns än mer tillgänglig, har denna lista överförts till datorn. Nu utbildas lärare i ett dokumentationssystem som kallas Ladok, för att de skall kunna föra in examinationsresultaten. Idag spills åtskilliga lärartimmar på att lärarna skall lära sig ett administrativt system, Ladok. Än fler timmar spills på att lärarna kämpar med att lyckas föra in resultaten i maskinen. Och slutligen, än mer timmar förbrukas på att systemet ligger nere eller inte reagerar som det borde.
Chefer finner inget anmärkningsvärt i detta. De är ju själva i första hand chefer för administration, för administrativa processer. Speciellt på högskolor har de låg, om ens någon kvalificerad akademisk kompetens. De ser inte att lärarna alieneras genom att överföras till administrativ personal. Därmed inte sagt att administration är lägre på något sätt. Utan Ann-Mari i Lund hade verksamheten kollapsat. Snarare blir det tvärtom. I Lund, med sin strikta arbetsdelning, hade var person en stor betydelse för resultaten. Idag, när lärarna får den administrativa personalens arbetsuppgifter, frågar sig lärarna med rätta, vad skall vi med administratörer till?
Cheferna kan bortse från kollegiet
Tidigare styrdes universitetet kollegialt, dvs lärarna var de som kontrollerade högskolan. Från deras kader togs en person som tillfälligtvis fick hantera institutionens administrativa problem, för att sedan återgå till sin egentliga syssla.
När jag fick ansvaret för forskarkollegiet på Linnéuniversitet drev jag en långsiktig strategi att det skulle bli som ett forna kollegium, en kraft som högskolans linjeorganisation lyssnade till. Organisationen var en linjeorganisation och kollegiet tillhörde inte linjen. Så ser det ju ut idag, där den kollegiala styrningen upphört. Men min tanke var att sakta återföra kollegiet som en styrande kraft. Jag startade vad som måste vara en grundläggande aktivitet i ett kollegium, en strategidebatt. Vad vill vi, vart går vi? Det märktes att kollegorna var ovana vid debatten, men den utvecklades.
Den andra åtgärden jag gjorde var att peka på att ett av problemen som lärarna erfar, är administrationen. Jag vände mig därför med ett förslag till den som hanterar administrationen, prefekten, som då var Lars-Olov Rask. Jag lyckades tämligen enkelt få med mig kollegiet på en uppmaning till prefekten att reducera administrationen för lärarna och att prefekten vid varje kollegiemöte skulle rapportera om sina ansträngningar att minska lärarnas administration. Jag minns fortfarande Rasks ansiktsuttryck, en förvånad min. Vis av mina tider från SSU-Frihet i Lund, att agendan skapar verkligheten, hade jag på nästa agenda en speciell punkt som sade att prefekten skulle rapportera om sina insatser för att minska lärarna administration. När punkten kom upp, tittade på jag Rask. Han blott ruskade på sitt huvud. Därmed var saken över. Nästa möte fanns inte Rask med. Därefter realiserades en organisationsförändring och kollegiet var begravet.
Hur var det möjligt att Rask, prefekten, kunde bortse från kollegiets gemensamma beslut? Hur kunde han schavottera ett kollegium, utan att lida skada i sin karriär, utan att bli avsatt?
Rask agerande helt enligt den organisatoriska logiken. Han var underställd styrelsen och rektorn, inte kollegiet. Det fanns ju inte. Blott som en konstig grupp av lärare som diskuterade strategi och beslutade om saker som inte ankom dem, lärarna yrkesroll och förutsättningar för att göra sitt jobb.
I Rasks värld var lärarna produktionsmedel som skulle styras, men inte styra. I en organisation, som Linnéuniversitet var då, fanns inte kollegiet. Vårt beslut var inte ens musen som röt, ty en mus finns ju. Så icke ett kollegium.
Min egen tragiska historia på Högskolan Kristianstad är en liknande historia. När högskolan påbörjade processen att avskilja mig, skrev 11 av 16 av personalen på institutionen på en petition att jag skulle stanna kvar. Detta till trots är jag idag avskild från min tjänst. Cheferna, från avdelningschef och programansvarig, till vice-rektorer och rektor har inte haft något som helst problem att gå emot en majoritet av de tillfrågade. Ty de är chefer och det som skulle kunna vara ett kollegium är inte ett kollegium, och absolut inte ett kollegium med inflytande. Likt kvinnorna i den första kristna församlingen som skulle tiga, skall lärarna tiga högskolan.
Resultatet av dessa två missförhållanden som jag tagit upp, som absolut inte är en fullständig redovisning eftersom en blogg inte lämpar sig för längre utläggningar, är att lärarna blir alienerade utförare i en administrativt orienterad organisation, istället för högt engagerade akademiker i en livfull organisation. Eller blir utfallet att organisationen blir avlövad av några av de främsta akademikerna, som vägrar finna sig i att bli alienerade.
Öllsjö den 16 oktober 2018
Varför är högskolorna så dåliga att man kan kalla dagens tillstånd för högskolans kris?
Jag skall anföra några missförhållanden som skapar dessa effekter, och som rör cheferna.
