En ombyggnad, nästan av riksintresse, är Slussen i Stockholm. Mitt i hjärtat av Stockholm, allas vår huvudstad, genomförs ett mycket stort ombyggnadsprojekt, som skall kanalisera framtidens trafik mitt i Stockholm.
 
Vi får veta, föga förvånande, att ombygget beräknas bli nästan en halv miljard dyrare sedan budgeten antogs 2014. Och, som de säger, dessa siffror är blott prognoser.
https://www.svd.se/nya-slussen-kostar-nastan-halv-miljard-mer-an-budget

Man kan förundras över att man så sällan får höra om en budget som underskrids med jättebelopp. Kanske för att det inte ger samma möjligheter för journalisterna att skapa stora rubriker. Eller, mest troligt, för att det så sällan sker.

När vi företagsekonomer undervisar, gör vi en mycket stor affär av skillnaden mellan budget och prognos. En prognos är en förutsägelse om hur kostnader och intäkter kan tänkas bli. En budget är däremot en plan, i stort sett ett kontrakt, om vad som skall göras, och hur detta återspeglas i kostnader och intäkter.

Om budgeten inte håller, betyder det att man förändrat något i vad som skall göras. Den förändringen antyder att man inte varit duktig i planeringsarbetet och misslyckats i att förutse vad som skulle göras eller misslyckats i att göra enligt plan. Detsamma kan sägas om avvikelsen beror på prisförändringar. Även här har man varit dålig.

En budgetavvikelse är ett tecken på misslyckande, som måste få konsekvenser för de ansvariga.

Samtidigt inses givetvis att en låg budgetkostnad inför beslutsfattandet ökar sannolikheten för att få projektet accepterat. En kraftig budgetavvikelse kan därför också vara ett tecken, inte på usla planerare, utan korrupta planerare, som villigt ljuger i sin budget, för att få igenom det projekt de så het eftertraktar. Kanske för att det ger status eller säker anställning.

Men, så vana är tidningar och beslutsfattare, och så insiktsfulla är de, att förstå att en budget inte är en budget. Det är inte en prognos. Utan en marknadsföringsprodukt för ett projekt.

I Stockholm har man marknadsfört Slussenprojektet. Att man nu får modifiera ’budgeten’ är egentligen inte någon nyhet. Det innebär bara att man gör en ny prognos på projektet. Att överhuvudtaget använda begreppet budget i detta sammanhang är en förödmjukelse mot begreppet budget. 

Öllsjö den 11 oktober 2018

Genusforskningen får idag hård kritik. Den är mycket berättigad då forskningen är mer driven av ideologi och politiska avsikter, än av vårt törstande efter kunskap hur genusimpregnerad vår värld är.
 
Att genusforskningen behövs visar sig genom den kritik Bahnhof fick av Reklamombudsmannen och den berättigade reaktion som Bahnhof gav på ombudsmannens kritik. Reklamen som anmäldes till reklamombudsmannen ansågs som sexistisk, vilket ombudsmannen också hävdade.

Bilden finns här: https://scontent.fmmx1-1.fna.fbcdn.net/v/t1.0-9/29683988_1464743516988539_3829029911007408884_n.jpg?_nc_cat=101&oh=6d19ee50c2a5433e31cc77eec8c1f8cc&oe=5C15A08E

Bahnhofs starka svar finns här: https://www.bahnhof.se/press/press-releases/2018/10/05/bahnhof-tackar-nej-till-samarbete-med-reklamombudsmannen

Jag citerar villigt företagets starka ståndpunkt, uttryckt av Anya Alenberg: ” Jag anser att er stiftelse har tappat all kredibilitet och saknar en modern och jämställd syn på både kön och marknadsföring utifrån dagens samhälle. Ni saknar verklighetsförankring hos de yngre generationerna och ni har förvandlats till en stiftelse för puritaner som agerar sedlighetspolis tillsammans med hetsande #-grupper.
Era anhängare förordar just drevande och anmälningar till RO för att bedriva sin moraliserande sedlighetslära och sprida den till fler. En lära som går ut på att kvinnor är ständiga objekt och ständiga offer utan möjlighet till förändring.”

Reklamombudsmannen kunde studera en annan reklam, så packad av fördom som tänkas kan. Reklamen förekommer i en reklamtidning som kommer till villaägare, Villaliv (2018, nr 7, s.16-17). Där gör Willab Garden reklam för sina produkter, bl a uterum, växthus och pooler. Bilden är ett foto jag tagit av heluppslaget i tidningen.

 
Det finns fem bilder. Fyra av dem har människor i bilden. I två bilder förekommer en ensam kvinna. En som håller i en kaffe- eller te-mugg med båda händerna. En som sitter med en dator i knäet. Två bilder som innehåller en kvinna, med två barn, pojke och flicka.
Var är mannen? Vad försöker reklamen säga? Att uterum och pool är en sak för kvinnor och barn, med den traditionella uppsättningen, en pojke och en flicka, medan mannen, tja, han får väl bygga uterummet, men därmed är hans deltagande slut. Han får inte ens förekomma med en fördomsfull öl och dagstidning vid bordet i den femte bilden, den som är tom på människor.

Det är svårt att skylla på slumpen, att reklammakarna råkade ha dessa foton, och mannen råkade inte finnas i några av de bilder de hade. Fem bilder hade de att lägga in människor i. Med tanke på att könsfördelningen säkert är ganska jämn mellan man och kvinna bland de som bor i villa, så borde slumpen i alla fall lyckas få fram en man på en av bilderna. Ingen statistisk analys i världen kan visa på att slumpen kan ge en sådan könsfördelning på fem försök. Om de har kastat tärning för att skapa slumpen, så har de använt falska tärningar. De som blott har kvinna på sina sidor. Deras tärningar är genusbelastade.

Nej, Willab Gardens reklam är en könslig manifestation, väl värd att både reklamera som reklam, och att studera.

