Kapitalism kan beskrivas som ett ekonomiskt system där fördelningen av makt och välstånd mellan de två produktionsfaktorerna, arbete och kapital, är till mycket stor fördel för kapitalet. I aktiebolaget, som är kapitalismens främsta instrument, dominerar ägarna av kapital, inte ägarna av arbete.
Under 1900-talet har dock arbetet getts en plats i samhället och även i ekonomin. Arbetarna fick allmän rösträtt, de gavs rätt att bilda fackföreningar, ge gavs i slutet av ’Eran av Arbetets erkännande’, plats i bolagsstyrelser och inflytande i organisationerna genom Medbestämmandelagen. Det var sedan tänkt att de skulle få avgörande inflytande genom löntagarfonder, där övervinsterna från den solidariska lönepolitiken skulle finansiera aktieköp. Nu blev det inga löntagarfonder, ty då hade vinden vänt. Den förliga vinden för Arbetet, vände och blev till en kraftigt understödjande vind för Kapitalet, varför vi idag har löntagarfonder, men de kallas pensionsfonder och styrs från bankerna.
Arbetets makt och inflytande har slutat att utvecklas. Istället ser vi dess avvecklande.
Men avvecklandet har inte så gått så långt som hos Carnegie, vilket är en bank. Se dagens annons nedan, som jag fotograferat och sprider i opinionsbildande syfte.
Tre saker vill jag uppmärksamma: Kapitalism utan arbete, företagens styrning av konsumenten och klassamhället.
Carnegie hävdar att historien har byggts av tankekapital och penningkapital. De har kraften att skapa ett hållbart samhälle.
Arbetet finns inte. Det deltar inte. Det är inte ens en slav som villigt utför de sysslor som kapitalet kräver för att realisera sina visioner. Det finns inte. Det nämns inte.
Carnegie tar oss tillbaka till 1800-talet, innan arbetet erövrade sin plats i politiken och i medvetandet. Kapitalisten är den som finns. Det andra är blott råmaterial och olika former av energi.
En bonde ser sin gris och har respekt för den. Carnegie ser inte ens arbetet.
För det andra: De hävdar att företag med kloka produkter kan styra konsumenterna. Det är ett ganska fräckt påstående då kapitalismens hejdukar ofta brukar hävda den raka motsatsen, att det är marknaden som styr. Att den fria marknadsekonomin är grundbulten i det fria samhället, ty där väljer konsumenten. Blott i kommunistiska samhällen ’styr företagen konsumenten med sina kloka produkter’.
För det tredje, klassamhället. Läs den sista delen. Där de hyllar entreprenören av Engelska skolan. Den som villigt deltagit i exploateringen av skolmarknaden. Den marknaden där vi framför allt sett tre resultat. Utförslöpan av kunskapen, som visats genom PISA-undersökningarna. Betygsinflationen, där de mindre kunskaperna getts allt högre betyg. Det är ju för en ekonom en självklar utveckling i en marknad där föräldrarna köper, delvis utbildning, och delvis betyg. Och slutligen, genom det fria skolvalet, har entreprenören lyckats skumma marknaden, vilket med exakt samma innebörd kan beskrivas med andra ord, att stärka klassamhället genom en fruktansvärd segregation av elever.
Detta kallar Carnegie att skapa ett hållbart samhälle.
Nej, Carnegie, detta är inte ett hållbart samhälle. Med hållbart avses, enligt Brundtlands-kommissionens definition, att en generation lämnar över samhället på sådant sätt att nästa generations valmöjligheter inte begränsas. Det är just det Engelska skolan gör, att lämna över ett samhälle där de som inneslutits i Engelska skolan har fått större valmöjligheter, medan de som inte inneslutits, har fått färre. Det är det som är innebörden i den verksamhet Engelska skolan är delaktig i, att förstärka klassamhället.
Carnegies samhälle är inte ett hållbart samhälle. Det är ett samhälle med kapital, mycket kapital, men utan arbete. Det är ett samhälle med skriande klasskillnader.
