Jag föreläser inom externredovisning, och just nu om teorier som förklarar varför företag väljer att redovisa som de gör. En av teorierna är institutionell teori. För att få den mer begriplig, försöker jag förklara vad en institution är. Jag påstår att en institution reglerar mitt beteende. Men på ett lite lömskt sätt. Institutioner sitter ju i mig, jag är bärare och utförare av institutioner. Jag försöker förtydliga för studenterna. Jag pekar på mitt bröst, och citerar Brecht, att förtryckaren sitter i mitt bröst.
Jag vill kontrastera detta lömska sätt att påverka mänskligt beteende mot det mer tydliga, som är makt. Jag har kvällen innan tänkt ut hur jag skall gestalta makt. Jag genomför min plan. Fullt ut. Men min plan både kraschar och förhöjs genom intermezzot i klassrummet. Ut kommer en betydligt mer avancerad bild av makt, än den jag avsåg. Tack vare en student som var smartare än läraren.
Jag går fram till en student och ber henne resa sig upp. Hon reser sig upp. Jag ber henne sätta sig ner. Hon sätter sig. Jag säger då, att det finns de som definierar makt som att man kan förmå andra människor att göra saker. Var detta ni såg då maktutövning, frågar jag Efter lite hummande konstaterar en student att det inte var makt, ty hon som reste sig var bara vänlig mot mig.
Jag är nöjd med svaret. Allt går som planerat. Om en människa är vänlig mot mig, är inte makt involverat.
Jag vänder mig nu till en annan student. Jag har pratat några gånger med henne vid tidigare lektioner. Jag tror att hon kan tåla vad jag tänker utsätta henne för.
Jag får ju ibland hård kritik, från lärare och sk akademiska chefer, men mer sällan från studenter, för att jag bedriver vad jag kallar dialektisk undervisning, men andra kallar den konfrontationspedagogik och tycker att jag skall skämmas för vad jag utsätter studenter för. I dessa dagar då studenter kräver sk safe room, dvs att man i en akademi inte skall utsätta studenter för yttranden som strider mot deras värderingar, är en dialektisk pedagogik förkastlig och leder till att jag blir utsatt för hård kritik och korrigeringssamtal m m.
Dialektiskt är det att tro att en student bättre förstår vad A är, om den får möta icke-A. Motsatsen. Brytningen. Och därmed konflikten. Men att driva utbildning med konflikt i ett konsensusland, speciellt idag då konsensus är mycket strängt, där t o m vetenskapliga resultat kan anses vara kränkande (http://academicrightswatch.se/?p=3413), är svårare.
Men idag är jag en fri akademiker och gör fortsatt vad jag anser är bäst. Vad som skapar tydlighet.
Men mitt agerande är inte slumpmässigt. Jag väljer medvetet en student i rummet, som jag tror både klarar av det, och som kan delta i det spel jag spelar upp.
Och det gjorde hon.
Oerhört bra.
För bra.
Jag vänder mig till henne och skall nu demonstrera att makt är att förmå en annan människa att agera i enlighet med mitt intresse, oaktat den andres intresse, p g a att jag kontrollerar resurser som påverkar den andres liv och välstånd.
Jag stirrar henne i ögonen, böjer mig framåt för att skapa en aggressiv pose och säger, tydligt och distinkt ungefär följande: ”Du skall resa dig upp för jag kommer ihåg vad du heter och jag skall rätta din ordinarie tenta och alla dina omtentor och om du inte reser dig upp nu så kommer jag att underkänna alla dina tentor.”
Jag förväntar mig att studenterna skall rysa när de hör mig uttala den nakna makten på så tydligt sätt. Av henne förväntar jag mig att hon skall slå ner blicken i underkastelse och i en insikt i att hon är mig underdånig. Hon skall resa sig upp, kanske långsamt, med aningen böjd rygg, för att visa att hon är underdånig.
En lysande pedagogik för att visa makt. Jag är mycket nöjd med mitt skådespel. Allt går mig i händerna.
Nu kommer hennes reaktion.
Som når Hegelianska höjder.