​Öllsjö den 10 oktober 2018

Städning skapar ilska hos städaren, bland annat för att den ses som en oviktig, låg aktivitet, en repetitiv aktivitet som bara underhåller, men som inte utvecklar, som inte driver oss fram. Detta hävdar Ambjörnsson, en genusforskare som publicerat ett arbete om städning. Genusaspekten, dvs den könsliga dimensionen, kommer av att städning är en kvinnoaktivitet. Målande beskriver hon (förlåt den könsliga fördomen) städningens genusdimension genom att säga att kvinnan ser städning som att hon sitter fast i patriarkatet, medan mannen ser den som att han är modern och tar sin del.
(https://www.svd.se/stadning-ar-ett-fulfinger-mot-prestationshetsen )
 
Forskaren är en kvinna, vilket möjligen förklarar val av forskningsobjekt. Det är förvisso intressant med studier av den typen av mänsklig aktivitet. Det hade varit än mer intressant, och hade uppenbarat än mer av genusaspekter, om hen (se, nu har jag tagit bort den könsliga fördomen) hade jämfört denna aktivitet, som riktigt nog betecknas som kvinnlig, med en liknande aktivitet som betraktas som manlig. Det är ju svårt att hävda att ett fenomen har en tyngdpunkt i ena ytterligheten på en skala, om man inte beskriver skalan, vilket lättast görs genom att ta den andra ytterligheten.

Som ekonom skulle jag kalla städning för reproduktivt, dvs det återställer för att möjliggöra produktion. Städning är en reproduktiv aktivitet. När jag kommer till föreläsningssalen på morgonen är golvet rent, borden står i ordning och tavlan är ren. En viktig förutsättning för en lyckad föreläsning, en ren och ordnad föreläsningssal, finns för handen.

En liknande reproduktiv syssla, men manligt indränkt, är gräsklippning. I mitt villakvarter ser jag oftast männen gå bakom gräsklipparen. Sällan jag ser en kvinna klippa gräs. Att gå bakom gräsklipparen är så enformigt, att man känner sig som den där buffeln som går runt, runt, för att pumpa upp vatten från källan. Ingen utmaning, förutom när det finns en komplicerad uppsättning av buskar man skall ta sig runt. I övrigt är det bara att enfaldigt gå bakom maskinen.

Nu kanske du förfaller till feministens fnysande och hävdar att så fort en man skall göra något, själva förutsättningen för att en man skall göra något, är att en maskin används. Och att maskinen skall bullra och vara lite farlig.

Själv har jag en John Deere-gräsklippare. Det kommer från en tidig prägling jag blev utsatt för. Född på landet, fick jag som liten pojke snabbt uppfattningen att det finns två typer av traktorer, de riktiga, dvs de gröna John Deree, samt de övriga. När en ny gräsklippare skulle köpas, fick jag ett tips av en kompis att det var extrapris på just John Deere-gräsklippare. Därför kan jag fördra gräsklippningens monotoni aningen mer, p g a att bakom John Deere-gräsklipparen går den lille pojken och har nästan realiserat sin dröm, en John Deere-traktor.

Men det är inte korrekt att peka på maskinen. Städning försiggår i stor utsträckning med hjälp av en dammsugare. Skillnaden är möjligen att medan jag förbannar buskarna, som står i vägen, förbannar jag dammsugaren, som fastnar på sin egen sladd eller på mattkanten.

Nu kan du anföra att den moderne mannen har låtit utveckla en maskin som befriar honom från gräsklippningens monotoni. Idag finns det robotgräsklipper som 24 timmar om dagen planlöst driver omkring på gräsmattan och klipper, vare sig det behövs eller ej. Mannens strikta planläggning av gräsklippningen, för att minimera tidsåtgången och för att få en snyggt klippt mönster, har ersatts av en urbota dum maskin som planlöst driver omkring på gräsmattan och slösar med el genom att klippa där det redan är klippt.     

Men idag finns också robotdammsugare, som lika planlöst, med samma elslöseri, driver omkring i huset och suger upp damm och lättare skräp.

Om det finns en könslig dimension skulle jag vilja lägga den på resultatets synlighet. Jag låter gräset växa, med hänvisning till att jag är upptagen med viktigare aktiviteter, så att gräsmattan synligt är överväxt, varför en klippning skapar en gräsmatta som synligt blivit klippt. Efteråt kan jag stå och se det synliga resultatet av min möda. Män drivs av aktiviteters synlighet. Kanske därför vi tycker så mycket om att riva och förstöra saker. Aktivitetens resultat blir så oerhört synligt.

Likadant med städning. Om vi män städar beror det på att det är smutsigt. När vi städat har det blivit rent. När kvinnor städar är det rent. Det blir aldrig smutsigt, utan det är rent. Mäns städaktivitet leder till att det blir rent. Kvinnor upprätthåller det rena med sin städning.

Tydligast tror jag detta kommer fram i den tredje repetitiva, underhållande, reproduktiva hushållsaktiviteten, som också är en kvinnlig aktivitet. Tvätten. Men den är än värre för oss män, ty dess resultat läggs undan, göms i garderober. Allt detta arbete, som göms i garderoben. Som gör att vi på ett självklart sätt har rena kläder. Det smutsiga, det som skall omvandlas, göms i källarens tvättrum eller i tvättkorgen på toaletten. Tvätt är det osynliga arbetet.

Det är således inte så mycket det rent reproduktiva, det repetitiva, som är det könsligt laddade. Det är synligheten av den reproduktiva aktiviteten.

Och när jag nu skrivit detta, har jag noterat en ordlig genusdimension. Jag skrev ordet ’syssla’ ett par gånger, men suddade ut ordet och ersatte det med ’aktivitet’. Ty i ekonomens produktion och reproduktion finns inte ’syssla’ utan ’aktivitet’. Ändock skulle sannolikt få ha reagerat om jag skrivit ’hushållssyssla’. Se där, en reduktion av betydelsen av hushållsarbetet, ty aktivitet är aktivt, görande, reproducerande, medan syssla är ett pysslande, lite småfixande, en aktivitet så liten och betydelselös att den reduceras från en aktivitet till en syssla.

Den aktive mannen utför sin gräsklippningsaktivitet, medan kvinnan utför sin städsyssla.
Nog behövs genusstudier alltid. Imorgon skall jag visa på ett annat exempel på vårt behov av genusstudier.

​Öllsjö den 9 oktober 2018

En gång i tiden tänkte jag att jag skulle undersöka marknaden för företagsledare. Den tycktes inte fungera, tyckte jag. Företagsledare som avskedades med dunder och brak, som fick gå samma dag, tycktes inte lida någon stark skada. De återkom på andra poster, utan att deras avsked tycktes ha skadat deras rykte. Deras rykteskapital tycktes inte försvinna, ja, i tillräckligt många fall tycktes det inte ens erodera, utan efter några månader, kanske ett år senare kunde man återfinna dem på andra positioner.
 