Carnegie, en kraft för en kapitalism utan arbete och med stora klasskillnader. Ett uttryck för en kraft som backar in i framtiden.
Öllsjö den 12 oktober 2018
Under 1900-talet har dock arbetet getts en plats i samhället och även i ekonomin. Arbetarna fick allmän rösträtt, de gavs rätt att bilda fackföreningar, ge gavs i slutet av ’Eran av Arbetets erkännande’, plats i bolagsstyrelser och inflytande i organisationerna genom Medbestämmandelagen. Det var sedan tänkt att de skulle få avgörande inflytande genom löntagarfonder, där övervinsterna från den solidariska lönepolitiken skulle finansiera aktieköp. Nu blev det inga löntagarfonder, ty då hade vinden vänt. Den förliga vinden för Arbetet, vände och blev till en kraftigt understödjande vind för Kapitalet, varför vi idag har löntagarfonder, men de kallas pensionsfonder och styrs från bankerna.
Arbetets makt och inflytande har slutat att utvecklas. Istället ser vi dess avvecklande.
Men avvecklandet har inte så gått så långt som hos Carnegie, vilket är en bank. Se dagens annons nedan, som jag fotograferat och sprider i opinionsbildande syfte.
Tre saker vill jag uppmärksamma: Kapitalism utan arbete, företagens styrning av konsumenten och klassamhället.
Carnegie hävdar att historien har byggts av tankekapital och penningkapital. De har kraften att skapa ett hållbart samhälle.
Arbetet finns inte. Det deltar inte. Det är inte ens en slav som villigt utför de sysslor som kapitalet kräver för att realisera sina visioner. Det finns inte. Det nämns inte.
Carnegie tar oss tillbaka till 1800-talet, innan arbetet erövrade sin plats i politiken och i medvetandet. Kapitalisten är den som finns. Det andra är blott råmaterial och olika former av energi.
En bonde ser sin gris och har respekt för den. Carnegie ser inte ens arbetet.
För det andra: De hävdar att företag med kloka produkter kan styra konsumenterna. Det är ett ganska fräckt påstående då kapitalismens hejdukar ofta brukar hävda den raka motsatsen, att det är marknaden som styr. Att den fria marknadsekonomin är grundbulten i det fria samhället, ty där väljer konsumenten. Blott i kommunistiska samhällen ’styr företagen konsumenten med sina kloka produkter’.
För det tredje, klassamhället. Läs den sista delen. Där de hyllar entreprenören av Engelska skolan. Den som villigt deltagit i exploateringen av skolmarknaden. Den marknaden där vi framför allt sett tre resultat. Utförslöpan av kunskapen, som visats genom PISA-undersökningarna. Betygsinflationen, där de mindre kunskaperna getts allt högre betyg. Det är ju för en ekonom en självklar utveckling i en marknad där föräldrarna köper, delvis utbildning, och delvis betyg. Och slutligen, genom det fria skolvalet, har entreprenören lyckats skumma marknaden, vilket med exakt samma innebörd kan beskrivas med andra ord, att stärka klassamhället genom en fruktansvärd segregation av elever.
Detta kallar Carnegie att skapa ett hållbart samhälle.
Nej, Carnegie, detta är inte ett hållbart samhälle. Med hållbart avses, enligt Brundtlands-kommissionens definition, att en generation lämnar över samhället på sådant sätt att nästa generations valmöjligheter inte begränsas. Det är just det Engelska skolan gör, att lämna över ett samhälle där de som inneslutits i Engelska skolan har fått större valmöjligheter, medan de som inte inneslutits, har fått färre. Det är det som är innebörden i den verksamhet Engelska skolan är delaktig i, att förstärka klassamhället.
Carnegies samhälle är inte ett hållbart samhälle. Det är ett samhälle med kapital, mycket kapital, men utan arbete. Det är ett samhälle med skriande klasskillnader.
Carnegie, en kraft för en kapitalism utan arbete och med stora klasskillnader. Ett uttryck för en kraft som backar in i framtiden.
Öllsjö den 12 oktober 2018
RSS-flöde