Hon tittar lugnt på mig och utför en elegant teaterviskning, dvs det är tydligt att hon viskar till mig, men med sådan styrka i rösten att alla hör hennes ’viskning’.
”Skall jag resa mig upp nu?” viskar hon tydligt, och visar samtidigt ett litet snett, förtroligt leende.
Hela min kropp fylls av ett bullrande gapskratt. Jag får kämpa för att hålla tillbaka det. Ett gapskratt från mig, just där, skulle förstöra hela scenen.
Jag böjer mig fram, i en vänlig gest, och teaterviskar som hon gjorde och säger:
”Ja, det skulle vara snällt av dig om du reser dig upp”.
Då reser hon sig upp, men inte underdånigt, utan med stil, rak rygg och med ett leende.
Jag minns inte riktigt vad jag sade precis där, men jag hoppas att jag sade det jag hade tänkt säga, att detta är makt, att kontrollera andras resurser och därmed kunna förmå dem att agera enligt min vilja. Det som ju var poängen.
Men i mitt huvud brusar minnen fram. Jag minns min forna svensklärare, Gösta Johannisson. Han kunde berätta om Selma Lagerlöf på en lektion. Han kunde säga ”Hon skrev i sin bok Jerusalem, att…” och sedan hejdade han sig, blev tyst, vi elever ser hur han kommer in i en tanke. Sedan börjar han prata, nu med inlevelse och engagemang, med nästan drömmande blick: ”Ordet ’att’ har en intressant etymologi. Vi kan spåra dess ursprung…” och sedan fortsätter han berätta om ordet ’att’. Ofta ledde det till fornsvenskan, till isländska ursprung, där han berättade så målande att jag såg gejsrar, vikingar och Snorre Sturlassons Eddan.
Jag får impulsen att berätta för studenterna vad studenten just visat genom sitt agerande.
Ty hon gav exempel på Hegels berömda analys av Herre-slav-dialektiken, hur herren är beroende av slavens underkastelse, för att kunna vara herre. Hon måste visa sin underdånighet, att hon accepterar makten, för att jag skall kunna vara herre, för att jag skall kunna ha makten. Med sin teaterviskning visar hon hur bräcklig makten är. Hur jag måste ha hennes acceptans av min makt, för att makten skall finnas.
Men jag håller tillbaka impulsen. Vi är ju där, inte för att reflektera kring tysk idealistisk filosofi och dess betydelse idag, utan för att gå igenom de teorier som förklarar redovisningsval. Redan det är mycket för dessa studenter, som läser sin första kandidatkurs och som redan serverats en hel del av mina utvikningar.
Jag avslutar scenen och ber henne sätta sig ner. Bakom henne ser jag Piazza Ariostea, upplyst och värmd av den italienska solen, parken där Ferraras Palio äger rum, där jag brukar sitta på våren och läsa i Hegels Andens Fenomenologi, där hans berömda analys av Herre-Slav-dialektiken finns. Jag förstår att jag nästa vår, när jag sitter där och njuter den varma solen och läser i Hegels bok, kommer jag att se hennes ögon och höra hennes teaterviskning ”Skall jag resa mig upp nu”.
Jag försöker intala mig själv, och jag tror ganska mycket på det, att jag är lärare för att jag så oerhört mycket vill att studenter skall lära sig, att de skall erfara sin egen förmåga att veta och att tänka.
Men jag inser också att jag är lika mycket lärare för att jag själv lär mig, och för att jag blir så oerhört berikad som människa över att träffa och prata med studenter.
När lektionen var slut, var jag tvungen att hasta till tåget, eftersom det sista tåget som kan ta mig till rapsfältens Skåne går klockan 11.30 från Östersund. Östersund till Sundsvall. Till Stockholm. Till Hässleholm. Till Kristianstad. I tolv timmar satt jag på olika tåg och log och skrattade och kände mig så rik, så rik, som hade fått vara med om en så tydlig demonstration av den Hegelianska Herre-slav-dialektiken. Tack vare studenterna i Östersund.
Öllsjö den 15 oktober 2018