Nu har jag själv avskedats, med lång avklingningseffekt förvisso, men sedan 1:e juni är jag Persona Non Grata på min forna högskola, den som jag kom till för att skapa en Södra Sveriges motsvarighet till Bocconi. Signalen som skapats av högskolan borde vara tydlig: Sven-Olof Yrjö Collin är inte en värdig medarbetare på en högskola. Han borde därmed vara Persona Non Grata på akademierna. En odugling.

Förvisso är orsaken höljt i det fördolda då jag accepterade högskolans krav på en gentlemannaöverenskommelse, att inte ange vilka skäl högskolan hade till sitt agerande. När jag sett detta tigande i andra fall, där jag ganska väl vetat orsakerna, har jag förstått att tigandet varit i omtanke om den avskedade, som ofta hittat på illvilliga saker som sexuella trakasserier eller ekonomiska oegentligheter med organisationens pengar. I mitt fall anser jag oblygt att omtanken är den motsatta. Men poängen är att marknaden inte vet, har inget sätt att få veta, men har kanske, likt mig, en erfarenhet att tigandet sker till den avskedades favör. Till detta kommer att högskolan var beredd att ta en ansenlig kostnad för att avskilja denne professor från sin tjänstgöring. Det borde vara en stark signal till marknaden för akademiker att Sven-Olof Yrjö Collin är en skumraskfigur som man bör undvika.

Förvisso kanske marknaden fungerar ty jag har inom dessa fyra månader inte blivit erbjuden en ny tjänst eller att söka en tjänst. Jag vet om en tjänst som jag hade kunnat vara sökande på, varför professionellt agerande organisationer hade bett mig söka, om de hade velat ha mig som medarbetare, ja, om de blott hade velat ha fler i konkurrensen att välja bland.

Men i andra avseenden tycks marknaden inte fungera. Jag har blivit erbjuden att undervisa på två universitet. Jag har blivit erbjuden att bli affilierad till flera universitet. Jag har blivit erbjuden att bidra med en artikel till en editerad bok. Jag har blivit erbjuden av en vetenskaplig journal att skriva en inbjuden artikel (invited article) med exposé över mitt ämne, företagsstyrning (corporate governance), vilket ofta anses vara mycket smickrande. Jag har blivit erbjuden att skriva artiklar med andra forskare. Jag har blivit erbjuden att delta i ett forskningsprojekt. Jag har blivit erbjuden att vara en ’expert’ i ett EU-projekt. Samtidigt flödar artiklar in från journaler som vill att jag bedömer dem för eventuell publicering (review). 

Alla de som har gett dessa erbjudanden har fått veta om min situation. Jag har inte hymlat med vad som skett. De som kan läsa svenska har fått referensen till de två artiklar som den lokala tidningen skrev i saken.  

Vad jag kan bedöma idag har mitt rykte som acceptabel akademiker inte tagit skada. Likt företagsledarna jag observerade på 90-talet, är jag i full sving. Högskolan förklarade mig Persona Non Grata, men marknaden för tjänster jag kan utföra, har inte förklarat mig Non Grata.

Varför tar de inte händelsen som en signal om oförmåga?

Är det så att marknaden har så stort utbudsunderskott att man är villig att ta vad som finns, även om det är en Persona Non Grata? Ja, det kan vara en möjlig förklaring, ty jag har själv erfarit att människor blivit anställda och anlitade eftersom det inte funnits någon annan arbetskraft tillgänglig. Bättre en usel lärare i klassrummet än ingen. Eftersom effekten av en dålig lärare är så svår att mäta, kan akademier ägna sig åt att ta in inferior arbetskraft. En lärare i klassrummet upprätthåller chimären av akademisk utbildning.

Medan min tänkta inferioritet kan existera på undervisningsmarknaden, är det svårare att förklara forskningsmarknadens beteende, ty där syns bristerna hos aktören meddetsamma. Där bedöms man hårt och snabbt. En inferior forskare blir sällan inbjuden av andra forskare.

Efter denna genomgång vill jag framkasta följande hypotes: Marknaden för akademiker är segmenterad, dvs den består av minst tre olika delar, där undervisningsmarknaden är en, forskningsmarknaden är en, och medarbetarmarknaden är en tredje. Att avskiljas från sin anställning kanske blott berör medarbetarmarknaden. Som medarbetare är jag inferior och kommer därför aldrig mer att ha möjlighet att bli en medarbetare. Kanske en acceptabel undervisare och forskare, men absolut inte en organizational man.

Där ligger sannolikt en förklaring. Detta stöds av en kommentar jag fick från en av de som bjudit in mig:” University has been deeply changing in values and aims, and I can understand your discomfort.”

Förklaringen får man genom att se vilka som är aktörer på medarbetarmarknaden En indikation fick jag när jag noterar att vid ’avskiljandesamtalen’ jag hade, där jag pläderade för min sak, hade jag i mitt material till stöd för en fortsatt anställning, ett dokument som då var viktigt för mig, och som idag är än viktigare. En av institutionens medarbetare gick runt med en skrivelse där institutionens medarbetare kunde skriva på, om de ansåg att jag var en god medarbetare i organisationen. Av 16 tillfrågade, undertecknade 11, dvs 68,8%. Således kommer bedömningen av min inferioritet som medarbetare, inte på ett tydligt sätt från de andra medarbetarna.

Det som den ovan citerade skrev, om ’values and aims’, avser således inte till kollegiet, utan avser cheferna på universiteten. En akademiker som talar högt och ljudligt, som har en vision och som låter den genomsyra allt hans arbete, med effekter att andra får veta när de agerar med eller mot hans vision, som hävdar starkt den akademiska friheten och akademins uppgift som Förnuftets och sanningens röst i samhället, platsar inte på akademier som medarbetare. Skälet är att organisationerna har en separation mellan chefer och kollegium, där det är cheferna som avgör vem som är medarbetare.

Min hypotes om separationen mellan cheferna och kollegiet är inte en kontroversiell hypotes. Den överensstämmer ganska väl med många debattörers hävdande, att akademiska anstalter har blivit företag, med mäktiga chefer och tigande medarbetare. 

