Rasmus Paladu fick inte resa in i Sverige utan fick tvärtom ett två års inreseförbud, med hänvisning till att hans närvaro gav oordning i samhället. Det fanns ingen anledning för staten att tro att han skulle agera på ett våldsamt sätt och därigenom skapa oordning. Staten vet om att hans agerande är kontroversiellt för andra, som förmår att skapa samhällelig oro. Staten ger samhällsro genom att tillmötesgå de andras krav på vad de betraktar som samhällsoro, att man inte vare sig bränner eller spelar boll med koranen. Återigen böjer sig staten för en grupp, på bekostnad av en annan grupp. Som om staten hade ett intresse i att stödja en grupp, på bekostnad av en annan.
Pojkar spelar fotboll med koranen på en offentlig plats. De grips och enligt tidningsuppgifter kan deras tilltag betraktas som hets mot folkgrupp. Det är givetvis en absurditet, då koranen inte är en folkgrupp, lika lite som bibeln är de kristna, toran är judarna eller mein kampf är nazisterna. Även här ställer staten upp på en grupps tolkning av andras beteende.
I Malmö kopplades det islamistiska våldet löst och de gick bärsärk i Malmö under några timmar. Trots att det var tydligt riktat mot de islamkritiska som gjort sina manifestationer, har det agerande ännu inte tolkats som, och gett anklagelser som ’hets mot folkgrupp’, de islamkritiska.
I allt vad staten tagit sig för, har den inte ställt sig på den sida den skall stå som demokratiskt stat, att till varje pris säkerställa att människor får uttrycka vad de vill säga, oaktat vad de säger. Den har betett sig som Lukasjenkos stat, som hävdar att demonstrationsrättighet inte innebär att man har rätt att skapa samhällsoro, och att de som ger gnistan, men som inte utför den sociala oron, skall förhindras till sitt uttryck.
Frågan är varför staten faller till föga för islamisterna. De utgör trots allt en liten grupp, förvisso våldsam, med stort sk våldskapital. Den har sin grund i vad som kallas religion, och anses då har lite mer fördelar än andra liknande ideologier. Det är ju en mytologi som judar, kristna och muslimer, och andra, gärna vill upprätthålla. Men för speciellt de religioner som är öppet totalitära, som islam är, är det blott en sanningsförnekare som kan upprätthålla en mytologisk åtskillnad mellan ideologier, som t ex nazism, och religioner, som islam.
Kan ett annat skäl, än myten om religioners priviligierade ställning bland ideologier, vara att islam är en våldsam religion, och att vissa av dess företrädare, både religiöst och kulturellt motiverade, kan vara mycket aggressiva, vilket onekligen länder visar där islam är dominerande, varför ett sätt att undvika aggressioner i samhället, är att tillmötesgå dem? Men en sådan tanke måste ha en kalkyl som säger att islamisternas motståndare, de som gärna bränner bibeln och sparkar boll, inte har den benägenheten till samhällsvåld som islamisterna har, och att de inte kommer att skapa en rörelse som leder till mer samhällsvåld. De räknar kallt med att vi andra, som åser denna ’kröka-rygg’ för islamistiskt våld, inte kommer att bli lika våldsbenägna som islamisterna är. Ty, om vi skulle reagera, som kommunisterna reagerade på nazisternas våld i Tyskland på 20-talet, blir resultatet av statens acceptans av det islamitiska våldets utpressningskraft, att de har skapat mer samhällsoro och våld.
Gör polisen kanske en mer total kalkyl, där de ser att det islamitiska våldet emanerar och har sin bas i de utsatta områdena, och att en acceptans av uppenbart vanärande islamkritik ytterligare förstärker de utsatta områdenas sociala oro? Redan idag har de i vissa fall inte tillträde till delar av de socialt utsatta områdena, och skulle få ännu mer problem att komma in i områdena. Att offra demokratiska rättigheter som princip, som demonstrationsrätten, är ett pris man är beredd att betala för att inte eskalera problemen i de redan utsatta områdena.
Men, är det inte så att de utsatta områdena är delvis utsatta då de är utsatta för islam och klansamhällets negativa kraft? Genom att böja sig för islams aggressiva kraft, legitimerar de islam som kraft, istället för att försöka knäcka islams kraft och trycka tillbaka den, så som vi tryckte tillbaka kristendomen till att bli en sammankomst på söndagen i stora stenhus?
För mig finns två slutsatser av händelserna:
- staten har förlorat sitt våldsmonopol, och den därför inte kan, eller kanske t o m inte vill värna de demokratiska rättigheterna fullt ut.
- islam har legitimerats som en samhällskraft, med rätt att påverka Sveriges demokratiska institutioner.
Tillsammans med Lövens garanti i Riksdagen, att han och hans parti kommer aldrig att kritisera islam, och utrikesminsiterna lovord om att islam har varit en positiv kraft i samhället, tror jag att det är korrekt att säga att denna vecka visat på det demokratiska mörker som redan har sänkts över Sverige. Det land som lyckades hålla nazismen stången har misslyckats att bekämpa denna totalitära människofientliga ideologi, och böjer isg därför och accepterar den och dess yttringar.
Sedan är det självklart att jag och mången med mig inte tycker om Rasmus sätt att agera. Men hans negativa agerande har visat på hur den svenska staten ser ut idag, med förlorat våldsmonopol och med aktiv legitimering av en totalitär ideologi.
Jag hade hellre sett ett positivt agerande. Att visa vad islam är. Det kan göras genom att stå på Stortorget i Malmö och citera koranen. Att kvinnor som inte lyder skall slåss till lydnad. Att ateister, som jag, skall brännas, två gånger och däremellan få ny hud, på det att plågan dubbleras. Därefter lämna de in en stämningsansökan mot valfri muslimsk församling om hets mot folkgrupp, ateister.
Öllsjö den sista dagen i den svarta veckan, den 30 augusti 2020