En understreckare i Svenska Dagbladet handlade om syskonen Scholl, men kan läsas som en förtäckt reflektion kring behandlingen av Sverigedemokraterna.
https://www.svd.se/det-gatfulla-modet-att-bjuda-motstand
Syskonen Scholl och deras lilla grupp, bekämpade nazisterna och Hitler med flygblad, som de satte ut i olika byggnader. Gestapo jagade dem. Myten, eller kanske det är sant, säger att de fångades in när Sophie kom åt en bunt flygblad med foten, och de singlade ner, i huvudet på universitetets vaktmästare, som lät gripa dem och kalla på Gestapo. De halshöggs senare.
Syskonen Scholl hade fått en god tysk bildning, kunniga i vetenskap, filosofi och musik. Skribenten hävdar att de sökte sig till Hitlerjugend för att finna gemenskap, men fann att det som de representerade, saknades där. De vände sig därmed mot nazisterna. Det förefaller som om skribenten hävdar att syskonen Scholl hade en elitistisk syn på samhället, och att de bekämpade drängfasonerna och förtrycket i nazismen. De sökte inte vilken frihet som helst, utan den klassiska tyska samhället parad med den liberala friheten.
Det är lätt att se parallellerna till dagens behandling av dagens drängar, med sina drängfasoner, Sverigedemokraterna.
Syskonen Scholl var således drivna av en blind förtröstan på sina ideal. Med Kants terminologi, visade de sin mänskliga frihet, sin autonomi, genom att följa sin plikt, oaktat konsekvenserna.
Men det var få som gjorde som dem. Kanske det mer intressanta fallet i denna historia är vaktmästaren. Han som höll dem kvar och som såg till att Gestapo kunde fängsla dem. Vilka drivkrafter hade han?
Föreställ dig hans situation. Han står på första våningen. Han ser bladen ramla ner. Han tar upp bladen, kanske för att han inte vet vad de är. Han läser och ser att det är ett angrepp på Hitler och nazismen. Vad göra?
Om han sympatiserade med nazisterna fullt ut, är hans agerande rimligt, att ta fast de som gjorde det som inte är rätt, att attackera Fûhrern. Men han hade kunnat sympatisera med nazisterna, men anse att man skall få lov att diskutera nazisternas politik, och därvid släppa bladet och gå vidare och be städerskan städa upp.
Han hade kunnat vara motståndare till nazismen och Hitler. Då hade han kunnat släppa bladen och långsamt göra sitt arbete, att be städerskan städa upp, eller helt enkelt bara gå därifrån och låta bladen göra sin verkan.
Men om han var motståndare, eller likgiltig för politik, men insåg att väggarna har ögon, och att lämna bladen på golvet skulle ses av de ständigt närvarande ögonen som att han sympatiserade med motståndet, vilket ju innebar dödsstraff, då skulle ha ta fast syskonen, för att skydda sig själv. Kanske han hade barn och familj att försörja, och stod inför valet att lämna dem i sticket.
Vaktmästaren ser ut som en medlöpare. Hans gärning var medlöparens. Men medan syskonen Scholl var fria, utan förpliktelser, blott gentemot sina ideal, vilket gjorde att de kunde agera autonomt, var kanske vaktmästaren mindre autonom, satt i ett beroende genom de konsekvenser hans agerande skulle ha gentemot människor han älskade över allt annat.
Kanske vi lika enkelt kan förstå syskonens Scholls agerande som vi kan förstå vaktmästarens agerande?
Det är lättare för en 61-årig professor, med viss försörjningsbörda, men med besparingar på banken som innebär autonomi, att agera utifrån sina ideal, och dra på sig det oerhörda straffet, att avskiljas från den verksamhet som varit hans liv, än den nydisputerade, med en son på ett halvt år, utan förmögenhet i ryggen, som står inför ett möjligt blomstrande akademiskt verksamhetsliv.
Förvisso kan vi hylla de modiga, men vi måste veta mycket mer om medlöparen, innan vi kan döma den.
Sundsvall den 24 oktober 2018