Separationen mellan cheferna och kollegiet är min hypotes, en kanske grov spekulation. Samtidigt måste jag här understryka, för att visa att jag lever upp till gentlemannaöverenskommelsen att tiga om högskolans skäl, att denna, min hypotes, inte är i närheten av de tre skäl som högskolan anförde för avskiljandet.

Men om min hypotes har den minsta riktighet, får jag, med stark sorg, dra slutsatsen att min vision av en akademi inte går att realisera. Ty den går endast att realisera som medarbetare. Och organisationer i min närhet vill inte veta av min vision. Eller i alla fall inte mitt sätt att uttrycka den eller försöka att genomföra den. Härvidlag har jag ett indicium av riktighet, ty jag har ett mail där avdelningschefen förbjöd mig att diskutera min vision av akademisk utbildning på ett institutionsmöte.

Slutsatsen jag drar, med mina indikationer och mina spekulationer, är att det finns en marknad, men att den är segmenterad, och i ett av dessa segment har mitt rykte tagit sådan skada att jag är utesluten. Jag må vara lärare. Jag må vara forskare. Men jag har ingen plats i det svenska systemet som medarbetare, eftersom cheferna har fått en trovärdig signal att jag inte kan ingå i dagens chefsstyrda akademier.

Men jag hade inte varit jag, om jag inte hade avslutat detta inlägg på följande sätt: I all min monumentala oförmåga till självkritik och självinsikt, i min pyramidala uppblåsthet och självupptagenhet, inbillar jag mig att studenterna inte är vinnarna genom denna uteslutning. Studenterna har inget att vinna genom segmenterade arbetsmarknader för akademiker, eller genom chefsstyrda akademier.

Öllsjö den  8 oktober 2018

Igår skrev jag om studien som visade att till synes vetenskapliga journaler lånar ut sig till pladder och nyrasism. De är toppen på det fenomen som drar fram i samhället, och som också infekterar akademiska anstalter.
 
Fenomenet är ideologisering.

Jag ser ideologiseringen i samhället, beklagligtvis i sammanhang där jag förväntade mig annat. Jag tog en prenumeration på vänstertidningen ETC och på socialdemokraternas idétidskrift Tiden, allt i syfte att få tunga, goda analyser av samhällsfenomen, till stor del ekonomiska analyser, eftersom jag förväntar mig att vänstertidskrifter har samma utgångspunkt som många borgerliga ekonomer, en materialistisk syn på samhället, där de produktiva krafterna skapar den samhälleliga dynamiken, långt från idealistiska föreställningar att värderingar och idéer styr utvecklingen. Givetvis kan du då säga att jag valt en ideologiserad rapportering, eftersom bägge är vänstertidskrifter, varför den materiella utgångspunkten sker i marxismens idévärld. Det är rätt, men jag är också van att god vänster är stränga i sin analys, baserar den på god, stark teori, oftast marxistiskt orienterad, och med en rikhaltighet av data.

Men jag fick två tidskrifter som fylls på med floskler och med värderingar. Givetvis de rätta och de som idag kallas de goda. Men utan analys, utan sträng teori. Sida upp och sida ner sköljs jag över med folks känslor, värderingar och åsikter. Ingen kritisk attityd, inget kritiskt angrepp. Förutom gnäll på de som de anser inte tillhör värdegrunden. I bakhuvudet hör jag ekot från den märkliga student jag hade på en strategikurs, som på min fråga om Porters fem krafter svarade att jag hellre skulle ge henne en diskussionsfråga, för hon var bättre på att diskutera än att komma ihåg. Hon blev förstummad när jag frågade henne vad hon kunde diskutera om hon intet visste.

Denna observation är förvisso goda nyheter till de politiska motståndarna. Dagens debattörer är långt från de forna socialisternas kapacitet. Ingen Wigforss eller Karleby finns. Ingen kan ens skönjas vid horisonten. 

Dessa tidskrifter är ett uttryck för ideologiseringen, vikten av att uttala det rätta, enligt värderingar, istället för det sanna. Därför kunde en påhittad artikelförfattare, som jag rapporterade om igår, förkunna stora delar av Hitlers bok, Min Kamp, utan att någon angrepps av kunskapen eller den kritiska ådran. Artikeln kunde heta ’Min Kamp’ utan att någon reagerade över den tydliga signalen till boken från 20-talet.  

Denna ideologisering har krupit in i akademin. Gårdagens blogginlägg visade hur den har krupit in i forskningen. Jag har i olika inlägg visat på hur den kryper in i hela den akademiska verksamheten, så att den nu genomsyrar verksamheten.
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/
https://universitetslararen.se/2018/03/19/den-akademiska-friheten-attackeras-inifran-larosaten/

Ideologiseringen kan bli så stark, ja hegemonisk, att den blir en styrande kraft som ingriper i stort som i smått. Jag publicerade dessa två texter, mitt försvar för den Förnuftiga akademin mot den ideologiserade akademin, våren 2018. 1 Juni 2018 var jag arbetsbefriad från den högskola som påtagit sig uppgiften att ”… vara en förebild och ledare i att utveckla och integrera FN:s hållbarhetsmål i ekonomiutbildningar som utbildar ansvarsfulla ledare för framtiden.”
(http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/ ) Om det finns något samband mellan dessa händelser, som förvisso har förutsättningen för att vara kausala, vet jag inte. Men om det har någon som helst riktighet, då är det ett tecken på att ideologiseringen är mycket kraftfull.

Därför behövs aktörer inom akademin, som vågar utmana ideologiseringen. Även om somliga inte får plats inom akademin, utan måste skapa sin egen, Free University of Scania (som erkändes som varumärke av den svenska staten 180910), och måste utmana och granska från utsidan.

​Öllsjö den 7 oktober 2018

Identitetspolitik, socialkonstruktivism, radikal feminism, neo-kolonialism, etc tagna till sina extremer, är alla bisarra uttryck på den akademiska scenen. De tar sitt avstamp i fullt rimliga frågeställningar, och också i fullt rimliga teorier. Men sedan spinner de dem till oigenkännlighet. Men framför allt gör de den religiösa knuten, den som inte kan upplösas, att våra sanningskriterier, som vi vet är svaga och lätt kan kritiseras, men som ändå håller oss i schack, är blott och enbart den vite västmannens förtryckarmekanism. Därmed blir de bisarra föreställningarna oåtkomliga för rationell, vetenskaplig kritik, och kan fortsätta i sitt Babels torn, att med fradga kring munnen tugga sina deklamationer och påhitt.
 