Cheferna är administrativt orienterade
Cheferna har beslutat att examinationsresultat skall digitaliseras. Det kan låta bra, men är en verksam del i högskolans kris. På 80-talet lämnade jag de rättade tentorna till Ann-Marie, sekreteraren som visste allt. Senare förde man in resultaten på en papperslista. Av outgrundliga skäl tenderade det att bli att papperslistan fylldes på av den rättande läraren. När nu datorn finns än mer tillgänglig, har denna lista överförts till datorn. Nu utbildas lärare i ett dokumentationssystem som kallas Ladok, för att de skall kunna föra in examinationsresultaten. Idag spills åtskilliga lärartimmar på att lärarna skall lära sig ett administrativt system, Ladok. Än fler timmar spills på att lärarna kämpar med att lyckas föra in resultaten i maskinen. Och slutligen, än mer timmar förbrukas på att systemet ligger nere eller inte reagerar som det borde.
Chefer finner inget anmärkningsvärt i detta. De är ju själva i första hand chefer för administration, för administrativa processer. Speciellt på högskolor har de låg, om ens någon kvalificerad akademisk kompetens. De ser inte att lärarna alieneras genom att överföras till administrativ personal. Därmed inte sagt att administration är lägre på något sätt. Utan Ann-Mari i Lund hade verksamheten kollapsat. Snarare blir det tvärtom. I Lund, med sin strikta arbetsdelning, hade var person en stor betydelse för resultaten. Idag, när lärarna får den administrativa personalens arbetsuppgifter, frågar sig lärarna med rätta, vad skall vi med administratörer till?
Cheferna kan bortse från kollegiet
Tidigare styrdes universitetet kollegialt, dvs lärarna var de som kontrollerade högskolan. Från deras kader togs en person som tillfälligtvis fick hantera institutionens administrativa problem, för att sedan återgå till sin egentliga syssla.
När jag fick ansvaret för forskarkollegiet på Linnéuniversitet drev jag en långsiktig strategi att det skulle bli som ett forna kollegium, en kraft som högskolans linjeorganisation lyssnade till. Organisationen var en linjeorganisation och kollegiet tillhörde inte linjen. Så ser det ju ut idag, där den kollegiala styrningen upphört. Men min tanke var att sakta återföra kollegiet som en styrande kraft. Jag startade vad som måste vara en grundläggande aktivitet i ett kollegium, en strategidebatt. Vad vill vi, vart går vi? Det märktes att kollegorna var ovana vid debatten, men den utvecklades.
Den andra åtgärden jag gjorde var att peka på att ett av problemen som lärarna erfar, är administrationen. Jag vände mig därför med ett förslag till den som hanterar administrationen, prefekten, som då var Lars-Olov Rask. Jag lyckades tämligen enkelt få med mig kollegiet på en uppmaning till prefekten att reducera administrationen för lärarna och att prefekten vid varje kollegiemöte skulle rapportera om sina ansträngningar att minska lärarnas administration. Jag minns fortfarande Rasks ansiktsuttryck, en förvånad min. Vis av mina tider från SSU-Frihet i Lund, att agendan skapar verkligheten, hade jag på nästa agenda en speciell punkt som sade att prefekten skulle rapportera om sina insatser för att minska lärarna administration. När punkten kom upp, tittade på jag Rask. Han blott ruskade på sitt huvud. Därmed var saken över. Nästa möte fanns inte Rask med. Därefter realiserades en organisationsförändring och kollegiet var begravet.
Hur var det möjligt att Rask, prefekten, kunde bortse från kollegiets gemensamma beslut? Hur kunde han schavottera ett kollegium, utan att lida skada i sin karriär, utan att bli avsatt?
Rask agerande helt enligt den organisatoriska logiken. Han var underställd styrelsen och rektorn, inte kollegiet. Det fanns ju inte. Blott som en konstig grupp av lärare som diskuterade strategi och beslutade om saker som inte ankom dem, lärarna yrkesroll och förutsättningar för att göra sitt jobb.
I Rasks värld var lärarna produktionsmedel som skulle styras, men inte styra. I en organisation, som Linnéuniversitet var då, fanns inte kollegiet. Vårt beslut var inte ens musen som röt, ty en mus finns ju. Så icke ett kollegium.
Min egen tragiska historia på Högskolan Kristianstad är en liknande historia. När högskolan påbörjade processen att avskilja mig, skrev 11 av 16 av personalen på institutionen på en petition att jag skulle stanna kvar. Detta till trots är jag idag avskild från min tjänst. Cheferna, från avdelningschef och programansvarig, till vice-rektorer och rektor har inte haft något som helst problem att gå emot en majoritet av de tillfrågade. Ty de är chefer och det som skulle kunna vara ett kollegium är inte ett kollegium, och absolut inte ett kollegium med inflytande. Likt kvinnorna i den första kristna församlingen som skulle tiga, skall lärarna tiga högskolan.
Resultatet av dessa två missförhållanden som jag tagit upp, som absolut inte är en fullständig redovisning eftersom en blogg inte lämpar sig för längre utläggningar, är att lärarna blir alienerade utförare i en administrativt orienterad organisation, istället för högt engagerade akademiker i en livfull organisation. Eller blir utfallet att organisationen blir avlövad av några av de främsta akademikerna, som vägrar finna sig i att bli alienerade.
Öllsjö den 16 oktober 2018
RSS-flöde