Majoriteten av akademiker undviker dem, och bryr sig inte om dem, även om vi blir oerhört irriterade att de har getts plats på akademierna. Men ibland dyker det upp personer som blir så trötta och så arga på deras irrationalitet, att de lägger ner tid på att visa det bisarra i dem.  Nu har ett gäng sådana personer skrivit artiklar, som de lyckats få accepterade för publikation i en utsträckning som inte borde vara möjligt. Du kan själv läsa om deras insatser här: https://areomagazine.com/2018/10/02/academic-grievance-studies-and-the-corruption-of-scholarship/

Det som är mest skakande, och som är mest upplysande, är artikeln med titeln: ”My Struggle to Dismantle My Whiteness: A Critical-Race Examination of Whiteness from within Whiteness.” Översatt börjar titeln: ”Min kamp”. En alludering, en antydan, en signal. För den bildade. Men inte för den ’vetenskapliga’ journalen Sociology of race and Ethnicity.

Artikeln är kryddad med lämpliga referenser från den litteratur som används i journalen. Men dess grund och struktur kommer från ett kapitel i en bok, skriven en tysk tänkare, men framför allt politiker. Han skrev ett kapitel där han beskrev en folkgrupp som han tyckte riktigt illa om, och som han beskrev i så negativ dager som möjligt var. Senare skulle han se till att denna folkgrupp till stora delar likviderades. Hans namn var Adolf Hitler. Och kapitlet fanns i hans bok: Min Kamp.

Alla artiklar som vill bli publicerade, sänds av journaler till vetenskapligt kompetenta, som granskar och som bedömer artikelns kvaliteter. Det är här det hemska kommer. En sådan expert, en vetenskaplig expert, en företrädare för Förnuftet, för den vetenskapliga kunskapen, för den kritiska ådran i mänskligheten, följer villigt och engagerat med i Hitlers resonemang, dock med juden ersatt av den vite mannen. Enligt webbsidan jag gav källa till ovan, skriver en sådan granskare följande:
“This article “My Struggle to Dismantle My Whiteness: A Critical-Race Examination of Whiteness from Within Whiteness” focuses on extremely important subject matter with a significant and thoughtful methodology. With revision particularly for precision, clarity, explanation of assertions and adding concrete examples, the article has potential to be a powerful and particular contribution to literature related to the mechanisms that reinforce white adherence to white supremacist perspectives, and to the process by which individuals can come into deeper levels of social and racial consciousness.” -Reviewer 2, Sociology of Race and Ethnicity”

Läs det sista: Hur individer kan komma till djupare social och ras-medvetenhet. Jo, det är absolut sant. Insikten om rasen växer. Och premieras. Medan andra dör.

Somliga har reagerat mycket negativt när jag benämner identitetspolitikerna, och ibland både miljöpartister och vänsterpartister som nyrasister. Men denna påhittade artikels reaktioner från de bisarra akademikerna, är blott ytterligare ett bevis i mitt hävdande, att vi här har en nyrasism.

En nyrasism som vi skall hålla lika mycket i örat som den gamla rasismen.

Minns att den gamla rasismen hade akademiskt stöd. Så som nyrasismen har. Men jag tror att det finns en hoppfull skillnad mellan nyrasismen relativt den gamla rasismen.
Den gamla rasismen växte från folket, uppeldat av politikerna. Det gav den en oerhörd styrka. Det akademiska uttrycket som fanns, blev blott en svag spegling.

Nyrasismen har främst sitt ursprung i akademin, med blott svag representation i Vänsterpartiet och Miljöpartiet, delvis hos några socialdemokrater. Den har inget folkligt stöd, utan paradoxalt nog vinner Sverigedemokraterna en stor del av folket, ett parti som utmålas som rasistiskt, men som sannerligen har en lång väg att vandra innan de kan ansluta till nyrasisterna.     

Därför är sannolikt nyrasismen ett mindre samhällsproblem. Det är däremot ett problem för universiteten, ty där skall ju Förnuftet råda, vilket utesluter varje form av rasism, annat än som studieobjekt. Vilket gjorts genom den studie som jag behandlat här. Dessa författare är Förnuftets banerbärare. Medan identitetspolitikerna, de radikala nyfeministerna och neokolonialismens personer är Förnuftets banemän och banekvinnor.

De är den mörka sidan. De är den negativa sidan av Upplysningens dialektik.

​Öllsjö den 6 oktober 2018

Bra är ett flygbolag som flyger på en del lokala linjer i Sverige. Den 26 september 2018 råkade deras flyg till Stockholm ut för ett kompassfel i Östersund, varför vi passagerare fick vänta någon timme. För de flesta gjorde det inte så mycket, eftersom deras slutdestination var Stockholm. Mig drabbade det hårt, då jag skulle missa min anslutning till Kristianstad. Jag var dock lugn i en sorts tro att det var bolaget och inte jag, som skulle se till att jag fick någonstans att sova och äta.
 
En annan man, som skulle till Jönköping, diskuterade dock med personalen från Bra, om han skulle stanna i Östersund, vilket han kunde då han hade släktingar där, eller åka till Bromma och sedan vidare nästa dag. Personalen från Bra rekommenderade honom att åka till Bromma. Där får du hotell och middag, sade personalen. Mannen bestämde sig för att följa rådet.

Det skulle han inte ha gjort. När vi kom till Bromma och Bra:s servicedesk, sade personalen där att hans biljett var av en sådan typ att den inte gav honom rätt till vare sig hotell eller middag. Han stod på sig en aning och hävdade, med mitt intygande, att Bra-personal i Östersund hade sagt att han skulle få hotell och middag. Nej, svarade personalen, det var fel. Han såg arg ut när han gick därifrån.

Jag hade tydligen en bättre biljett och fick ett hotellrum. Men hon nämnde inget om middag, och jag frågade inte om det. Statar-Sven-Olof teg.

Framme vid hotellet stod däremot en man, lång, med liknande yllerock som jag, med god röst och utan dialektalt uttal. Han stod på sig, med myndig röst. Personalen på hotellet hävdade att middag inte ingick. Han hävdade att det gjorde det, och att han fått ett intygande att så var fallet (ja, så uttryckte han sig) av personalen vid servicedesken på flygplatsen. Han stod på sig så tydligt, att hotellpersonalen ringde upp, och efter en viss diskussion, fick ett medgivande till middag. Vilket jag därmed också fick. Statar-Sven-Olof hade tur.

Lärdom nummer ett är att om du flyger med Bra, ta inte deras ord för ord, utan som pladder. Begär att få det skriftligt, ty den enes ord gäller kanske inte för den andre, trots att det rimligen borde vara tillräckligt med muntligt avtal.

Lärdom nummer två är isande. Mannen i hotellet var lång, likt mig, med klädsam yllerock, med distinkta glasögon, med klassisk frisyr, med ett verserat språk, utan dialekt, med en stark blick och med ett kroppsspråk som stilla utstrålade pondus. Det var en man som var van att människor lyssnade på honom. Det var en man, van att få sin vilja åtlydd.

Ganska likt mig, numer, även om jag fortfarande har för mycket arbetarklass och statare i mig.

Han som förvägrades hotell och middag, hur var han? Han hade en kort jacka, skrynklig, med någon sorts text på ryggen. Han var aningen kort. Hade en frisyr som man ser hos fotbollsspelare och unga killar. Han pratade distinkt dialekt, med korta meningar. Han flackade med blicken och rörde kroppen.

​Intrycket av dessa två, med mina fördomar, var att det fanns en klasskillnad. Den långe tillhör den resursstarka klassen, medan den kortare tillhör en mer resurssvag klass. Den resurssvage stod inte på sig tillräckligt, och hade inte alla de signaler som den resursstarke hade. Den resursstarke fick sina krav tillgodosedda. Den svage, så som sig bör i ett klassamhälle, fick gå därifrån utan någonting.

Det var klassamhället som var i handling. Och som alltid, vinner den starkare klassen. Han fick, precis som jag, som också har en yllerock, en gratis hotellnatt och en gratis middag, en mycket god svamprisotto.

På Bra finns klassamhället levande. Skall du åka med Bra, tag skriftligt och var av den resursstarka klassen. Är du inte det, så försök i alla fall att köpa dig en yllerock och undvik att prata dialekt.

​Öllsjö den 5 oktober 2018

Gårdagens blogginlägg handlade om studien som visar att lågutbildade män mer sällan får barn än högutbildade män. I gårdagens inlägg tog jag det till intäkt för att vi är inte blott sociala varelser, som dagens ideologi hävdar, utan att vi också är fångade i vår genetiska djuriskhet, där honan, som till stor del kontrollerar fortplantningen, väljer den hane till far som kan skydda avkomman, men kanske också ge avkomman gener som ökar avkommans överlevnadschans.
 
Idag tar jag upp den sociala sidan i forskningsresultaten. Påeldad av en feminist, som med all tydlighet klargör för mig varför jag inte är feminist. I Aftonbladet hävdar hon att dessa barnlösa män, de skall man akta sig för, och de får skylla sig själva. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/9m49jp/arga-man-utan-bebisar--vara-nya-problem ). Hon försöker inte förstå varför de agerar som de gör, eller vad som kan ta bort deras agerande, annat än den helt individualistiska pekpinnen: Skärp dig!

Studien visar inte blott det darwinistiska, att kvinnor kontrollerar fortplantningen och att de väljer styrka. Den visar också att andelen barnlösa har ökat sedan 1991 (första mätåret) till 2014, främst bland lågutbildade, och andelsmässigt mest bland lågutbildade kvinnor. Hade barnlösheten blott varit genetisk, då borde det inte finnas en utveckling över så kort tid som 13 år.

Men, låt mig börja med att notera det som jag tror är mest positivt, att andelen högutbildade kvinnor som är barnlösa, har minskat. De började 1991 med att ha 14% barnlösa, medan de lågutbildade hade 10% barnlösa. Vid 2004 hade dessa två grupper samma andel barnlösa, cirka 14%. Därefter har lågutbildade ökat sin barnlöshet till nästan 18%, medan de högutbildade närmar sig 12%. Jag tror att de högutbildades lägre andel barnlösa kommer av jämställdheten i samhället, där kvinnor med hög utbildning har kunnat göra karriär, utan att betala priset med barnlöshet. Värderingsmässigt har barnalstrande inte setts som att kvinnan väljer familjen framför karriären. Barn är inte längre, för kvinnor!, en signal om lägre lojalitet mot arbetet. Samtidigt har arbetslivet blivit mer anpassat för barnlediga föräldrar.

Det mörka är det som jag tror är klassamhällets effekt, att lågutbildades barnlöshet ökar.
Förvisso kan man säga som feministen: Skärp dig. Men man kan också säga att vi som är samhället, skall skärpa oss.

Jag vet inte vad orsakerna är, utan kan blott spekulera. Vi har fått ökad polarisering i samhället. Vi har fått, inte dåliga skolor, utan undermåliga skolor. Vi har haft några kriser, som kanske mest påverkar de lågutbildades inkomstmöjligheter. Vi har fått prekariatet, de som vandrar mellan anställningar eller som har flera små anställningar och tillfälliga projektarbeten. De som sitter med mobiltelefonen fulladdad, så att de inte kommer att missa en inringning till ett ledigt kvällspass. Staten och dess omsorg har dragit sig tillbaka, kanske mer för de lågutbildade än för oss, de högutbildade som vet hur man tar för sig i staten. Inför de osäkerheterna, skaffar man inte barn.

Samhället, och inte minst staten, har blivit anpassat till den högutbildade medelklassen. Det är ju vi som kan ringa in en städerska till vårt smutsiga hus och med RUT-avdraget få det städat. Kommer inte städerskan, kanske för att hennes barn är sjukt, då ringer vi fortsättningsvis en annan, som ger högre leveranssäkerhet.   

Olikt feministen som jag refererade till ovan, tycker jag man kan ha en mer älskvärd attityd till människor. Även lågutbildade skall få möjlighet att känna förälskelsen, och att erfara dess yttersta utpost, dess högsta manifestation, det alstrade barnet. Staten är ett av vårt starkaste medel för att påverka samhället och försöka ta udden av den genetiska driften genom att skapa ett samhälle där varje persons sannolikhet att få barn är slumpmässig och enbart beror på individens autonoma vilja att alstra barn. Ett samhälle där lågutbildade får mindre möjligheter att känna lyckan av barnet, är inte ett värdigt, mänskligt samhälle.

Öllsjö den 4 oktober 2018

Idag pumpas vi med identitetspolitik, att det skapas sociala kategorier som människor placeras i, och genom dem får privilegier eller diskrimineras. Stora delar av feminismen hävdar att kön är en social kategori. HBTQ-rörelsen säger att sexuell identitet är en social konstruktion.
 
Vi är inte, utan vi blir till i samhället. Allt är socialt.

Så kommer då forskningsresultat från Ekonomisk Debatt, populärt presenterat i Forskning & Framsteg (2018/8), som visar att ”På 1970-talet hade 28 procent av de 45-åriga männen med låg inkomst inte fått barn. Nu på 2010-talet är andelen 41 procent.”

I ett diagram visas att andelen utan barn vid 45 års ålder har män med grundskoleutbildning stigit sedan 1991 från 22% till 28%. Män med högskoleutbildning har också erfarit en liten ökning, från 17% till knappt 20%. Men det är tydligt att högskoleutbildning ökar sannolikheten att ha barn för män.

För kvinnor med grundskoleutbildning har barnlösheten stigit från knappt 10% till nästan 18%, medan för kvinnor med högskoleutbildning har andelen sjunkit något, från 14% till 12%. Således har även lågutbildade kvinnor erfarit en ökning av barnlöshet, medan den enda gruppen som minskat sin barnlöshet är akademikerkvinnor.

Två saker är viktiga att notera. Kvinnor har större sannolikhet att ha barn än män, och att barnlöshet ökar hos de med lägre utbildning. Idag tar jag upp det första. Imorgon det andra.

Oaktat hur mycket religioner och patriarkala kulturer försöker kontrollera kvinnans sexualitet, i syfte att kontrollera barnalstrandet, har kvinnan en stark kontroll över barnalstrandet. Det är i stor utsträckning, givetvis i störst utsträckning i samhällen som kastat av sig religionernas förtryck, kvinnan som väljer den som hon alstrar barn med. Förvisso kan detta väljande ske med grund i kärlek. Det kan också följa traditioner, dvs vara mer socialt än djuriskt.

Men det kan också förklaras med att kvinnan gör en materiell kalkyl: Var kommer hennes avkomma och hon själv, att få ett materiellt tryggt liv? Hos akademikern med god lön, eller hos den arbetslöse, med svag A-kassa?

Hon gör ett enkelt djuriskt val, att skydda sig och sin avkomma. Hur mycket jämställdhet vi än pratar om, finns genen som säger att avkomman skall skyddas. På savannen var det styrkan, som gav proteinstark föda genom den manliga styrkans förmåga att jaga djur, och beskydd mot faror, djur och andra människor, som gjorde att kvinnan gav en specifik man tillträde till hennes förmåga till fortplantning. Idag är det börsens storlek. Ingen feminism i världen kan dra ut den genen från människan.

Och tänk den förbjudna darwinistiska tanken, att den förmåga som mannen har, därmed förs vidare genetiskt, dvs att hennes avkomma då får egenskaper som ökar avkommans sannolikhet att överleva, och att fortplanta sig. Det är den själviske genen som vandrar vidare.

Vi tar hand om alla, och tror oss därmed ha satt darwinismen ur spel, det är inte den starke som överlever i ett mänskligt samhälle, för vi tar hand om alla. Visst är det så, men fortplantningen befrämjar inte alla, utan de starka, i det samhälle som fortplantningen sker.

Alla människors lika värde? Ja, det kan vi prata om på högtidsmiddagar och när vi vill förödmjuka våra politiska motståndare. Men när vi når fortplantningen, är somliga mer värdefulla än andra.

​Öllsjö den 3 oktober 2018

​Jag har nu lyckats nå gränsen för vad man får säga på Facebook. Följande skrev jag, med följande bild:

​
In the christian and muslim world, I will be in flames for eternity. Loving religion? Religion of peace? .... NOT!

Det vägrade Facebook publicera då det stred mot deras regler.

Noteras bör att jag en vecka tidigare hade citerat ur koranen. Ymnigt.
وَالَّذِينَ كَفَرُوا وَكَذَّبُوا بِآيَاتِنَا أُولَٰئِكَ أَصْحَابُ النَّارِ ۖ هُمْ فِيهَا خَالِدُونَ
[2:39] Men de som förnekar sanningen och påstår att Våra budskap är lögn har Elden till arvedel, och där skall de förbli till evig tid." وَإِذْ قَالَ إِبْرَاهِيمُ رَبِّ اجْعَلْ هَٰذَا بَلَدًا آمِنًا وَارْزُقْ أَهْلَهُ مِنَ الثَّمَرَاتِ مَنْ آمَنَ مِنْهُم بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ ۖ قَالَ وَمَن كَفَرَ فَأُمَتِّعُهُ قَلِيلًا ثُمَّ أَضْطَرُّهُ إِلَىٰ عَذَابِ النَّارِ ۖ وَبِئْسَ الْمَصِيرُ
[2:126] Och då Abraham bad: "Herre, gör detta till ett tryggt land och ge dess folk - de bland dem som tror på Gud och den Yttersta dagen - de frukter de behöver för sitt uppehälle", sade [Gud]: "Och den som förnekar tron, honom skall Jag skänka välstånd under någon tid; sedan skall Jag överlämna honom åt Eldens straff - ett i sanning fasansfullt slut!" أَلَمْ يَعْلَمُوا أَنَّهُ مَن يُحَادِدِ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَأَنَّ لَهُ نَارَ جَهَنَّمَ خَالِدًا فِيهَا ۚ ذَٰلِكَ الْخِزْيُ الْعَظِيمُ
[9:63] Vet de då inte att helvetets eld [väntar] dem som sätter sig upp mot Gud och Hans Sändebud? Där skall de förbli till evig tid - [ett elände och] en förnedring utan like! إِنَّ الَّذِينَ كَفَرُوا بِآيَاتِنَا سَوْفَ نُصْلِيهِمْ نَارًا كُلَّمَا نَضِجَتْ جُلُودُهُم بَدَّلْنَاهُمْ جُلُودًا غَيْرَهَا لِيَذُوقُوا الْعَذَابَ ۗ إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَزِيزًا حَكِيمًا
[4:56] Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.

Dessa vidriga hotelser mot människor som mig, accepterades däremot av Facebook.

Men att dra slutsatsen, att dessa hotelser knappast bör nämnas samtidigt som ’kärleksfull gud’ utan mer tillsammans med en like till allah, hitler, låter sig inte göras.

Varför har religioner fått ett sorts frikort i yttrandefriheten, medan vi, kritikerna till dessa ideologier, får passa oss för vad vi säger? Antingen är vi kränkande, eller så tystas vi, medan de, och speciellt deras sk heliga texter, får spy ut den värsta rasism och hot man kan tänka sig.

Det tycks också finnas en hierarki, där judendomen och kristendomen må häcklas ganska mycket, medan islam inte får debatteras på samma sätt. Minns Vilks rondellhund.

Å ena sidan kan man tro att religiösa är speciellt svaga individer, som behöver något starkt att luta sig mot. Medan många av oss andra klarar av att upprätthålla en etik, måste de religiösa ha det skrivet på näsan, eller uttalat av en präst. Och inte minst, de behöver helvetets incitament för att göra gott.

Men det kan vara å den andra sidan, att det är ett uttryck för religionens makt. Må satan och guds straff ta den som vågar ta upp faktumet, t ex i en yttrandefrihetsrättegång där judarnas bok ställs inför skranket för hets mot folkgrupp(er). Ty man kan inte acceptera att det skrivs att alla judars förstföddas barn skall dödas, för att de är judar. Så som judarnas bok skriver om de som inte tillhör moses folk i Egypten. Det är ju den mest hänsynslösa rasism i text man kan tänka sig. Men denna text accepteras och finns t o m i svenska skolbibliotek.

Mot detta händer det att de religiösa anför nazism och kommunism som alternativet till samhällen byggda på religiös grund. Som om nazism och kommunism är alternativet till religion. Som om de är de enda ateistiska samhällsbildningar som är kända.

Snarare är det så, att när man skilt religionen, dvs den totalitära läran, vartill räknas nazism och kommunism, från staten, har man fått samhällen med förmåga att bygga välstånd och med förmåga att ha fred. Ja, man har t o m övergett dödsstraff, som ju främst existerar i länder som är religiösa eller totalitära, som USA, Kina och Indonesien.

Sanningen ligger, som vanligt, någonstans i mitten, att det är en kombination av tron att religiösa är svaga och att religiösa är starka, där de starka utnyttjar de svaga i sin propaganda och sitt förhärligande av sin religion, dvs sin maktutövning.

Lösningen är att man låter folk ha sin tro, på gud eller på golf, men att varken den religiöse eller golfaren ges andra rättigheter än frimärkssamlaren. Ingen av dem skall undantas från gycklarens gyckel eller från förnuftets kritik. Så som förnuftets företrädare och gycklaren får finna sig i gyckel och kritik.

Slutligen är det paradoxalt att min utsaga stoppades av ett amerikanskt bolag, som har sitt säte i USA, vilket är det land som, vad jag vet, har den mest långtgående yttrandefrihet vi känner.

Medan USA är ett föredöme när det gäller yttrandefrihet, är deras bolag inte föredöme, utan bör fördömas i sin yttrandetorftighet.

Öllsjö den 2 oktober 2018

Jag skrev igår om bokstaveringsalfabetet och hur organisationer och stora dagstidningar och proffsdebattörer nu driver frågan om att det skall heta Pippi och inte Per. Jag hävdar att det förbrukar energi och tid på en småsak, och leder oss bort från den stora striden. Med priset att fienden faller oss i ryggen och vinner striden.

Jag skrev detta eftersom jag själv förspiller tid och energi och kraft på strider, som i det lilla kan te sig berättigat, men som blott passar den som striden borde handla om.

Jag får veta hur det går till i Belarus och diskuterar och samlar information och ältar det timvis. Hur man ljuger och bedrar. Hur man diskriminerar och skapar förfall. Hur man förtrycker sanningen. Allt detta strider mot mina principer och får därför mig att förbruka min energi på det.

Men det kommer inte att förgås för att jag berättar om det. För att jag strider mot det. Det gick inte då. Det går inte nu.

Jag läser om hur en SD-politiker hyr in sig på flerpersonersrum på hotell, uppenbarligen med sin familj eller delar av sin familj på hotellrummet. Men uppger för Riksdagens kontor att det blott var han som bodde där. Ett uppenbart försnillande, ett bedrägligt beteende. Och jag tänker att det är precis samma som skedde när jag drogs in i ett plågsamt år, där jag rapporterade en professor för bedrägligt agerande, men medan prefekten gav honom absolution, drevs jag in i en process där jag utreddes för etnisk diskriminering.

Men jag skall inte orda mer om det. En djup orättvisa, skapad genom min bristande insikt att somliga är mäktiga än andra och somliga åtnjuter organisationers skydd. Andra, som jag, åtnjuter det inte.

Jag har skrivit om mina strider det senaste akademiska året. Och samma händelser upprepar sig. De som åtnjuter beskydd, blir beskyddade. Han som drar fram sakerna, som agerar utifrån sina blinda principer som inte tillåter honom göra en analys av stridens trupper, och som inte åtnjuter beskydd, blir slagen och slutligen utkastad.

Återigen ett år förlorat. Återigen massor av kraft och energi förlorat för en halmdocka. Förvisso en berättigad strid. I princip och med principer. Men inte i realiteten. Ty likt Custor var slaget förlorat, ty i ryggen kom den besegrande styrkan.

Välj dina strider, har jag alltid fått som råd. Och jag har trott att jag valt mina strider. Strider mot det som bryter mot principerna. Utan att inse att den starka styrkan finns bakom mig. Och förgör mig.

Och principerna fortsätter att förloras. Eftersom jag anfaller den lilla truppen.

Likt bokstaveringsalfabetet, som vi får lämna därhän, ty när striden är vunnen, kan vi ta oss an det. Men innan skall vår kraft gå åt att strida mot huvudstyrkan. Den som är i vår rygg. Vi måste vända oss om, och samla vår kraft mot den. Inte mot den lilla halmdockan. Den är förlorad.

Välj din strid. Det innebär att dina principer förlorar på de små fälten. Men kanske den stora striden vinns.

Så åser jag idag en som med stor värdighet lämnar Belarus. Den lilla striden ges upp. För att vinna den stora.

​Öllsjö den 1 oktober 2018